söndag 17 december 2017

Livet. Barnen. Frun. Barnen. Livet.

Rrritch! låter det när släpper på blöjan och öppnar upp det illaluktande. En stor hög med sådant som inte syntes för en stund sedan fyller nu min näsa. Känns väldigt fränt och flimmerhåren inne i min näsa krullar ihop sig, liksom för att ta skydd. Damen själv ligger leende framför mig, Hon verkar vara glad av med èt. Skulle man väl  vara själv också..
Ny torr blöja, vinka hejdå i spegeln innan vi lämnar tvättrummet för denna gången. Man vet ju aldrig. Det kan vara dags efter en halv timme på nytt. Eller en timme. Vem vet.

Kanske lite samma sak med att skriva blogg, när jag tänker efter. Kan gå kortare, eller längre, mellan varven. Men plötsligt är det dags. Kan "lukta illa" när det ska till, men känns överlag bättre efteråt.

Nu kanske inte liknelsen var helt hundra. Försäker bara få ihop det hela. Var inne här den 26 Mars och det är ju ett tag sedan. I tanken har jag skrivit rätt mycket. Men det där att verkligen slå sig ner med datorn och börja på har jag inte hittat tid eller ork till. Största delen av min vakna tid har jag spenderat på jobbet, alternativt med min familj. Den yngsta, nu 9 månader, har hållit oss alla rätt så sysselsatta. Orkar inte dra den långa historien om tiden som gått, men den korta följer här.

Vår dotter är liten. Väldigt liten. Minns inte riktigt i vilket skede det började, men vi fick/blev tvungna att åka på alla möjliga tester och undersökningar under våren och sommaren. Det skulle kollas överallt ifall det fanns något som hämmade Hennes tillväxt. Hon har genomgått röntgen, magnetdito, sjukgymnaster, neurologer, naprapater och allsköns apparater. Hoppas att Ni missförstår mig rätt. Jag är innerligt tacksam över all den fina vård som vi har fått på sjukhuset. Har dock varit väldigt tungt för alla inblandade att jumpa fram och tillbaka på ibland undersökningar som vi inte riktigt förstod hur de hängde ihop med något. Tyvärr är ju också specialister ofta  just specialister inom sina områden. De kunde kanske inte alla gånger se helheter eller heller kunde de alla gånger förstå att vi inte riktigt hänger med i jargongerna.
Var faktiskt rätt tungt mellan varven och inte helt sällan börjar man ju till sist se spöken på blanka dagen. Vi hade aldrig sett något fel med Henne. Hon åt, sket, sov och var vaken. Pigg och hänger alltid med på vad som händer och sker. Men man började ju nog ibland betvivla att dottern var frisk, fast det aldrig hittades några fel eller brister. Räknade torrt en dag att av mina fyra veckor sommarsemester tillbringades cirka 25-procent på Vasa centralsjukhus.
Här i höstas fick vi sen till sist höra det som vi nog haft som magkänsla hela tiden. Uttalandet var att Hon helt enkelt är så här liten. Hon ska vara så här..

Så, Du kära läsare som orkat Dig såhärpass långt, så här har vi haft det. Familjen tog sommaren lite som den kom. Vi fullständigt struntade i att det var ogräs i rabatterna, bilarna var smutsiga etc. Vi har alla varit trötta och försökte att inte ta någon stress över ytliga saker som egentligen kunde vänta. Det var här och nu. Barnen, familjen, varandra, det var det som räknades. Min ork och kraft är tyvärr nog fortsättningsvis lite bristfällig. Har så småningom kunnat börja känna igen när orken tryter och kan bromsa in innan det stannar. På riktigt. För dit ska jag ALDRIG tillbaka!

Och att jag nu har varit och är trött är jag egentligen inte så bekymrad eller rädd för. Jag vet varför jag är trött. Inte för att jag stressar och grubblar nattetid och inte kan sova. Nä, jag är trött för att situationen med små barn och mycket på agendan är ständigt närvarande. En verklig sits. En vanlig sits. Försöker och också tror att jag inte tar för mycket stress över det.Vi i vår familj gör det vi kan, när vi kan. Sen får resten vänta. Mina barn är små nu. Det är vardagen.

Hade jag mycket att komma med i detta inlägg? Hade jag mycket att skriva om och fylla i för det halvåret som jag varit borta härifrån? Vet inte. Men vill Ni ha maffigt och biffigt stoff så kanske det här inte alltid är rätt forum. Det här är bara jag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

söndag 26 mars 2017

En liten dotter och en liten Honda har rätt mycket gemensamt

Känslan när de perfekt avvägda kurvorna kommer i en aldrig sinande ström. Dina små inputs på styret gör att motorcykeln lutar sig ner och smiter genom kurvorna snabbare än en avlöning på bankkontot. Motorn smattrar under bensintanken gladare än aldrig förr och svarar blixtsnabbt på alla mikroskopiskt små rörelser i högerhanden. Känslan man har när dagen har varit het, för het för att köra. Nu när klockan passerat nio på kvällen har dock hettan lättat lite. Fortfarande värmer solen starkt på ryggen och ger små strilar svett mellan skulderbladen. Visiret på hjälmen är nedsmutsat av diverse småkryp som i oförstånd lämnat sina leriga tuvor på åkrarna och flugit ut över landsvägarna.

Du vill aldrig sluta köra, men vet att euforin du nu känner tyvärr inte varar för evigt. Du vet att du småningom borde styra framhjulet hemåt, väl medveten om att klockan kommer att ringa 06.00 påföljande morgon. Men bara en kort omväg till. Bara några kurvor till..

Lite samma känslor jag har idag. Har dock inte kört en meter motorcykel. Känslan är dock lite likadan. Mina tre veckor Pappaledig börjar lida mot sitt slut. Vi har idag en vacker Söndag som gör sitt bästa för att ge oss frusna nordbor ett smakprov på vad som är på gång. Våren och SOMMAREN! Känslan är som sagt den samma som i ovanstående scenario. Har tillsammans med hustrun haft en skön tid hemma. Vi har fått vara tillsammans och gemensamt lära känna vår dotter. Har kunnat ta korta promenader med barnvagnen. Vi har kunnat ta en 5-minutersvila på varsin soffa medan Hon har sovit. Det har varit riktigt skönt. Kan drista mig till att använda ett av fruns och hennes systers vanliga uttryck: Ljuvligt.

Från och med imorgon kommer jag att börja jobba igen. Klockan ringer 06.00 veckodagar. Vet redan nu att det inte kommer att bli helt enkelt att stiga upp när man hör hur dottern ligger och snusar i spjälsängen. Kan även vara så, att det inte är helt enkelt att stiga upp, pga att samma dotter har hållit oss vakna x-antal timmar under natten. Sammanfattningsvis, det drar ihop sig till Vardag.

Det är ju ofrånkomligt. Vardagen kommer ikapp oss alla, förr eller senare. Känslorna är dock lite blahaa. För att återigen återgå till början av mitt inlägg. Bara en kurva till. Ett backkrön till..

Tack för ordet. Ha en bara dag.

torsdag 16 mars 2017

2,9kg guld, kanske inte alltid gröna skogar men i det hela helt perfekt

Drog på mig en svart mössa och en svart jacka. På benen hade jag svarta collegebyxor och på fötterna ett par skor, svarta. Nej, jag har inte sorg. Ibland bara blir det så här. Klockan närmade sig halv åtta och barnen skulle iväg till skolan. Vi har cirka 300-meter till platsen där skoltaxin plockar upp dem, och i vanliga fall tar de självklart sig dit själva. Idag kände jag mig dock manad att föra dem. Vägen ut är vår privata, och vaktmästaren (jag..) har varken sandat eller skrapat. Idag har vi då en väg som påminner om en skrinskobana, förutom att det då dessutom är djupa spår. Vet inte heller hur mina barn lyckas, men de har dessutom lämnat sina sparkkälkar ute vid vägen hos vår granne. För att använda en liten ordvits, så kunde jag ju idag "curla" och köra ut mina barn meddelst bil över isbanan..

Är inne på vecka två av tre av min pappaledighet. Det är riktigt häftigt! Vi har haft och har en underbar tid här hemma. Både jag och frun njuter av varandra och framför allt att lära känna det lilla livet. Ja, lilla. Hon når fortfarande inte upp till den tydligen "magiska" gränsen 3,0kg. Oberoende storlek är Hon stor. Hon sprider stor mängd kärlek runt omkring sig. Hos oss, sina sykon, farmödrar och mormödrar, mostrar och farbröder.

För att även svara på frågor som vill dyka upp: Hon liknar sina systrar. Ja. Hon har till och med drag av sin fader. Det beklagar jag. Får Hon annars vara frisk så får man dock vara nöjd. Lite svårt att säga desto mer efter endast två veckor tillsammans, men so far so good. Hon verkar väldigt lugn och harmonisk. Sover och äter. Och till skillnad från sina äldre syskon så sover Hon faktiskt längre än 20 minuter i gången. Så så här långt har vi en riktigt harmonisk tillvaro.

Vad som sen händer efter att min pappaledighet tar slut ser man ju sedan. Hur det kommer att kännas att åka iväg på morgon lämna hem fru och dotter. Vet ju nu att man kan vara lite trött på morgon. Har Hon ätit och hållit på nattetid så fast jag inte har de fysiska möjligheterna att mata så blir ju nog nattsömnen rubbad. Men nu när man går hemma kan man ju slänga upp benen i soffan mellan varven. Svårare att göra det när man är på jobbet.

Det var faktiskt något jag har tänkt på. Jag vet ju hur tungt jag hade när jag mådde som värst. När jag inte sovit alls på natten och skulle iväg på morgon. Men känner likväl att detta är något helt annat. Att ligga vaken på natten och grubbla och stressa över livets fasor är betydligt tyngre än att ligga och höra på ett gnyende barn som äter med sin mamma. Ett betydligt hälsosammare trötthetstillstånd. Visst, vi behöver alla sömn. Har dock satt mig till med den vanan att jag börjar söka mig till sängs efter halv nio. Kanske inte somnar redan då, men åtminstone så att jag får varva ner med ett korsord eller något snickeriprogram från Sveriges TV4. Har insett att allt jag går uppe efter klockan 22.00 en vardagskväll är helt förkastligt. Ingen vits. Det är de tiderna på dygnet när resten av familjen sover. De är de tiderna när man har tomt i huvudet och är väldigt mottaglig för yttre påverkan. Och framför allt! Det är den tiden på dygnet jag sover som bäst. Bara jag släpper mig till det.

Så livet går sin gång. Trivs bra med tillvaron. Inte är väl allt guld och gröna skogar Nånej, långt därifrån. Har fortfarande både huslån och räkningar som förfaller. Har fortfarande gamla bilar som kräver service. Men det viktiga sakerna. De som räknas. Min familj. Där mår man bra.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 4 mars 2017

Tyngden på dalskidan, älskling!

Sportlov. Detta sammansatta ord på åtta bokstäver kan föra väldigt mycket olika saker med sig. I grund är det en vecka vintertid som barnen har ledigt från skolan. Ofta brukar då föräldrar ta sina vintersemestrar. Vissa åker till sol och bad. Andra söker det pefekta pudret i fjällen. Sport och utevistelse brukar stå i fokus, åker man bort eller stannar hemma.
Hos oss hade frun påbörjat sin mammaledighet nu när nämda ledighet fick sitt begynnande. Hade själv inte inbokat någon ledighet. Jobbkompisen fick ta vecka 9 i år. Men.., ett stort men.
Fruns veckor kulminerade under vecka 9. Kamraterna på jobbet tyckte att vi hade kunnat planera in vårt barnfåande lite senare. Typ till vecka 10 eller nått liknande.. Nå sportlovet började. Barnen skidade lite. Lekte lite.  Frun vankade av och an där hemma. Jag var på jobbet. Ja, jag var på jobbet kroppsligen. Själ och hjärta var självklart hemma med fru och ungar.
Barnen var lite uttråkade. Många av deras kompisar åkte iväg och åkte slalom. De ville också. Men med en höggravid mamma och en pappa på jobbet blir det kanske inte så mycket av den varan. På onsdag var vi bjudna på mat till  mina föräldrar. En biltur endast tio kilometer bort. Frun var lätt trött, men kände ändå att Hon ville komma med. Mitt in i potatisen och maletkött-limpan kände jag hur fruns hand grabbade tag om mitt lår. Hårt. Efter några minuter hände samma sak igen. Vi är överlag ganska kramiga och kroppsliga. Vi rör varandra ofta. Men inte fullt så här hårt. Jag började räkna minuter mellan Hennes knipningar och kände hur min puls ökade ett par steg. Vi åkte rätt fort hem igen, men visste inte riktigt ännu vad göra. När det gått en halvtimme frågade jag barnen om de ville åka till mormor och sova över. Just in case liksom. De ville de. Körde dit dem och var hemma tilbaka inom tio minuter. Min vackra fru hade fått ett annat skimmer än vad Hon hade när jag åkte. Hela Hennes kropp utstrålade nått jag inte sett på länge. typ 7 år sen jag såg det sist. Vår dotter är sju..
Kände plötsligt hur det började kännas bråttom. Fruns värkar kom oftare, och mer intensiva. Jag slängde en färdig väska i bilen och när frun kommit sig in i bilen åkte vi.
Är inte alls något fan av dessa amerikanska romantiska komedier där det blir brutala bilfärder genom parker och shoppingcenter medan en kvinna ligger och stönar i baksätet med barnet halvt ute. Känns bara oplanerat och överdrivet. Men när frun satt/halvlåg i sätet bredvid mig började jag instinktivt trycka ner gaspedalen djupare. Kände hur hastighetsbegränsningar blev av ringa betydelse. Vi var rätt snart framme vid sjukhuset och.. för att göra en lång historia kort. Efter en timme på BB fick vi hålla vår dotter i famnen för första gången. Jag hann inte ens bli nervös. Vad frun gick igenom är ju något vi män aldrig kommer att kunna förstå. Något män aldrig skulle klara av. Misstänker det till och med kan vara värre än Man-flunssan.
Hela BB-processen var lika snabbt avklarad som själva födandet. vi fick åka hem på Torsdag. Fru och dotter mår bra, och hela familjen var glada att få vara samlade i sin nya konstellation.
Men sen var det ju det där med Sportlovet. Både jag och min kompis, livspartnern kände att vi kanske inte gett de andra döttrarna så mycket uppmärksamhet. Så idag lördag packade vi slalomskidor och ombytesvantar och åkte iväg. Ja, inte alla då. Frun och den yngsta fick stanna hemma. Jag och de två äldre flickorna fick en dag i slalombacken. Jag är kanske inte bågon vidare skidåkare. Mina gamla, onödigt länga skidor ger mig en liten känsla av Stig-Helmer Olsson i Sällskapsresan. Och ibland kanske mitt handlande påminner lite om den stressade familjefadern som på samma resa till Alperna försöker lära sin hustru att åka skidor. "Tyngden på dalskidan, älskling!  (Ifall Ni inte sett nämnda sällskapsresor sitter säker som ett frågetecken vid det här laget. Men, de ligger uppe på nätet. Har Ni inte sett dem har Ni missat något..)
Oberoende av om jag påminner om en brödrostprovare som bor med sin mamma eller en familjefar som kanske borde tagga ner lite så kan jag konstatera en sak:
Detta sportlov blev som inget annat. Vi har äntligrn fått vårt efterlängtade barn. Jag påbörjar nu min faderskapsledighet och mångas oskrivna blad ligger framför oss i livets bok.
Tyngden på dalskidan, älskling! är dock inget jag behöver säga åt min fru. Hennes fötter står stadigt på marken. Med eller utan skidor.
Jag är nöjd.

Tack för ordet. Ha en bra dag.
 

söndag 12 februari 2017

En body med bilar på

Hon sluter sina ögon och blåser sakta ut luft genom munnen. Jag pausar mig själv i mitt prat och väntar ut det hela. Det var en sammandragning. En av många. Frun har haft sammandragningar ett bra tag nu. Men jag har börjat vänja mig. Jag vet ju att det "ska vara så". Det är ju först senare, när det blir mer frekvent som jag får börja skärpa till mig. Jag kan ju trots allt pausa, vänta tills det går över. Det är ju eventuellt frun som har det lite jobbigare...
Vi går ju som sagt var i väntans tider. Fruns vackra mage blir vackrare och vackrare. Precis när man tycker att nu kan den väl inte bli så mycket större... då växer den lite till!? Fast det är väl rätt viktiga veckor i ett litet barns liv, dessa sista veckor innan de gör sin ankomst. Armar, ben, tår och ögon. De börjar ju förhoppningsvis sitta på plats. Det ska dock växa till sig lite till. Bli mer inställt på ett liv utanför mammans skyddande mage.
Det är ju där min roll också kommer in. Visst, jag har en tydlig roll nu också. Kanske hjälpa med en strumpa som ska dras på. Eller lägga ut en hand när Hon ska stiga upp ur soffan. Sådana saker som en väntande fader har på sin agenda. Men sen då?
När vi har druckit vårt kaffe på BB. Jag har fått tvätta mitt barn första gången under övervakning av barnmorskan och snörat på en blöja. Snörat på..? Ni hör hur van och duktig jag låter..
Vad sen då? När vi vinkat adjö till damerna på avdelningen, spänt fast vårt mirakel i bilstolen och jag i bakspegeln ser tre (TRE!) barn i baksätet. Då är man trebarnsfar. Det har jag aldrig varit. Väldigt nytt. Väldigt spännande.
Jag har kanske varit rätt naiv under graviditeten. Tyckt att jag nog ska klara av ett litet barn. Tyckt att jag nog vet hur man byter blöjor, lägger barnet att sova, rapar... Vadå? Gammal skåpmat...
Nu överdriver jag mitt skrivande lite. Men mest så att Ni förstår hur jag menar. Jag har liksom inte varit vidare nervös. Känt mig rätt lugn. Åtminstone efter att de första veckorna gått och jag fått vara med på det första ultraljudet och sett att det ligger ett litet liv där i min livskamrats mage. Känt mig riktigt glad. Uppsluppen. Inte alls nervös. Men sen hände något.
Vi fick hem Mammalådan från Folkpensionsanstalten. En stor låda med babykläder, blöjor och filtar som alla blivande mammor i Finland kan få. Om de vill ha den. Man kan ta en summa pengar istället också. Nå, hur som helst. Vi satt och plockade i lådan. Tittade på bodyn, byxor i små, väldigt små storlekar. Häftigt och kul. Men inte ens då ramlade polletten ner riktigt. Annat blev det senare. Vi var och hälsade på fruns syster med make. Och son. Vi fick en liten present av dem. En body med bilar på. När vi kom hem lämnade jag att titta på bodyn en stund. Den var fin. Men det som då kröp upp på mig var, att vi snart ska ha en liten människa inne i den här bodyn!? Tummade och svängde på bodyn och kände hur något salt rann ner för mina kinder. Jag ska bli pappa. Vi ska ha ett barn.
Känns riktigt häftigt. Att jag har två döttrar från förut spelar egentligen ingen roll i sammanhanget. Det är ändå ett till liv som kommer in i vårat. En till personlighet som både kräver och ger. Kräver mat, sömn, blöjor...tröst. Jo. Men som även kommer att sprida glädje som ringar på vattnet. Både hos oss och hos människorna omkring Honom/Henne. Föräldrar, syskon. Farmödrar och kusiner.
Såhär på sidan om kan jag dra en gåta för Er. Vet Ni vem som drar snabbare än Lucky Luke? Västernhjälten som drar sin revolver snabbare än sin egen skugga? Det är en farmor/mormor som drar fram bilder av barnbarnen ur handväskan.. ;) Den här gåtan drog jag för min mor när min bror blev far första gången. Hon tyckte säkert att det var riktigt roligt..
Såhär ser det ut nu. Solen ligger över trädtopparna ute och ger en viss känsla av att våren är på ankommande. Mina barn bråkar om en rulle tejp. Katten Rut ligger bredvid mig i soffan där jag sitter och jag funderar på resten av dagen. Sköna Söndag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

söndag 22 januari 2017

Manflunssa vs Barnafödande.. 1-0. eller var det 0-1?

Känner ett tryck under ögonen. Kranen mitt i ansiktet skulle behöva en VVS-montör. Kanske byte av någon packning eller liknande. Det läcker lite. Vidare har min temperatur stigit till svindlande 37,8-grader. Ni hör. Man börjar treva i mörkret och söker ljuset i tunneln. Sankte Per står där i andra ändan med händerna i fickorna och visslar på Bjärn Afzelius hit "allting kan gå itu, men ett förkylt huvud kan gå i tusen bitar.."
Manflunsa.
Jag märker hur Ni sätter huvudet på sned och suckar, det är ju synd om karln! Och visst. En manflunsa är inget man leker med. Ett uttryck lyder ju att manflunsa är fullt jämförbart med att föda barn. Kanske värre.
Nu kanske jag borde prata lite tystare. Min älskade hustru kanske läser detta. Att Hon är i sjunde, snart åttonde månaden och snart ska bli mammaledig gör att Hon eventuellt har avvikande åsikter. 

Hon klagar dock inte. Hon låter mig ha min manflunssa och mitt tycka synd om mig-humör. Jag vet ju trots allt att Sankte Per inte lockar oss pga en manflunssa. Tror nog att herr Per själv varit förkyld och vet att det inte är något farligt. Fast det nu känns så.
Förutom ovannämda jobbigheter har vi det rätt bra. Frun börjar nog bli beredd på att börja stanna hemma. Ställa sig för juniorens ankomst. Med de praktiska sakerna som att skaffa en bilstol, spjälsäng etc får vi ju hjälpas åt. Men den andra delen, det att föda och bli mamma, det kan jag inte påverka så mycket. Mer än att vara där. Att bli pappa vs. att bli mamma tror jag nog har vissa olikheter. Jag har ju trots allt inte burit underverket i mig. Inte heller får jag/blir jag tvungen att föda barnet. Jag får bara vara med. Vara där. Närmast jag kommer till att lite försöka förstå är när jag får sätta handen på Hennes magen och känna sparkar och rörelse. En häftig känsla.

Har precis loggat ut från Ebay. Det blev inte så mycket. Beställde delar till motorcykeln för cirka €9,- Hittade mycket fina bra att ha-grejer, men kände att någonstans måste man väl dra sträck. Så jag raderade bort 80% innan jag gick vidare med köpkorgen. Fast någonting litet kul ska väl vara på kommande. Inte fullt lika maffigt som att vänta på vår baby, men likväl kul att vänta på posten. Tror jag ska lägga upp en kopp kaffe och lägga mig och ynka mig och min manflunssa ett tag. Ifall det inte blir värre en detta ska jag försöka återkomma här snart..

Tack för ordet. Ha en bra dag.
(orsaken till att jag stavat manflunsa växelvis med ett eller två S är att samma åkomma gör att det står stilla i huvudet. Hur stavas det..?)

onsdag 11 januari 2017

En upphängd TengTools-skruvmejsel, skum belysning och Radio Iskelmä

Trycker på brytaren och lysrören i taket blinkar först till för att sedan sprida sitt ljus och ge mina ögon lite hjälp på traven. Nu under den här mörka tiden tänker jag ibland på de lysrören som lämnat kvar i butiken. Jag visste redan då när min far, elektrikern och en riktig allt-i-allo kopplade belysningen att det inte räcker till. Men plånboken sade där och då att det räckte till. Nu har man kanske vant sig. Plockar lite slött med fastnycklar, skruvmejslar och skruvlådor. När vi byggde garaget hade jag en klar vision för hur det skulle se ut. Jag byggde en väggfast arbetsbänk som är ca 3meter lång, monterad i ett av hörnen. Fick även överta ett stabilt skrivbord från en begravningsbyrå som skulle flytta och inte längre behövde det. Har följaktligen 4,5meter lång arbetsyta. Man skulle ju tro att det finns rum för vilka utsvävningar som helst... men nej. Med det utrymmet är det tyvärr också väldigt enkelt att bara lyfta upp allt möjligt som annars skulle ligga på golvet..
Nå. Plockar in nån låda med 4,5x70 träskruv och muttrar i din 934 i en av många lådor under arbetsbänken. Gör egentligen ingenting. Bara plockar lite förstrött medan radion i bakgrunden levererar finska hits mellan varven de två radiopratarna försöker föra en rolig disskussion kring nått ämne jag redan glömt vad det var. Skönt. Riktigt skönt med en stund i garaget.
Motorcykeln står där upptryckt längs ena väggen och bara väntar. Skönt också det att jag egentligen inte behöver göra någonting åt den. Den är beredd som den är. Bara rulla ut och åka iväg bara det blir plusgrader.

Lite knepigt det här. Eller mer riktigt, det har varigt knepigt för mig. Knepigt att ta mig tid att göra ingenting. Bara för att jag själv vill. Har oftast tyckt att jag måste göra någonting annat. Någonting vettigt, viktigt, nödvändigt. Inser och vet att människan behöver tid av vila, av glädjen i att göra ingenting. Det är bland annat där jag kommit till korta. Det som gjort att jag under många år åkt med gasen i botten tills bränsletanken började eka tomt. Lätt för mig själv (kanske även för andra..) att klandra mig och tycka att jag borde förstått bättre. Hmm... sant. Som de säger på engelska. Could have, Would have, Should have..

Vill inte säga att jag till 100 procent klarar det ännu. Men är glad över att jag åtminstone i teorin förstått det. Det, mina vänner, är ett stort kliv framåt. Jag har lovat mig, både för mig själv och min familj att jag aldrig skall elda ljuset i båda ändar igen. Jag ska ALDRIG tillbaka till det helvete som kulminerade 2012. Därför är jag väldigt stolt över att, som sagt åtminstone i teorin, ha förstått mina tillkortakommanden. Små steg framåt.

Tror att jag fortsätter den här våren med för få lysrör i garaget. För å ena sidan är det lite mörkt i delar av garaget. Men jag försöker tänka positivt. Jag har ljusare på andra delar.

Tack för ordet. Ha en bra dag.