lördag 9 januari 2016

Våfflor, gröna strandtåfflor och livets förgänglighet

Doften av rosor i full blom blandade sig med doften av nygräddade våfflor. Vid grinden stod en stor man och hälsade oss välkomna. Den lilla gårdsplanen var inte alls stor, inte heller den lilla stugan. I trädgården, planerad och avsedd för två personer, befann sig plötsligt tio personer som skulle tillbringa kvällen tillsammans. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!" hälsade värden oss och visst var det så. Minns även hur halvt in i en av många våfflor dök en för mig okänd man upp vid grinden. Det visade sig vara värdparets granne, och som den mest självklara sak i världen blev även han välkomnad in. Det är nu upskattningsvis 25-30 år sedan, men vissa saker glömmer jag inte. Minns doften av rosor, hur goda våfflorna var, men även kanske lite märkliga saker. Minns hur nämnda granne hade en speciell doft. Minns även av någon outgrundlig anledning att han gick med gröna strandtofflor av plast. Det var sådana enkla, billiga tofflor vars sula bestod av en yta av små bollar. "Jag går på ärter!" basunerade den glada grannen ut, och där och då var det med det mest roliga jag hört på länge.
Den kvällen gick jag tillbaka till husvagnen, vårt hem för en vecka, med en mättnadskänsla svår att beskriva. Visst, det att man hade ätit en våffla eller två för mycket går ju att berätta om. Man kan med yviga gester i luften berätta hur sväld magen var och hur man lovde sig själv att inte äta något mer på resten av resan.
Men även en annan typ av mättnad. En glad mättnad där man fått tillbringa en underbar kväll bland släkt och vänner och man kände tacksamhet mot allt och alla.

Men, det är rätt länge sedan. Vad som hänt med den glada grannen med de gröna strandtofflorna vet jag inte. Men värden, våffelstekaren, min släkting, det vet jag. Eller det vet jag egentligen inte. Det enda jag vet är att han inte längre finns ibland oss. Efter en lång tid av sjukdom har han nu fått somna in. Hoppas att han efter ett långt liv fått komma någonstans bättre än denna. Vet inte vad jag ska tro, men man kan och jag vill hoppas att så är fallet.

Lite märkligt detta. Det här var en resa som jag gjorde tillsammans med min bror och mina föräldrar. Vi hade även en annan familj med oss med pojkar i vår ålder. När man som liten ofta åkte med sina föräldrar någonstans så blev ju umgänget per automatik ett visst. Det var släktingar, mina föräldrars kompisar, som ofta hade jämnåriga barn som då blev mina kompisar. De två pojkarna som då var med på resan var då mina kompisar. Har nu inte träffat någon av dem på flera år. Visst, självklart när vi träffas så stannar vi till och pratar. Men inte är de kanske i ordets rätta bemärkelse mina kompisar längre. Till det känner jag att jag har för lite koll om deras vardag och liv och leverne.

Och värden. Min släkting. Den glada mannen med ett stort hjärta. Mannen som enligt egen utsago hade det bättre än vad han förtjänade och som alltid hade det nära till skratt. Hur var det med honom? Han och hans hustru bodde inte i samma land som jag. Det är kanske att göra det väl lätt för sig att säga att det var orsaken till att vi inte träffades så ofta. Visst, en delorsak. Men inte träffade eller heller träffar jag andra släktingar heller egentligen, fast de geografiskt bor närmare. Så det är inte heller en orsak. Varken orkar eller vill försöka hitta orsaker eller förklaringar till hur saker blir som det blir. "Upptagen med eget och det som finns precis framför egen näsa.." är väl något som kommer närmast.
En av de sista gångerna som jag träffade honom var om jag minns rätt hemma hos mina föräldrar. Det var en kall, riktigt kall kväll. Mannen och hans likaledes trevliga hustru bodde under sin Finlandsvisit hos andra släktingar och hade tillsammans med dem kommit på besök. När sällskapet efter en trevlig kväll skulle åka hem gick min mammas kusin ut för att starta och värma upp bilen lite innan den äldre generationen skulle sätta sig däri. Tyvärr tyckte inte centrallåset om den karga väderleken och valde att låsa dörrarna. Med motorn igång och nycklarna i. Blev att jag vevade igång en annan bil och vi åkte hem med dem samt hämtade reservnycklarna. Lite småkul såhär efteråt.

Vad vill jag då berätta? Vill jag berätta att jag lider av en omättbar sorg och snart inte vet vart jag ska ta vägen? Absolut inte. Visst är jag ledsen. Ledsen för de minnen som jag har. Ledsen för hur hans hustru står ensam kvar. Ledsen för hur en era har tagit slut. Lite ledsen för att man kanske inte saknar kon innan båset är tomt, så att säga..

Men även en stor tacksamhet. Tacksam för att jag fick lära känna en sådan stor man med en stor personlighet. Hur glad jag kan vara när man kan och får känna närhet och tillhörighet till andra människor. Visst, kärnfamiljen, min fru och våra barn är ju det självklara. Det är mig närmast. Men man kan också känna närhet till andra, fast man kanske inte är varken släkt eller träffas särskilt ofta. Till exempel mina mc-polare som jag egentligen bara träffar sommartid känner jag om nu inte närhet så åtminstone samhörighet med. Fast det kan gå flera månader emellan kan man plocka upp där man slutade. Trevligt.

Till sist vill jag bara säga Tack. Till levande och döda. Släkt och vänner. Kända och okända. Mötta och ännu inte mötta människor. det är väl ni som gör livet?

Tack för ordet. Ha en bra dag.