fredag 13 september 2013

Tex Willer, fotboll och björnkramar

Med ljudliga snarkningar som extra krydda fortsatte han. Han var några år äldre än mig och besatte redan den ädla konsten att läsa och skriva. Ganska ofta satt vi hemma på hos honom, på trappan till deras hus, och han läste ur någon vältummad Tex Willer-bok. Tex Willer var hjälten som slogs mot indianer, skurkar och all världens orättvisor. Mest mot indianerna, dock. Att han, min kompis, inte Tex Willer då, hade ljudliga snarkningar emellanåt när han läste blev jag upplyst om att berodde på allergi. Hans mamma ville att han skulle snyta sig, men det hade varken han eller jag tid med. Inte när Tex var inblandad. Var det sen gräs- eller pollen, eller någon annan allergi låter jag vara osagt. Ofta spelade vi också fotboll, eller Bollen på sin plats.Det fanns många bra gömställen hemma på deras gårdsplan. Ibland, när vi andra gömde oss i deras garage och han aldrig hittade oss brukade han jaga oss och dela ut björnkramar, som han kallade dem. När vi sen växte och blev äldre började vi kanske lite glida ifrån varann. Åldersskillnaden gjorde att vi kanske hade olika uppfattning om vad som var rolig och vettig sysselsättning. Jag umgicks mer med en annan pojke, en som var i min ålder, och han hade andra som gick i samma klass som honom. Vi bodde rätt så nära varann, så visst träffades vi, men det blev mindre och mindre. En naturlig utveckling när barn blir äldre och åldras enligt sin egen ålder. Minns inte i vilken ålder han flyttade för att studera, troligen var det efter studenten. Vi träffades kanske sporadiskt nån gång och uppgraderade varann om livets gång. Att han flyttat utomlands, gift sig var sen saker jag fick höra av min mamma. Kan erkänna att jag inte vet vad hans fru heter, eller ens vet hur hon ser ut. Än mindre vet jag något om hans barn. Vad jag däremot vet, är att livet kanske inte varit honom och hans familj vidare lätt eller rättvist. För något år sedan drabbades han av en sjukdom, en våldsam sort som sakta bröt ner honom. Han hade väl någon uppsving emellanåt, när han mådde bättre och livet tedde sig bättre. Men tyvärr drog sjukdomen det längsta strået och hans kropp tog slut.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.

Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 7 september 2013

Roy och Roger bygger garage, själv är jag ute och cyklar

Hej!
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan,  har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..

Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!

Tack för ordet, ha en bra dag.