Det knarrade under kängorna när han gick ut till bilen.
Efter lampan för glöden slocknat drog han runt och den gamla Forden hoppande igång. Det skakade och riste i bilen, men den gick. Med en suck tog han isskrapan och steg ur för att bättra på sikten. Den rivna, matta vindrutan nästan kramade fast isskorpan, och han kände maktlösheten komma krypande, nu var det tungt. Likväl fick han en tittglugg i rutan och han bestämde sig för att åka. Fläkten inne i bilen fullständigt tjöt ut sin vanmakt, minus 27 grader snackar man inte bort hur som helst. Tittgluggen som på parkeringen varit i hans tycke helt ok var nu ett minne blott, imman förvandlades tillbaka till is och gjorde sikten obefintlig. Trots detta körde han vidare. När han klarat av en par kilometer blev sikten någotsånär och han ökade farten. Motorn hade även fått lite värme och godkände lite gas utan att protestera.
Han var nästan ensam på vägen. Det var inte många andra som av tvång, eller enfald, valt att åka ut trots den kalla temperaturen. Stereon fick han glömma idag, CD-spelaren knäppte och spottade ut skivorna, liksom för att berätta att man egentligen borde stannat hemma. Jaja, till och med en CD-spelare har mer än mig att säga till om! tänkte han när han körde vidare. Jag skulle också gärna spotta ut och vägra samarbeta!
När han närmade sig jobbet fick han se hur det lyste i endast ett av fönstren, det var i hans rum. Efter han parkerat bilen och den med en lättnadens suck (eller dödsrossling som han tänkte) stannat gick han in. När han kommit in på kontoret fann han byggnaden tom. Lampan som lyste hade han troligtvis glömt igår. Nåväl, det dyker väl upp folk så småningom, lika bra att börja med en kopp kaffe. Men kaffekokaren var avsläckt, pannan diskad och placerad högst upp i diskskåpet. Va i..! tänkte han. Inte ens vaktmästaren har varit här idag. Han som man kunde ställa klockan efter. Han som år efter år på klockslaget låste upp dörrarna, kokade kaffet och knäppte på lamporna i korridoren.
Men vänta nu?! Dörrarna var låsta när han kom. Med en iskall känsla i maggropen småsprang han tillbaka till kontoret och fumlade i rockfickan efter telefonen. När han väl fått upp den visade klockan 08.16. Men det som mest fångade hans uppmärksamhet var texten: SAT 04.02.2012. SAT 04.02.2012!! Veckodagen på engelska var ett hån. Han som annars bara svor när inget annat hjälpte hade inte mycket till övers för den förkortningen. SAT... ropade han högt för sig själv. Med tunga kliv drog han på sig jackan, släckte lampan och gick ut till bilen. En klen tröst var att bilen var färdigt varm, ingen is på rutorna. När han körde tillbaka hem steg solen upp bakom trädtopparna, CD-spelaren hade börjat fungera och det kalla vädret gjorde att träden och vägskyltarna var täckta av frost, det var väldigt vackert. Vägen hem som annars brukade kännas som en evighet när man var trött och hungrig efter en lång dag känndes nästan för kort. Han tvekade ett ögonblick, sen slog han på blinkersen och tog omvägen via hamnen, båtbryggorna och badstranden. Utan att tveka stannade han till vid stranden, steg ur bilen, drog ner luvan över öronen och vandrade sakta ut på bryggan. Det var kallt, alldeles fruktansvärt kallt, men då, just då, var det fruktansvärt vackert...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar