tisdag 11 februari 2014

För lite bensin, otydlig bränslemätare och långt att gå

Hej. I bakgrunden sprutar diskmaskinen vatten på tallrikar, bestick, glas och grytor. Den sköter sig själv. På soffan i vardagsrummet ligger Åke, vår yngsta katt, och tvättar sig. Han sköter sig själv. Datorhögtalaren gör sitt bästa för att göra Pink Floyd rättvisa. Det funkar inte något vidare. Men känner inte för att rigga igång stereon, så datorn får klara sig själv. Själv då? Vad gör jag själv? Inte mycket.
Hade jag varit på jobbet nu hade jag kanske suttit vid kaffebordet med mina arbetskamrater. Ofta pratas det om båtar, villaliv, fotboll... Sådär som det brukar gå till på en arbetsplats med idel män.
Men nu sitter jag inte vid kaffebordet på jobbet. Tyvärr, får man säga. Tyvärr sitter jag här hemma vid köksbordet. Förra veckans Fredag blev jag sjukskriven. IGEN! Hela hösten har varit en seg kamp, och nu orkade jag inte längre.
(För nyinkomna läsare som kanske i misstag snubblat in på mina skriverier:
jag var sjukskriven ett halvår 2012 för utbrändhet)
Det är fruktansvärt tungt att vara trött. Nu blev det där visst en dubbelsyftning, där det både är tungt och man dessutom är trött. Två ord som egentligen som sådana borde räcka att beskriva ett tillstånd. Men Ni förstår säkert vad jag menade.
De där visare människorna, de med ett stort skrivbord, vit rock med många pennor i bröstfickan och ett eller flera diplom på väggen sade åt mig att nu måste jag ta time out. Det funkar inte att nöta på effektreserverna i all oändlighet. De säger att jag behöver vila. Jaja, men om jag inte vet hur man gör?!
Om jag inte vet hur man sätter sig ner och tar det lugnt. Kanske sätter sig ner och läser en bok eller ser på en bra film på TV? Om det inte riktigt fungerar att göra så? Om man istället för att vila börjar tänka på ogjorda saker och göromål? Om man cirka 30 minuter in i en film eller en god bok måste gå och tömma ur en tvättmaskin, ta läsplattan för att kolla på bilannonser eller någonting annat livsviktigt? Det är lite så det blir när hjärnan går på högvarv. Då är det inte så enkelt att vila. Vila är något jag skulle behöva göra, det behöver vi alla. Men där har jag en stor post i mitt ringa välmående. Att sakna konsten att slappna av, göra ingenting och kunna njuta av det.
Är kanske lite konstig av mig som skriver ner sådana saker som jag gör. Man kan ju trots allt hålla sånt här inom sig, och inte skicka ut det i atmosfären så vem som helst får läsa och döma mig efter det. Sant, mycket sant. Men vet Ni vad? Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är konstig. Det rör mig inte i ryggen. Mer skriver jag för att det är ett bra sätt att få ut saker som snurrar på hårdskivan.
Jag har ett klart mål framför mig. Ett klart mål på vad jag ska göra för att saker och ting ska börja fungera igen. Jag måste bättre börja känna mig själv. Börja veta när effektreserven börjar bli kritiskt låg, och det blir dags att tanka. Som det är nu, om man som den motorcykelnörd jag är vill dra en liknelse, så kör jag hårt framåt, märker knappt att jag vridit på reservkranen. Jag kör glatt vidare tills motorn hostar till en par gånger och stannar. I tillägg till bränslekranen med reservläge borde jag montera en stor, röd lampa som dessutom skulle tändas. Då, vid det tillfället när lampan börjar lysa, då kall jag sakta in. Kanske lämna ett projekt i garaget till nästa dag, lämna sista tallen i skogen ohuggen och okvistad.. U name it.
För att fortsätta min liknelse. Förr hade jag kanske 20 liters bränsletank. Nu, när jag är på väg tillbaka efter att ett tag varit rätt så nere på botten är min bränsletank kanske på 8-10 liter. Följaktligen är jag tvungen att göra mindre saker, kortare arbetsmoment innan reservkranen skall vridas på, och den röda lampan tänds.
Det är väl där största problemet ligger. När det är roligt, går lätt, då är det så enkelt att gasa vidare. Då vill man jobba, man vill göra saker. Bra där, det ska jag göra. Men inte för mycket, för länge i taget...
Tadaa! Jag har nyss löst alla mina problem! Det är är ju en barnlek, gör sådär så blir det bra..!!
Jepp, så är det. Teori och praktik. I teorin vet jag vad som är galet, men i praktiken har jag svårt att göra något åt det. Är inte det lättaste att ändra på ett beteendemönster.
Men nu har jag trots allt skrivit ner var det fallerar. Får väl sätta mig ner och läsa igenom detta svammel nästa gång det briserar, när reservtanken måste vridas på.
För, kära vänner, det är roligt att köra. Man måste bara känna sin hoj, (kropp) veta vilken bensinförbrukning den har och framförallt, man måste veta var det säljs ny bensin...
Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 7 februari 2014

En kort historia om livet

söndag 2 februari 2014

Förmånligt, allt är relativt...?

Det var väntat. Kan inte alls säga att jag blev speciellt överraskad. Men nog hade det varit skoj om det gått vägen, bara så där. Pratar om det årliga som ganska många finländare står för. Vissa gruvar sig länge. Andra tar det med ro. Jag pratar om bilbesiktningen.
I vår familj är vi tvungna att ha två bilar. När vi åker iväg om morgnarna svänger frun vänster, och jag svänger höger. Vi bor ute på landet, men jag brukar säga att vi bor centralt. Centralt i det avseendet att frun kör 20 kilometer åt sitt håll och jag kör 20 kilometer åt andra hållet. Sen till kvällen sammanstrålar vi tillbaka "i mitten".
Men, tillbaka till bilbesiktningen. Plåtskorven jag kör med är inte speciellt ny. Den är byggd på förra årtusendet och har sett en hel del väg under åren. Köpte den för 1,5 år sedan. Vill minnas att den kostade €600,- och jag har under min tid fått 25-26 tkm på den. När jag nu i veckan körde ut från bilbesiktningen hade jag ett papper med texten "Underkänd" i passagerarsätet bredvid mig. Bromsskivorna var tydligen under all kritik och den stötdämpande funktionen framme var bara borta. Sen var det någon led där framme som glappade. Att avgasröret har åtminstone två hål, förutom det som finns där bak på bilen, vet jag inte om de alls lade märke till eller bara blundade för. Senare på dagen pratade jag med en par bekanta och min ringa framgång på bilbesiktningen kom  på tal. Den ena av dem replikerade: "de där delarna kostar ju mer än hela bilen är värd! Och sen kommer ju arbetet till!"
Jag log snett. Visst, den klarsynte gentlemannen har kanske rätt. Räknade på kvällen att mina delar blir att kosta cirka €140,-. En eller två kvällar i garaget blir det också. Har dock inte för avsikt att betala någon vidare lön åt mig själv för jobbet jag skall utföra. Skulle jag skrota bilen på grund av detta skulle jag de facto vara utan bil. De 140,- jag då inte investerat i delar skulle jag sen kunna sätta på en ny bil. Utan att skryta alltför mycket så är jag rätt bra på att nosa upp förmånliga bilar. Men 140,- är lite väl lite för att hitta något vettigt.
Den klarsynte gentlemannen som klargjorde sin ståndpunkt i fallet kör själv en rätt ny bil. Troligen värd närmare €30k än €20k. Han skulle kanske inte frivilligt bli ertappad i en sån skrothög som jag kör med. Då är kanske 140 hårdskattade euron idiotiskt att satsa i den. Men med det bruksvärde jag ser i bilen, Edith som Hon heter, gör att 140,- känns surt men likväl vettigt att satsa. Får jag ett år till körning för den summan är jag rätt nöjd. Man kan trots allt bli tvungen att byta bromsar på en bil man nyss köpt för tiotusen också?!

Vart vill jag nu komma med detta? Har jag rätt och gentlemannen fel? Eller är det tvärtom? Inte vet jag. Jag vet bara att jag för tillfället finner det som mest vettigt att hålla igång skrammelvagnen ett tag till. Skulle gärna gå in i en passande bilaffär ock köpa mig en bil som skulle vara tio år yngre. Fast den vore femton år yngre vore den fortfarande begagnad. Men det finns många andra saker också i en familj som kostar. Då vill man inte skrapa ihop en hel hög med sedlar och satsa i en bil som sjunkit i värde med hälften bara man rullat ut den ur butiken.

Skall nu ta en drabbning på det världsomspännande nätet. Med litet detektivarbete kanske jag kan spara en tjugolapp på delarna. Men! Tjugo €! Det är väl en spotstyver! Ja, det är det. Men procentuellt av 140 så är det trots allt ganska mycket. Förmånligt, allt är relativt...

Tack för ordet, ha en bra dag.

PS. Namnet Edith (Piaf) på bilen kommer ifrån att Hon är en gammal fransyska med rätt grov "röst" DS.