söndag 13 juli 2014

Utbränd och deprimerad kör jag en gammal bil långt bort, och hittar hem

När kaffebryggaren puttrat klart och den svarta vätskan runnit ner tappade jag upp dryga 4 deciliter i min rostfria termosmugg. Min svartbeige bag som stod packad och klar i kvisten slängde jag över axeln och steg ut i morgondimman. Bagen lade jag sedan i bakluckan, kaffemuggen på sin egna plats och spände sedan fast säkerhetsbältet. Den gamla dieselspisen bullrade igång och jag hade en skräckblandad förtjusning när jag backade ut från biltaket. Jag hade cirka sju timmars resa framför mig. Familjen sov fortfarande i det blåa huset som blev mindre och mindre i bakspegeln. Det regnade inte, men morgondimman gjorde att vindrutetorkarna med ett ljudligt gnäll åkte över vindrutan med jämna mellanrum. CD-spelaren hade bestämt sig för att panta på skivan som redan satt i, så mina medhavda skivor fick vackert ligga kvar i baksätet. Nåväl, radion fungerade ju, och det kom trots allt rätt bra musik ur radion. Om än bara ur en högtalare..
Tänker inte redogöra för varje kilometer under resan, men "snart" var jag framme vid den första av tre färjor som skulle ta mig till holmen Houtskär, utanför Pargas.
Till Houtskär åkte jag på en kurs, eller rehabilitering, kalla det vad Ni vill. Tillfället var öppet för personer som haft lite motflyt och kanske behövde lite hjälp på traven att komma tillbaka. Gemensamt för oss närvarande var att alla hade olika grader av depressioner i bagaget.
Kan erkänna att jag varit rätt nervös inför veckan som stundade. Vad skulle jag träffa för människor? Hur skulle jag reagera när jag tog mina demoner vid hornen?
Det blev en väldigt intressant och behaglig vecka. Ingen av de närvarande hade något behov av att hävda sig själva. Ingen försökte vara något mer än de var. Alla var där som sig själva. Jag träffade många fina människor, och kan sträcka mig så långt som att jag fick nya vänner. Visst, det var människor från hela Svenskfinland, och ingen bor direkt så nära att jag bara sticker mig in en kvällsstund. Men ändå.
Med mig hem tog jag en känsla av välbehag. Jag hade fått många och bra tips och råd om hur jag ska tänka och reagera när svarta moln tornar upp sig över min hjässa och jag inte orkar. Inte fungerar råden alltid, men i alla fall någon gång emellanåt.
Min utbrändhet är väl en sak, men väl så viktigt för mig är att hantera den depression som kommit till följd av att jag inte orkar. Orkeslöshet som sådan är en tung sten att bära, och det kräver rätt mycket av datorn mellan kålbladen till öron att hantera alltihopa. Lite i gången, små steg, mumlar jag för mig själv. Och vet Ni vad? Det fungerar.
Rätt nöjd var jag också över att min gamla bil fungerade klanderfritt på min resa. Det blev trots allt över tusen kilometer, och endast en liten oljeförbrukning kunde spåras. Bränsle tog den inte mer än att jag hade råd att tanka. Vackert så. Frun tyckte nog att jag kunnat ta familjebilen. Men jag tyckte det var bättre att jag tog Skrammellådan som åkte ensam. Hon fick nog köra barnen i bilen med ABS, EPS, TDI, OSV...
Jag har haft en litern paus från denna blogg. Det har inte funnits någon vidare inspiration, ingen vidare ork att skriva och berätta om allt eller inget.  Inlägg kommer nog fortsättningsvis, men bara när andan faller på. Och det vet jag trots allt inte på förhand. Du som läst detta, TACK för att Du läste! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.