lördag 13 februari 2016

Med livet som insats för en liter mjölk och ett tjog med ägg

Lördag. Dottern har fotbollstränigar, och frun som ställer upp som hjälptränare skulle som vanligt medverka. Idag åkte vi alla iväg. Eller, alla och alla. Storasyster gick till grannen och byggde snökojor. Släppte av de hugade bollsparkarna och åkte själv vidare. Tänkte passa på att proviantera lite under tiden. När jag nu läser att jag skrivit proviantera börjar man ju fundra..
-Hur många åker för att proviantera? Mjöl och smör, en låda 4-tums spik och lite rödmyllefärg..? Nja, fullt så gammaldags är man väl ändå inte. Handla mat heter det.
Klockan var strax efter tio när jag parkerade min blåa bil utanför mataffären/Supermarketen. Rätt mycket bilar på parkeringen gav en fingervisning om vad som komma skall. Med friskt mod satte jag dock in en 50-cents slant för att frigöra vagnen. Vagnen som vartefter den fylls tömmer dit bankkonto. Åtminstone känns det så ibland. Hade inga speciella planer för helgen och gick därför lite planlöst och tittade i hyllorna. Något i köttväg hade jag bestämt. Sen vet Ni kanske hur det kan vara. Man går längs med en hylla och hittar något som fångar ens uppmärksamhet. Stannar till för att strax få känna den omisskänliga känslan av en kundvagn som klättrar upp för din rygg. Och personen som hanterar den kan eventuellt släppa ur sig ett #OHO!" Ursäkta är det inte tal om. Möjligen ett OHO!.
Och när du svänger dig om tillbaka står en nnan kundvagn på tvären framför din och det står en tant och blänger på dig för att du är i vägen. Det är ju HENNES butik.HENNES kundvagn som ska fyllas. Rakt fram, ingen pardon. Och framför allt, det är BRÅTTOM! Bråttom att fylla vagnen för att gå vidare. Vidare till nästa projekt. Och nästa.Och nästa...
Har funderat lite kring detta. Detta med att det är full fart, bråttom överallt. Varför det? Varför ska vi springa igenom livet?
Visst, jag vet att det är bråttom ibland. När man efter jobbet måste hem för att göra mat till barnen innan de ska iväg på fotbollsträningen, Hockeyn, frimärksklubben, What ever.
Då vill man inte slöslappa (finns det ett sådant ord?) sig igenom en mataffär. Men väljer likväl att ta upp detta. För jag orkar inte tro att det är bråttom jämt när folk ska handla.
Men tillbaka till mitt besök i marketen. Jag beslutade mig för att testa en sak. Tänk om man inte alls skulle småspringa med kundvagnen? Tänk om man helt olikt alla andra skulle GÅ? Och kanske till och med använda sig av ett leende då och då? Challenge accepted!
Jag gick. Och jag log. Log när jag steg upp bredvid någon vid bananerna. Sade ursäkta när jag blev tvungen att sträcka mig förbi någon. Kan hända att någon trodde att jag hade rymt från någon anstalt. Att folk kanske trodde jag inte var riktigt riktig. Men, jag fick också leenden tillbaka. På mina ursäkta fick jag Ingen fara! tillbaka. Och när man i någon korsning mellan hyllorna plötsligt stod kundvagn mot kundvagn, och både du och den andra skulle svänga in i samma gång.. Vem tror Ni gick segrande ur den duellen? Med att bara le och i sakta mak skuffa vagnen framför sig? Score!
Vad vill jag få sagt idag då?
Kanske det att vi, åtmistone jag, ibland behöver sakta upp, dra i tömmarna och titta omkring oss. Inte bara stressa vidare till nästa uppgift.
Ska åtminstone jag försöka göra.

Tack för ordet. Ha en bra dag.