måndag 21 oktober 2013

Rädd? Jag? Knappast, man är väl vuxen...



Med darrande fingrar över tangenterna.
Försöker sätta ord på en känsla.
Rädsla, finns det fler en ett ord?
Det måste det ju finnas!
Jag menar, man kan väl vara rädd, utan att egentligen var det?
För min rädsla är inte grundad på något, inte specifik.
Är bara rädd jag inte räcker till.
Man borde väl vara lyhörd.
För barnens tankar, funderingar och ord.
Men vad händer?
När man själv funderar på samma saker?

söndag 20 oktober 2013

Höstlov, Renault Megane och Ikea som aldrig blev av.

Höstlov. Någonting barnen har från skolan, lite för att landa och ta ny fart inför slutspurten fram till jul. På vissa ställen har barnen en vecka, på vissa ställen några dagar. Här på våra breddgrader är det två dagar, torsdag till fredag. Frun i egenskap av lärare var följaktligen även Hon ledig. Skribenten på denna blogg hade inget ledigt att kvittera ut, men blotta vetskapen om att min själsfrände och vän, hustrun, fick en andningspaus gjorde även mig gott.
I vår familj har vi under flera års tid alltid tagit en liten utflykt under höstlovet. Brukar bli en bilutflykt till någon förutbestämd plats. Vi hade i år, likadant som ifjol, tänkt åka till Tammerfors. Ett besök hos den svenska möbeljätten. Ni vet, de som säljer bokhyllan Billy och paraplyet Praktisk. En cirka tretimmars bilkörning som vi räknar som en del av utflykten. Vi spelar musik, berättar kanske något vi varit med om på varsitt håll. I år kändes det lite tråkigt. Tråkigt på grund av att vår bil stod på verkstaden. Vi hade dock fått lånebil istället. En helt normal familjebil. Den var dock lite tråkig, rent ut sagt. Och att frun är van med en rätt effektiv dieselbil och nu fått köra en bil med en lite effektsvag bensinmotor som skulle varvas betydligt mer än vår egen bil gjorde att det inte kändes riktigt lika skoj. Döttrarna i baksätet var lite besvikna på att 12-voltsuttaget inte fungerade, vilket gjorde att DVD-spelaren fick stanna hemma. Nåväl, vi åkte iväg.
Vädret var lite oförutsägbart. Det var ömsom torr asfalt, ömsom is eller lätt snötäcke på vägen. Vi hade dock en stabil och bekväm bil med bra vinterdäck.Jag hade sagt åt frun när vi startade att vi har ju inte bråttom någonstans. Det var ingenting vi egentligen måste få utträttat. Vi hade kört ganska långt när den äldre dottern från baksätet började fråga om det var långt kvar.
-Cirka en halvtimme. Svarade jag. Det var rätt mycket trafik. Hastigheterna pendlade kring det lagstadgade, det flöt på bra. I en svag nedförsbacke såg jag en bil stå med blinkers på och vänta på att svänga vänster, korsa vårt körfält. Allting helt normalt. Vad som sen hände är lite oklart. I ögonvrån såg jag hur en annan bil kom glidande bakom den förstnämnda. Det hala väglaget gjorde väl att den inte fick stopp. Hann sådär lagom utbrista: Nu krockar dom där! innan helvetet brakade loss. Bilen som stod i beråd att korsa vår körbana hade (tydligen) redan svängt sina hjul. Och när denne blev påkörd bakifrån skedde det oundvikliga: Den flög ut rakt framför oss! Såg någonting mörkt torna upp framför oss, och vet att jag stampat bromsen i botten. Efter detta en högljudd smäll. Våra krockkuddar slog ut, bilen slängde runt sidledes och efter en i mitt tycke evighet hade bilen stannat i diket, med bakänden före ner i dikesbotten. Den kraftiga rökutvecklingen inne i bilen, följt av lukten gjorde att jag skrek: Alla ut!
Alla dörrar på bilen gick att öppna, och frun och jag slet ut varsin dotter och sprang (stapplade) iväg, bort från bilen. Bilen brann dock inte, det var krockuddarnas utlösning som rykte och luktade bränt. Vad som sen hände är lite som i dimma. Ambulanser, polis, helikopter, alla var snabbt på plats. En detalj jag fastnade för var en man, klädd i svart jacka och byxor, som hade stannat och genast kom fram till oss. Han kollade genast upp om vi var skadade och frågade om vi har jackor eller filtar i bilen. Det hade vi, och han skrek åt två kvinnor lite längre bort att de skulle ledsaga oss bort från den livliga vägrenen. Själv gick han och hämtade våra jackor samt de två fleecefiltar barnen haft med sig. Tror inte han och de två kvinnorna kände varandra. Mannen hade bara stannat, tagit kommandot innan ambulanspersonalen anlänt. För det är jag tacksam.
Vi åkte alla ambulans till sjukhuset. Frun hamnade på bår med stödkrage och vakumpåse. En sådan som fixerar ryggrad och nacke. Det fick hon på grund av att Hon haft svårt att gå.
Efter flera timmar på sjukhuset, där vi alla röntgats, fått avge urinprov och alla möjliga andra undersökningar blev vi alla utskrivna 16.30 på eftermiddagen. Vi hade inte ätit på hela dagen, så vi besökte genast kafeterian som plundrades på smörgåsar och yoghurt. Personalen på sjukhuset hade tydligen inte förstått att fyra- och sjuåriga barn behöver mat mellan varven...
Det blev en tretimmars lång taxiresa hem. En helt underbar kvinna körde taxin, och hon pratade, funderade och hjälpte oss bearbeta vad vi gått igenom. Väl hemma somnade barnen rätt snabbt. Både jag och frun hade mardrömmar om krock, brinnande bilar... U name it!
Vi kan summera våra kroppsliga skador rätt enkelt: BLÅSLAGNA! Fruns knä har troligen slagit i instrumentbrädan på bilen och är rejält uppsvullet. Ljumskarna och magen blåa efter säkerhetsbältet, partiet kring nyckelbenet också rejält blått. Jag har partiet mellan öronen och axlarna som värst. Det strålar i huvudet och migrän känns som barnlek mellan varven. Barnen är, tack och lov, minst skadade och har endast små blåmärken på sina respektive axlar, där bältet stramat om. Hur barnen mår själsligt vet vi faktiskt inte. Den äldre verkar vilja känna sig,  försöka visa sig stark. Vi har tagit kontakt med skolan och vi kommer att, om det visar sig att det behövs, försöka låta Henne prata med någon.
Sammanfattningsvis är vi alla glada. Vi lever! Vi är inte mer skadade än att det skall ordna upp sig med tiden. Som kuriosa kan nämnas att den i vårt tycke tråkiga bilen visade sig vara krocktestad med maximala fem stjärnor i betyg. Fast fronten var helt intryckt var kupe´n helt intakt. Så lite reklam tycker jag är på sin plats. Har Ni, mina vänner, för avsikt att frontalkrocka kan Ni gärna göra det i en Renault Megane Break! Den vi skrotade var av årsmodell 2005, men tror knappast de nyare är sämre...
Vi har idag för avsikt att åka in till stan för att inhandla ny bilbarnstol. Vi skall försöka köra och få vardagslunken att komma igång som vanligt så fort som möjligt. Det som åtminstone jag tror hjälper till är att vår egen bil inte blev skrotad. Varken vi eller barnen behöver vänja sig med en ny bil, utan vi får fortsätta med vår egen, lite som om ingenting hade hänt.
Vi är alla oändligt tacksamma för att vi får vara tillsammans. Tacksamma för att vi har vänner runt omkring oss som hjälper oss, både med praktiska saker och att de bara finns till.
Tack.
Och tack för ordet, ha en bra dag.