torsdag 29 november 2012

Stora, starka karl´n

Finns en lite knepig situation som jag valt att reflektera över. Eller valt och valt, mer har det dykt upp i mitt undermedvetna mellan varven. Är själv en vuxen man med ansvar. I mina barns ögon säkert världsvan och duktig. (yeah, right..) Och nog är man det. Då, när man köper kaffe på specialpris, gärna ligger på soffan om kvällarna, ibland höjer volymen på TV:n när nyheterna står på, då är man ju vuxen. Men sen, när man är i kontakt med sina egna föräldrar? Vad händer då?

Då är man ju både barn och vuxen, eller? I en mammas ögon slutar man väl inte vara deras lille pöjk. Vill inte påskina att mina föräldrar skulle hantera mig som en liten pojke. Så är det inte alls, och det är inte det de handlar om. Nä, även om man är vuxen är man deras pojke, och det känns bra. När man var barn fick man styrka och säkerhet hemifrån och det tror jag inte upphör bara sådär. Har nog haft många och goda samtal med föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Det är en styrka man lär sig uppskatta lite på nytt när man växt upp.  De flesta har väl en period i sitt liv när de vet bäst själv, men vet Ni vad? Jag har lärt mig att jag inte alltid vet bäst. Då är en vis mor ibland lösningen.

För att gå tillbaka till inledningen och den röda tråd jag åtminstone försökt följa: -Kan man vara barn och vuxen på samma gång? Kan man vara stora starka karl´n och samtidigt vara pöjk?

Sanningen är väl kanske någonstans där mitt emellan. Den här cyklen som är livet bygger lite på att allting hänger ihop. Barn blir vuxna, vuxna blir gamla. Barn till de vuxna som sett på när de andra vuxna blivit gamla växer samtidigt upp och blir vuxna, får egna barn...

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 28 november 2012

Det är nu sena kvällen
Är dock ännu vaken
Kryper ner under fällen
Gör frugan och maken
De håller varandras händer
Stänger mörker, kyla ute
Kom du ihåg, borsta dina tänder?
Nä, ty de ligger i glaset i badrummet därute...
 

tisdag 27 november 2012

i nöd och lust

Tänk Dig en helt vanlig vardagsförmiddag. Du går på trottoaren och möter en person, någon Du aldrig förr träffat. När Era blickar möts känner Du någonting märkligt inombords. Du vet inte vad, men känner att Du måste träffa personen igen. Alternativt har Du en närbutik där det jobbar två personer. Den butiken besöker Du ofta, men blir fumlig, glad och upprymd endast om den ena är där, men inte om den andra sitter i kassan. Varför är det så? Och vad gör att Du vill träffa dem igen och igen?

Minns fortfarande vad frun min hade på sig när jag träffade Henne första gången. Och den blåa skjortan Hon hade när jag smörade ner mig fullständigt har jag förbjudit Henne att slänga. Men varför fastnade jag för Henne? Visst, kan ösa superlativ ur en aldrig sinande brunn om personligheten, utseendet, omtanken och medmänskligheten... Men, faktum kvarstår, varför blev det vi? Hon måste ju defacto ha ett gott öga till mig också. Snart gifta i tio år, två barn och ett hus vi byggt tillsammans. Visst får man under en sån tidsperiod uppleva både nöd och lust, men upplever att det mest varit lust. Ganska lite nöd, när jag tänker efter..

Det är redan ett tag sen mina föräldrar klarerade att de överlevt fyrtio års äktenskap. Vad gör att de stannat hos varandra? Att just de hittade varandra gör väl att just jag blev till. Att just jag blev till, och blev som jag blev gjorde väl att min fru och jag hittade varann, och därmed blev mina barn som de blev. Låter det krångligt? Det tycker jag åtminstone.

Det här livet vi lever och människomöten vi upplever tycker jag är väldigt intressant. Det är ju inte bara kärlek och lust som drar människor till varann. Vi har väl alla, mer eller mindre, kompisar och bekanta man gärna umgås med. Har själv en rätt stor krets av människor jag "känner". Känner på det viset att jag hälsar på dem, stannar till och pratar när vi träffas. Men sen har jag också kompisar som är närmare. Till exempel en som nyss var och hälsade på. Honom har jag känt i 20 år. Fast vi har ganska olika livssituationer, ganska olika liv har vi ändå en relation som fungerar. Efter 20 år är det helt ok att be honom hålla käften om så önskas. Men varför umgås jag med honom? Många andra som jag lärde känna samtidigt vet jag inte vad de sysslar med idag.

Det är väl det som kallas personkemi. Men varifrån får vi den? Kan vi som människor påverka personkemin?  Kan vi bestämma att ett förhållande, vänskaps eller annat, skall fungera om personkemin inte är där? Kan personkemin vara där, men andra faktorer göra att det inte fungerar?

Tack för ordet, ha en bra dag.

måndag 26 november 2012

Du härliga kaos

När jag kom hem från jobbet och svängde in på gårdsplanen hade frugan redan hunnit hämta barnen. På trappan utanför satt katten och väntade jag skulle släppa in honom. När jag gick in möttes jag av en annan katt som kilade ut, tätt följ av en treåring som tydligen "lekte" med den. Barnen hade även en batalj om nån docka, frassen som kom in tillsammans med mig var hungrig, och visade med all önskvärd tydlighet att så var fallet. I bakgrunden snurrade Barnkanalen som nån satt igång på hög volym, utan att för den skull desto mer följa vad som där hände. Kort sagt, det var rätt livat.

Kan erkänna att jag suckade tyst för mig själv. Fann det bäst att gå direkt till köket och börja förbereda maten. Hittar jag någon stekpanna? Jaha, skall bara diska den först.Kändes jämntjockt..
Men där med diskborsten och stekpannan i högsta hugg kände jag plötsligt hur två små händer kramade om mitt ben. Vaknade upp ur det lätt stressade stadie jag befann mig i och plockade upp en väldigt kramig treåring. Där stod vi sen ett tag, bara kramades och myste. Plötsligt hördes inte den skräniga TV:n och berget av disk tycktes krympa inför mina ögon. När så även fruns och min blick möttes, och jag visste vad hon sade utan att ett ord yttrats, då kändes det bra.

Och vi fick ju maten på bordet idag också, barnens batalj om dockan har de glömt, volymen på TV:n kan man faktiskt justera, och nu när kaffekokaren puttrar hemtrevligt så är det rätt ok att heta Mathias.

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 23 november 2012

Muminpappan, Vesa-Matti och jag

Knäppte på fönsterlamporna i köket. Yrvakna blinkade de till, liksom att fråga om jag menade allvar. Sen spred de sitt varma, halvskumma sken. De lyser inte för starkt, bara så att ögonen vänjer sig och jag hittar fram till  huvudingrediensen för morgonen, Moccamastern.I väntan på att den puttrat klart söker jag upp favoritmuggen i skåpet, den svarta Muminmuggen. Den där Muminpappan sitter på en sten och tänker. Känner ibland att Muminpappan och jag har en del gemensamt, men det kan vi ta upp i ett annat skede.

Ibland på mina tidiga Lördags- eller Söndagsmorgnar har jag tyst, ibland spelar jag svagt musik. Min fru och jag har väldigt mycket gemensamt. Vi tänker i mångt och mycket likadant. Till exempel när vi planerade för vårt husbygge, och lite senare i inredningsstadiet var vi nästan skrämmande överens. En sak har vi dock där åsikterna går isär: musik. Hon har lite svårt för mina skivor. När jag spelar Vesa-Matti Loiri hittar hon på allt möjligt hon kan göra på övre våningen, för att slippa lyssna. Men nu, när resten av familjen sover, då är det Vesa-Matti och jag som sitter och tittar ut genom fönstret. Vi diskuterar inte mycket, han sjunger sina sånger och jag lyssnar. Vid dessa tillfällen försöker jag nollställa huvudet, inte grubbla på obesiktigade bilar eller huslån utan bara sitta, gör underverk för kropp och själ.

Sen när resten av familjen stiger upp känner man sig avslappnad, beredd för en ny dag. Ibland hinner jag sitta en timme, ibland en kvart. Spelar egentligen ingen roll vilket dera, det är ögonblicken där jag sitter som är MIN tid. Tror egentligen att frun ibland håller barnen ett tag däruppe, för att ge mig den tiden. Hon sätter på barnprogrammen och tar dem i vår säng för att låta mig sitta. Men det blundar jag för, jag "tror" att jag själv är den enda som är vaken. Idag kommer det bli simhallen med hela familjen, det ser jag fram emot. Men det blir lite senare, nu låter jag Vesa-Matti sjunga en sång till innan jag hör springen i trappan. :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 22 november 2012

Handbok för pappor

Nej. Lägg ner saxen. Nej, håll i mjölkglaset med båda händerna. Släpp kattens svans. Bråka inte med storasyster. Ett litet axplock ur vanliga ord och meningar i vår familj, troligtvis i många familjer. Ibland får man koppla in reservtanken med tålamod när det är som mest full rulle. Får egentligen vara ganska glad och nöjd att de kära barnen testar gränser, ställer krav och har åsikter. Det betyder väl att de utvecklas och är normala. Det jag mest funderar över är hur lösningar och åtgärder ser ut. Den perfekta lösningen på en dispyt vid matbordet. Hur ser den ut? Finns den? Ifall den finns, funkar den på alla? En dispyt mellan mitt barn och mig, kan den lösas på samma sätt som med ett annat barn, med en annan pappa?

Självklart finns ingen sån sanning. Skulle någon komma på den sanningen skulle de nog kunna säga upp sig från sitt arbete, för den sanningen hade varit värt en hel del klöver.Kan bara känna mig lite velande och osäker ibland på hur det egentligen borde lösas. Med en Merkonomutbildning och ett symaskinskörkort från årskurs 5 i ryggen borde man väl vara beredd på det mesta, men det verkar inte så.

Då kan det även vara så, att mamma använder en annan teknik en pappa. På riktigt?! Har mammor egna tekniker, till råga på allt?! Mystiken tätnar. Det gör ju hela saken än mer komplicerad. Tror dock att det inte  finns någon Handbok för mammor heller. Nu går jag ut på tunn is, men tror faktiskt att även mammor kan vara osäkra.   Men när dagen är till ända, barnen sover hela och rena i sina sängar, då känner jag att man åtminstone gjort något rätt. Och ifall det funnits en Handbok för pappor, tror jag den fått stå kvar i bokhyllan. Det skulle inte vara någe kul att veta allt, kunna allt och vara beredd på allt. Jag älskar de ögonblicken när endera döttrarna slänger ur sig en tanke, och man på guldvåg väger svaren...

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 21 november 2012

En historia ur den lille mannens liv

Det var en gång en liten man
Han gjorde så gott han kan
Det var en gång en liten kvinna
Hon gjorde allt för att hinna
Deras liv var fyllt av måsten, spring och stress
Av samhället kände de av en press
Press att prestera sitt bästa
För att göra det mesta
Så som en familj av idag skall göra
Gå på gym, förverkliga drömmar och på benen röra

Så kom en dag när mannen sa stopp
Nu är det onödvändigt fullt opp
Jag vill sitta och spela min gitarr
Min hustru vill sitta och titta på blommor tills Hon får starr
Barnen vill springa barfota i gruset
Medan vi älskar av oss ruset

Alla dessa dagar, var de livet?
Vi tog mycket för givet...

Tack för ordet, ha en bra dag.


måndag 19 november 2012

Materialismen kulminering

En stor lastpall med dockor. En annan lastpall med dataspel. En tredje med tågbanor. Mellan dessa hänger stora plakat med alla möjliga tomtar som önskar oss en god jul. Inte utan orsak man tappar lite lusten med allt vad jul heter. Köpmännen och marknadsföringsnissarna slår sina kloka huvuden ihop redan i Augusti för att planera julens kampanjer. Sen börjar postlådorna fyllas till bredden och höjden med färgglada reklamblad, TV-reklamer snurrar 24/7 och berättar för oss, men tyvärr allt för ofta ännu mera åt våra barn vad de skall önska av tomten.

Innan Ni stänger av och förundras över mitt gnällande vill jag framföra att jag tycker om julen. Jag tycker om julklappar, speciellt hårda paket! Det är klart att mina barn skall få julklappar. Kanske man vissa kvällar hotat dem att de blir utan om de inte är snälla, tror dock att de genomskådat det för länge sen. Det är klart att jag vill skaffa nått åt hustrun. Både sånt man kan lägga under granen vid svärmors, men eventuellt även något man kanske inte vill visa svärmor..

Vi försöker hålla en ganska sund syn på julklapparna hos oss. Visst accelererar det mot slutet och man konstaterar att det blev mer än vad vi tänkt från början. Vi försöker dock hålla fram detta med familjen, sammanhållningen, få vara tillsammans. I en familj med två vuxna och två barn där föräldrarna går till sina jobb, och barnen till sina dagis/dagmammor är julen en högtid där vi får vara tillsammans, kan ta hand om varandra. Ofta träffas vi då kring matbordet. Julmaten med skinka, kålrotslådor, lutfisk.. känner mig hungrig redan. Det är där jag känner att julen är! Där vid köksbordet när vi alla är samlade, vi pratar både mer och mindre vettiga saker, men vi gör det tillsammans. Till exempel blir det sällan av att man åker iväg till fruns syster som bor 50 km bort, men åtminstone på julen träffas vi.

För att återgå till rubriken: visst har julklapparna en mening. De har väl sitt ursprung ur det bibliska. Med risk för att jag pratar om sånt jag inte riktigt känner till, men jesusbarnet fick väl guld, rökelse och myrra? Han fick väl inte guld, rökelse, myrra, en tågbana, Playstation-spel, ett puzzel, nya slalomskidor..? Visst, jag överdriver något oerhört, men ville bara säga att när man ser runt sig och själv är där i julklappssvängen att det är helt ok med måttlighet. Har själv tänkt använda begreppet måttlighet, får se sen hur det gick...

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 17 november 2012

Det kan vara viktigt att köpa stöpslar och sprayfärg.

När jag var liten och pappa till exempel skulle åka och tanka bilen var jag inte sen att hoppa in i baksätet. Vi hade väl 1-2 kilometer till bensinstationen, och med tankning och betalning tog väl hela proceduren cirka en kvart innan vi var hemma igen. Vi tankade som oftast på samma ställe. Minns inte vad han som jobbade på stationen hette, men minns att han hade glasögon och jag tyckte han hade små öron..

Inte var det väl spännande att se på när pappa tankade, egentligen. Men det var väl mera det att åka iväg, bara han och jag. Likadant var det när han skulle till soptippen eller och köpa motorolja. Man fick ha pappa för sig själv, utan varken bröder eller mammor som delade på hans uppmärksamhet. Ärligt talat vet jag inte när och hur, eller ens om, min bror hade samma outtalade behov av att göra dylika utflykter. Tror han hade det, åtminstone. Borde väl frågat honom innan jag skrev detta.. Nåväl, gjort är gjort.

När jag idag skulle byta bilstereon i bilen var ju förstås kontakterna lite olika, blev tvungen att ta en sväng in till centrum för att skaffa en passande. Frågade äldsta dottern (6år) om hon ville hänga på. Kunde glatt konstatera att hon snabbt var med på noterna. Kanske inte så spännande, egentligen. Sitta i baksätet i bilen för att sen gå in till Motonet och se på när pappa köpte lite elsladdar och två burkar sprayfärg. Men vi hade ganska mysigt. Vi brukar ofta (ja kanske mest jag..) sitta och sjunga i bilen, eller söka en viss färg på bilar vi möter. Många både mer och mindre djupa diskussioner har vi haft i bilen, hon och jag. Tror det är rätt viktigt att de får den tiden med ibland pappa, ibland mamma.

Tror nog de vardagliga sysslorna formar våra barn mer än åtminstone jag själv alltid tänker på. Jag minns ju själv hur kul det var att sitta ensam i bilen när pappa körde med bredsladd. Min första bil blev en Volvo 240, mycket troligt på grund av utflykterna med pappa. Hans Volvo var ju bäst av alla..

Dottern och jag har en liten saga vi alltid berättar vidare på varenda kväll före nattningen. Vi hittar på, lite allt eftersom. När man hör hennes förslag på vad historien skall handla om ser man ganska fort vad hon har haft för påverkan under dagen, varifrån hennes influenser kommer ifrån. Av någon anledning är pappan i historien lite småtokig. Men det bjuder man väl på!

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 16 november 2012

En kärleksförklaring

Man har ju sett filmer. Hört hur män i århundraden förklarat sin kärlek till en kvinna genom allehanda hjältedåd. Ganska många, både män och kvinnor, har sett filmen Pretty woman. Hur Richard Gere istället för en vit springare kommer åkande i en vit limousine med ett paraply i näven istället för svärd. Men, hur är det med oss "vanliga dödliga"? Vi som varken har råd eller möjlighet till stordåd? Har vi möjlighet att påverka, imponera och övertyga en kvinna om vår kärlek och tillgivenhet?

Visst kan man stå och säga: jag älskar Dig! Men utan handling är det väl bara tre ord utan innehåll. Kunde lika gärna säga:Jepp, tjena, morgon.Tror personligen ett sätt att både säga Henne du älskar Henne, och även bevisa det, är väl handlingar i vardagen. Har Hon gjort kvällsmiddagen så diskar du. Vet du om att Hon inte vidare gillar att putsa golvbrunnen i duschen så är det ditt område att fixa det. En höst när det började bli kallare monterade jag, utan hennes vetskap, in en kupévärmare i fruns bil. Tror det var mer uppskattat än att ta hem en konfektask eller en bukett med rosor.

Som småbarnsföräldrar kanske inte romantiken alltid kommer i första hand. Sena middagar med tända ljus blir allt som oftast ersatta med att somna på soffan sen man fått barnen i säng. Men det kan också vara en uppskattad handling. Har Hon kanske varit länge på jobb eller annars kanske haft en lång dag är det väl en handling god som någon att ta barnen i säng och låta Henne slappa på soffan.

Vissa lördagsmorgnar när Hon gått ner med barnen och låtit mig ha sovmorgon fylls man av en härlig känsla av tacksamhet. Där sade Hon de tre orden utan att säga något. En handling osjälvisk och enkel.

Men en förklaring är väl egentligen inte nödvändig, när allt kommer omkring. Nånting man tar som självklart behöver inte förklaras. Man handlar i egenskap av det och det blir till det vad det blir.

Kan väl inte alltid säga att jag alltid handlar enligt ovanstående till hundra procent. En man kan ibland vara både självisk, trött, lätt egensinnig och allmänt bångstyrig. Sen kan väl yttre omständigheter spela in på hur det fungerar i praktiken. Men ibland, åtminstone...

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 15 november 2012

Höstvandring.

Löven tunna har för längesen ramlat.
Täcker den regnmättade marken.
Vattenpölarnas yta är istäckt.
Trycker händerna djupare i fickorna.
Bannar mig själv för handskarna som blev kvar hemma.
Tröstar mig med att det i alla fall är uppehåll.
Tänker tillbaka på sommaren som varit.
Få var de dagar vi kunde njuta av värmen.
Att vi nu står inför snö och kyla,
kan ju ge vem som helst leda.
Traskar dock vidare.
Inte så långt kvar.
Ser redan ljuset i köksfönstret.
Röken som sakta ringlar ur skorstenen
värmer mig redan.
Ökar farten ytterligare lite.
Har fått sällskap av husets katt.
Han har tydligen också kallt.
När vi äntligen öppnar ytterdörren
möts vi av doften av nybakat.
Hej!? När kom du? frågar frun undrande.
Jag hörde dig inte ens.
Nej. När jag körde blev däcket platt.
Har gått en bit, är nu matt.
Telefonen var mig fatt.
På hemvägen fick jag dock sällskap av vår katt.







tisdag 13 november 2012

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/4230281/?claim=ksjr48xes8f">Följ min blogg med Bloglovin</a>

En rik man.

På vägen hem från jobbet idag satt jag och mixtrade med bilradion. Försökte hitta mer en en kanal som det hördes någonting alls på. Kan sträcka mig så långt att jag erkänner jag blev smått frustrerad. Visst, köper man en bil för några hundralappar kanske man räkna med att den har nån defekt. Men då, just då gnagde det i mig att radion inte fungerade. Och visst var det någon vibration här och var som fortplantade sig rakt in i trumhinnan. Att det smäller när man kör i ett gupp hör väl till? Det störde mig. Det var inte alls skoj. Hade gärna suttit i någonting dyrare, häftigare, med mer stil och flärd. (?)

Hämtade barnen från dagmamman. Fick två stora kramar av två glada flickor. I planerna ingick att åka hem och förbereda för den annalkande kattungen. Flickorna kvittrade och skrattade i baksätet när vi körde hem. Då hade jag radion helt stängd. Lade knappt märke till vibrationerna som fem minuter tidigare varit fruktansvärt jobbiga. När vi sen varit och hämtat kattungen (han skall heta Åke, ifall någon undrade) var det full rulle hemma hos oss. Döttrarna var väldigt ivriga, jag och hustrun var inte långt efter. Dottern ringde sin kusin och berättade om den nya familjemedlemmen, varpå bror min sen ganska snart kom in med sina barn för att hälsa på den nya krabaten. En polare svängde också in, kattvän som han är.

När vi sen satt i köket allihopa, barnen jagade kattstackaren och vi satt och småpratade kunde jag inte annat än att börja skratta. Jag är ju rik! Helt otroligt rik. Vad spelar det för roll att radion är trasig, det kanske smäller lite när man kör över ett gupp? För tillfället struntar jag i att en Visa-räkning snart förfaller och den inte är riktigt liten. Jag är rik. För det är väl detta som är rikedom? Familj och vänner runt omkring mig. Tror det är den typ av rikedom som gör människan gott. Den andra vore kul, visst, men måste jag välja tar jag den rikedom jag har. Det är hälsosamt att ibland ta ett steg tillbaka och titta lite på sig själv. Inte se det som saknas utan försöka se det man har. Det gjorde jag ikväll. Gjorde mig gott.

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 10 november 2012

Männens heliga ko.

Ni hör det på kafferaster på jobbet. På släktkalas och mellan grannar när de egentligen skall klippa gräset. Ett av de viktigare samtalsämnena män emellan. Vad är det? Jo, självklart pratar jag om BILEN! När det kommer till bilen är vi män ganska säkra på vår sak. Bilen vi har är inte helt sällan felfri. Valen gällande märke, modell och typ av drivmedel är det som oftast kommer på tal. För att inte tala om vinterdäcken! Där har vi ett stort behov att få framhålla det goda/vettiga i det egna valet. Gör någon annan tvärt emot våra egna föreställningar har vi ganska svårt att förstå den andra parten. Ofta vet vi även ganska mycket om andra modeller, fast vi knappt kört, än mindre ägt dem. Det hör till att vi skall ha en åsikt, känna till och veta, vi är ju män!

Emellertid finns en annan aspekt på det hela. Jag pratar om känsla, tycke och smak. Pratade här en dag med en person som hade svårt med nya bilar. Han tyckte nya bilar inte hade någon känsla. Varken känsla i pedaler, eller respons från motor och växellåda gav någon vidare mersmak hos nämnda person. Han skulle nog ha möjligt att köra rätt nya bilar, men väljer själv att hålla sig med äldre, mer personliga fordon. Säkert har han haft en och annan diskussion på kafferasterna på jobbet. Själv väljer jag att lyfta på hatten för dylika människor. De som vet vad de själva vill, och handlar därefter.

Fick här för ett tag sen möjlighet att byta den egna bilen. Valet föll på en gammal dieselbil. Kan konstatera att det valet har väckt diskussioner, frågetecken och en del höjda ögonbryn. Frågorna har gällt om det lönar sig med diesel, skatterna och priset på diesel som skenat i höjden. Om jag skall vara ärlig så vet jag inte om det är vettigare med endera bensin eller diesel. Man kan räkna hur man vill och få olika resultat, beroende vad man själv vill ha.. Här kommer vi sen in på det jag redan nämnt. Det egna valet är väl det som är bäst! Eller?

Köpte själv en diesel för att jag trivs med att köra diesel. Vill inte säga att det var det bättre valet, men det var mitt val. Bilen är en nödvändighet, åtminstone för oss som inte har promenadavstånd till centrum och mjölkaffären. Då kan man ha det man vill ha, åtminstone inom ramarna för vad ekonomin tillåter. Om någon sen ifrågasätter ditt val är det ju åtminstone ett bra samtalsämne. Den heliga kon, som jag valt att kalla bilen, blir aldrig gammal, alltid lika "på tapeten".  Nästa gång Ni går på släktträff, föräldramöte, julfest på jobbet, tror Ni inte den heliga kon lyfts på bordet i något skede?

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 9 november 2012

Fredagsmys

Efter en middag, högst ordinär sådan i vår familj, avancerar barnen vidare till vardagsrummet för lite barnprogram. Lämnar själv med disken, men också med en tanke. Hos oss betyder Fredagskväll ofta det där att krypa upp i soffan allihopa, lite TV, kanske lite gott. Barnen får om de vill somna i soffan. Det är en sak jag fått hemifrån. Vi hade fredagsbastu, fick dricka lemonad och tittade på TV med mamma och pappa. Inte var det kanske så intressanta program alla gånger. Lagt kort ligger med Magnus Härenstam, Gäster med gester.. Men det var kul! Fruns uppväxt var ganska snarlik.

Funderar ibland vilka signaler man ger sina barn. Är ju i ganska stark position att påverka, både i tanke och gärning. Den uppväxt man haft själv har format mig, men vad händer med mina barn? Hoppas i alla fall de tar in våra signaler som vi sänder ut dem, eller åtminstone tror vi sänder. Hos oss har vi inte så mycket program om kvällarna. Barnen är på dagis/hos dagmamman om dagarna. Då känns det bra att när kvällen kommer får de vara hemma, leka vad de vill, kanske ta hem en kompis, men inte så många måsten. Visst, vi har danskurs en kväll och simkurs en annan. Tror de är nöjda med det.

Dagens samhälle är fyllt med många måsten, klockslag, möten, och saker att sköta. Tids nog kommer barnen också in i vuxenvärlden. Vill inte lägga upp för mycket program nu när de är små. Tror det är bra att åtminstone tänka igenom hur de påverkas av vad vi ställer för program. Får barnen hemifrån att det är full gas och mycket spring som gäller tror jag de fortsätter med det själva. Menar nu inte att de skall lämna hemma utan fritidssysslor, men vill åtminstone tänka igenom vad som är vettigt.  Det är en balansgång genom livet, och det är väl inte alltid alldeles glasklart vad som är bra och passligt.

Nu blir det dock Fredagsmys, det är vi alla överens om att är passligt! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.




tisdag 6 november 2012

Vad snygg du är idag.

Jag tycker om Dig. Jag vill höra Din åsikt. Tänk vilka trevliga ord att få höra. Kanske få får höra "jag tycker om Dig" sådär till vardags på jobbet. Det kanske man inte heller ska, när allt kommer omkring... Men det där att få höra bra gjort! Vad tycker Du!? Berätta Din åsikt! Det är ganska viktigt. Oberoende är man högt uppsatt chef  eller knegare, alla behöver en klapp på axeln. Tror människan har ett stort behov av acceptans. Ja inte bara acceptans, utan också beröm. Som småbarnsförälder använder man ofta beröm med sina barn, både för att uppnå vissa saker, men även för att barnen behöver det. Tror dock att behovet inte försvinner bara för att vi blir vuxna, det är dock inte lika starkt.

När har du berömt någon för något han/hon gjort? Det är egentligen ganska kul att berömma. Prova! Om inte annat kan man tycka att någon är fin i håret, har en prydlig skjorta eller välansat skägg. Misstolka inte detta som att jag tycker Ni skall fjäska, det är något helt annat. Ja, varför drog jag upp fjäsk? Tror det är för att den finländska mannen inte är speciellt duktig på beröm. Får man beröm tror man självklart att det finns en baktanke. Att någon fjäskar för Dig för att uppnå något annat. Känns lite tråkigt. Imorgon tycker jag Ni skall göra någon glad. Tycker Ni grannen/arbetskamraten/kassörskan i butiken är stilig/snäll/rolig, säg det åt dem! Det värsta som kan hända är väl att de blir glada! Eller?

Tack för ordet, ha en bra dag. 

lördag 3 november 2012

Är det ok att vara rädd?



Har gått och funderat på en sak. Ja, inte grubblat mig fördärvad, men tänkt lite på´t ibland.
 När kan en karl säga att han inte vågar? När får en karl säga att han är rädd?  Jag är det  ibland. Rädd för att pengarna tar slut före nästa löning.(iofs inget att vara rädd för, det gör det ju alltid...) Lite skrämd över det faktum att frun har en lång väg till jobbet och det kan vara skitväder ute. Kanske lite spänd när dottern skall på astmakontroll och jag vet hur hon avskyr allt vad sjukhus heter, till och med mer än far sin gör. Och om jag själv skall till läkare sover jag knappt en blund natten före. Mörkrädd utav bara den var man som liten, och fortfarande trivs jag bäst med ljusa sommarnätter. 
Men frågan är när det är ok att säga man är rädd? Har Ni någon gång känt Er rädda för något, men inte riktigt velat erkänna? Knappt vågat erkänna för Er själva. Än mindre säga åt någon annan att Ni inte vill, inte vågar. Kan rakt ut, här och nu, erkänna att undertecknad vid flera tillfällen varit där. Stått med en väldig klump i halsen, ben med hallongelé istället för muskler och ben. Känt hur en droppe salt vätska sakta rinner ner för pannan. Och detta samtidigt som dina händer varit kallare en en isglass i Februari. Sen bara sagt: Äsch, vadå? Lite skit under naglarna har väl aldrig skadat någon!?
Vill bara säga att den här rädslan tror jag är ganska nyttig. Förutom överlevnadsinstinkten, det är hälsosamt att vara lite smårädd när man tex. möter en älg på kvällspromenaden. Rädslan tror jag hjälper oss att ibland tänka efter en extra gång.  Att vara lite rädd tror jag stärker sinnena, hjälper oss att prestera det där lilla extra, det som kanske behövs för tillfället.
Tycker själv det är bra att säga: Hjälp, det här skrämmer mig. Har vid flera tillfällen sagt åt frun att jag är rädd. Tror inte Hon tycker jag är mer eller mindre manlig för det. Nä, tror nästan Hon tycker jag är mer manlig som vågar erkänna.  (hoppas det åtminstone..)
För att återgå till den inledande frågan: När kan en karl säga att han inte vågar? Närsomhelst, om det känns så. Har själv drömt om att sitta och skriva ner mina tankar vid köksbordet, men, jag har inte vågat...;)
Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 2 november 2012

Tankar vid köksbordet:
Bakgrundsfakta: 35 år, gift sedan snart tio år med en fantastisk kvinna som älskar mig. Tillsammans har vi två barn på 3 och 6 år. Vi bor i ett hus på landet vi byggt tillsammans. Vi har båda jobb, inom den sektor/bransch vi vill jobba. Mina föräldrar kan ibland ses krama varandra efter 40 år tillsammans, så även mina svärföräldrar. Ekonomiskt har vi ingen guldgruva, men vi

har ibland möjlighet att plocka undan nån tia, för att sen ta en liten semester till sommaren.

Får ibland känslan att dagarna och veckorna rusar fram. Dottern som ”igår” kom hem från BB går nu i förskolan. Den gamla bilen jag kör med var inte ens byggd när jag fick körkort, och det är ju inte så länge sen!? Finns risk jag drabbats av något som kan kallas för åldersnoja, men tycker inte Ni att tiden rusar?

I morse när jag skulle borsta tänderna lämnade jag att titta i spegeln. Visst, en stilig karl. Men nog kan skönjas en par extra veck under ögonen. Håret har både flyttat lite plats och fått några strån som både har en annan färg och är lite spretigare. Kan inte helt bestämma mig om jag bara skall respektera att tiden går eller lämna att störa mig på det. Att jag nu skrivit detta är väl ett bevis för att det stör lite. Det är iofs kanske inte möjligt att vara både ung och erfaren, vad vet jag? Vän av ordning kanske skrattar och tycker 35 år är bara barnet, vad gnäller du för!? Nej, har absolut inget att gnälla för. Men väljer ändock att reflektera över det.

Livet vi lever blir väl vad vi gör det till. Är lycklig i mitt äktenskap och med vårt liv. Hoppas på tio likadana år, dock utan att de går fullt lika snabbt.. .
Ville bara påpeka att dagarna igår, idag och imorgon är det som är livet. Ta tillvara dem och håll fanan högt. Det som är viktigt för Dig är kanske inte viktigt för andra, vad spelar det för roll!? Det är trots allt Ditt liv, Dina dagar Du lever!

Tack för ordet, ha en bra dag.