torsdag 7 juli 2016

%-beräkning, resa med MC och hur fotboll ger mer än vad det tar

De sista två veckorna innan semestern gick jag och nynnade på en iofs lite smålöjlig sång, i orginalversion sjungen av Tapani Kansa. Titeln R A K A S hade jag dock bytt ut mot texten SE ME ST E R och i övrigt var det kanske lite mer tondött och märkligt än med herr Tapani vid mikrofonen. Hursomhelst, innebörden går väl inte att ta fel på. Semestern var riktigt efterlängtad i år. Den högst ordinära vårtröttheten hade liksom bitit sig fast i mig likt en hyena över sitt byte.

Har dock lärt mig genom åren att jag inte ska ge efter för vanmaktskänslan, känslan av att inte räcka till. Även om jag inte orkar i eget tycke 100% så försöker jag tuffa på med åtminstone 50%. Ibland 20, men ibland skenar det iväg till 70-80%. Hemligheten är att göra lite men likväl göra något. Släpper jag mig helt som en zombie eller en kåldolme blir det sen riktigt svårt att komma tillbaka. Det där halvåret liggande på soffan är inget jag vill ha tillbaka. Därför måste man bara tuffa på. Fast bara på 50%.

Men nu är det semester! Kan inte säga att det är lata dagar i solstolen. Vi har bland annat haft rätt mycket fotboll. Dottern hade fotbollsturnering i Piteå förra helgen. den yngre dottern ville inte alls, utan ville hellre ha mormortid. När laget nu hade egen buss och vi ämnade åka på två beslöt vi att lämna bilen hemma. Nu skulle det strävsamma paret passa på att åka lite motorcykel. 5 dagar skulle vi vara borta så det blev att tänka till lite. Jag har endast en packlåda bak på motorcykeln och en tygväska att sätta på bensintanken, så det blev att packa endast det allra nödvändigaste. Vi hade hotellrum bokat i Luleå, för likt i biblen "fanns det icke rum för dem i härbärget..". 800 fotbollslag går inte obemärkt förbi, hotellen i Piteå var fullbokade. Sträckan Luleå-Piteå är ca 50 kilometer, vilket jag inte tar/tog så hårt. Fick ju ta det som en del av körningen. Fast vi egentligen inte körde så långt fick jag och frun 1084 kilometer på vår blåa Suzuki.
Söndag morgon fick vi ta del av det kraftigaste regnvädret jag någonsin upplevt på två hjul. När vi kom fram till Piteå var vi mer dränkta än om vi hade ställt oss en halvtimme i duschen.

Efter matchen stod vi lite fundersamma kvar bredvid planen: -Vad göra? Tid till nästa match var tre timmar, vartefter vi hade 250 kilometer att köra ner till Umeå. Vi var dyngblöta. Det var Söndag förmiddag. Vi hade kvitterat ut oss från vårt hotellrum.
Vi körde lite planlöst omkring innan vi fann lösningen, Coop Forum hade öppet. Som grädde på moset hade de -50% på vissa underställ och jag kunde skönja en lösning på problemet. Vi gick in på butikens väldigt trånga toalett och tog av oss det våta. Jag kunde nästan vrida ur mina långkalsonger..

Men med nytt, torrt under och en sol som började söka sig fram mellan molnen var det sedan ett glatt gift par som grenslade sin väldigt smutsiga MC och körde tillbala till fotbollsplanerna.

I övrigt gick resan helt enligt planerna. På måndag morgon tog vi sen färjan tillbaka över till Finland där vi sen nöjda körde hem.

Här kommer jag tillbaka till mina %-beräkningar. Det att vi tog motorcykel istället för bil är, mc-entusiast eller ej, tyngre än att ta bilen. Omständigare med kläder, mer koncentration med körning etc. Men likväl var det kul och något som trots att det kanske är omständigare är kul och ger mig/oss kraft att gå vidare. Får kanske någon % till av ork och välmående. Hänger Ni med?

Inkommande helg är det (trumvirvel...) Fotboll. Wasa Football Cup. Båda döttrarnas lag ska spela, så helgen lär bli tillbringad vid fotbollsplanen. Det här med döttrarnas fotboll är lite intressant. Har fått frågan om det inte är tungt att ränna på matcher, skjutsa till träningar, gå på talkon..
-Visst. Nog finns det kvällar när man kanske skulle tänka sig att göra annat. Eller kanske till och med inte riktigt skulle orka med att köra till något litet samhälle någonstans för att sen i snålblåst och regn titta på en match och sen köra hem igen. Det kommer sådana tillfällen. Skulle ljuga om jag sade något annat. Paradoxalt är det just dessa händelser som ger mig "kickar". Det att se hur mina barn utvecklas, både inom fotbollen men framförallt hur de inom lagsporter lär sig av varandra, lär sig respekt och att respektera, att ta för sig är guld värt. Sen att de även får de bästa av språkduscher förgyller hela grejen ytterligare.
Känner att detta är det bästa jag kan göra för mina barn. Då ger det mig ork fast jag ibland inte riktigt skulle orka.
Fortsättningen på semestern kommer vi sen att försöka tillbringa så mycket som möjligt på sommarstugan. Lite renovering, förhoppningsvis lite sol och bad och vad mer kan jag behöva?!
Inte mycket.