tisdag 11 december 2012

Utbrunnet och klart

Bloggens namn stämmer inte alltid till hundra procent. Sitter inte alltid vid köksbordet, ofta, inte alltid. Nu, tex, sitter jag i en väldigt bekväm tvåpersoners soffa i vardagsrummet. Ni vet, en sån man gärna bara ramlar ner i och sen lämnar i den position man lämnade i. Nåväl, den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Igår kväll började yngre dottern dra fötterna efter sig och blev lätt rödbrusig. Hon som i vanliga fall mera springer än sitter sökte sig till mammas famn. Hon sa till och med att hon var trött?! Vi sökte fram den rosa avlånga saken med digital display, och den visade betydligt högre siffror än de vanliga 36,8 grader. Blev att meddela mina arbetskamrater om mitt frånfälle idag.

Och det är väl nu som vi kommer in på agendan för dagen, ringa in sjuk. Har ALLTID haft problem med det. Har vid flertal tillfällen åkt till jobbet med stegring, mest för att jag hatar vara sjuk, avskyr att sjukskriva mig, känt mig lat om jag blivit tvungen att stanna hemma. Med två barn som båda haft otaliga öroninflammationer har man dock mellan varven blivit tvungen. Då har jag kanske eventuellt struntat lite i den egna hälsan, är jag själv sjuk så har det inte liksom räknats. Kahvikuppi naamaan ja menoksi! som det heter på finska. Vän av ordning sitter kanske och skakar på huvudet åt dåren som skrivit detta, men läs vidare, det kommer mera. Har haft en lite sämre period i mitt liv just nu.
 Början på det hela var väl när vi började vårt husbygge. Vi pratar nu ca 2007. Jobbade i en järnaffär med ganska oregelbundna arbetstider, slutade ofta vi sjutiden på kvällarna. Efter det blev det oftast full fräs ut till bygget där man sen höll på fram till småtimmarna. Tanken var ju att ta sovmorgon nästa dag, något en ettårig bebis knappast förstod alla gånger. Följaktligen sov man ganska få timmar. Efter ca nio månader flyttade vi in i huset. Vi bodde nere med övrevåningen halvfärdig. Här borde jag slängt handskarna i hörnet och njutit segerns sötma, men nä. Ständigt små projekt, ute och inne, gjorde att de sena kvällarna fortlöpte, dock utan att för den skull ligga längre om morgnarna.

För att detta inte skall bli för utdraget med för mycket irrelevanta fakta hoppar vi till förra vintern, 2011-2012. Hade bytt jobb och fick nu jobba 7-16, så den sidan fungerade bra. Hösten gick dock som i en dimma, undertecknad sov ca 4-5 timmar högst per natt. Till sist, strax före påsk sade det stopp. En morgon på väg till jobbet somnade jag vid ratten, vaknade till när gruset började spruta i hjulhusen. Ingen fara skedd, tack vare det finländska rallyblodet i ådrorna höll jag mig på vägen, men..

Min visa hustru hade ett bra tag redan sagt att jag behöver hjälp, men hårdnackad som den finländska man jag är tog det en sådan händelse innan jag själv fattade. Summan av kardemumman är väl nånting sånt här: Sov dåligt, blev bara tröttare. När jag blev tröttare började huvudet bara snurra hårdare, svårare att sova.. Ni hör själva, en ond cirkel jag haft väldiga problem att komma ur. Blev sjukskriven från jobbet, utbränd och deprimerad, står det visst på nått av pappren. Depressionen kom väl pga bristen på sömn, kunde inte tänka riktigt klart. Såg mest svart, svart och mörkbrunt, fast allt runtomkring mig i själva verket är rosenrött och fint.

Efter en lång sjukskrivning, där jag lärt mig, åtminstone till en viss del, slappna lite av och lukta på blommorna. Jobbar nu 60%, tanken är väl fulltid efter nyår. Vill här passa på att tacka min arbetsplats och arbetskamraterna som ställt upp till 119%. Det har hjälpt mig igenom detta. Mår rätt ok nu, har dock väldigt svårt med stressade situationer där jag lätt tappar konceptet och blir lamslagen.

Skriver INTE detta för att få ömkande eller att någon skall tycka synd om mig, absolut inte. Hoppas inte heller få några klapp på axeln-kommentarer. Nej, skriver mest för att berätta, det har varit ett litet helvete och vill genom att berätta kanske förhindra att andra hamnar där jag varit. Kommentera gärna, tyck dock inte synd om mig, det har jag själv gjort alltför mycket.

Tack för ordet, ha en bra dag.

1 kommentar:

  1. Fint att du delade med dig, jag hade ingen aning. Har ju inte sett dig så mycket förstås, och inte har jag ju frågat heller... Känner igen delar av det du skriver och har själv varit sjukskriven i samband med en "nära ögat"-situation då jag var så stressad att jag slutade sova. Hoppas att man lär sig. Vet inte.
    /A-K

    SvaraRadera