tag:blogger.com,1999:blog-17923974131160076942024-03-18T21:18:45.890-07:00Tankar vid köksbordetMathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.comBlogger167125tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-14681412809668843892020-05-15T11:58:00.000-07:002020-05-15T11:58:59.222-07:00Mjölken är slutMed ett litet ryck öppnar jag kylskåpsdörren. Ketchup, smör, ost och lite skinka. Samt en öppnad burk med majonnäs. Enligt min mening har jag nyss varit till butiken. Med knogarna släpande i marken under den oerhörda tyngd som fyra kassar med mat ändå för med sig så skulle man tycka att det borde finnas någonting kvar i kylskåpet. Men nej. Vi har ingen mjölk. Och smörpaketet som jag nämnde i början av mina skrifter var just bara det, ett smörpaket. Skulle inte ha räckt till för att tillgodose en halv skiva knäckebröd med erfoderlig mängd. Jag handlade ju nyss..<br />
Säkert fler av Er som känner igen sig i åtminstone delar av min inledning. När barnen, kanske även föräldrar, varit hemma så har det satt helt andra proportioner och krav på kylskåpet. Vi har tre barn. Frun som jobbar som lärare har jobbat hemifrån. Själv har jag inte lyckats hitta något nytt jobb ännu. Så fem personer under samma plåttak. Fem personer betyder i runda slängar femtio fingrar i brödkorgen. Då kan kylskåpet ibland vara tomt. Fast man tycker att man nyss varit till butiken.<br />
<br />
Nu har skolorna öppnat igen. Är det hög tid? Är det för tidigt? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att tiden som varit är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Absurd på alla sätt och vis. Jag vet att jag och min familj är en fluglort i sammanhanget och jag vet också att vi absolut inte varit ensamma om detta. Men jag väljer i mitt inlägg att berätta om oss. Berätta om vår familj och om vad dessa två månader har fört med sig för oss.<br />
Jag lyfter på hatten åt min hustru. Hon har haft det riktigt tufft med distansundervisningen. Det där med åtta timmars arbetsdag är inget som lärarna kunnat anamma i dessa tider. När de inte kunnat ha undervisningen på plats i klassrummen för sina elever har det krävt en hel del extra i materialtillverkning och förberedelser för att ha någonting att presentera för kottarna följande dag.<br />
<br />
Men tillbaka till vårt kylskåp. För att vårt lilla samhälle, vår familj, skulle fungera under vardagarna så försökte jag göra det lilla jag kunde. Hålla kylskåpet fyllt och ugnen och stekpannan varm. Är inget proffs inom offentlig förvaltning men tänker mig upplägget lite såhär: Samhället Vår familj! har bestått av kommun- och undervisningsdirektör Hustrun, arbetsgrupper Barnen och jag själv som Bespisningsansvarig. I det stora hela har vårt miniatyrsamhälle funkat helt okej. Bespisningsansvariga har ibland upplevt både frustration och ide`torka men då har kommundirektör Hustrun ofta haft ett ess eller två i rockärmen. Och, igen utan allt för stor insyn i funktionen hos offentlig förvaltning, det är väl så som ett samhälle skall fungera? Alla ha sina egna roller men tillsammans bildar man en fungerande helhet.<br />
<br />
Sen tänkte jag också nämna arbetsgrupperna Barnen. Även dem lyfter jag på hatten för. När 11 och 13-åringar fråntas sina hobbyer, sin fotboll, sina kompisar, sina vanliga liv så ställer det nog en stor press på både dem och resten av samhället (familjen). Jag är riktigt stolt över dem och hur de har kunnat anamma livet och den stundtals rätt tröga rytmen som vi har haft här hemma. Visst, vi har nog ropat åt varandra. Vi har smällt i dörrar, kanske även muttrat bakom varandras ryggar. Men samhället som sådant har vi fått att fungera. Vi har hittat någonting som vi kunnat ta fasta på när det har varit tungt. Kanske sett en film tillsammans, tagit en promenad i skogen eller byggt nått pussel.<br />
<br />
Vi är kanske inte helt ur skogen ännu med detta virus. Jag har inte någon vit rock med en liten ficklampa och penna i bröstfickan, eller framför allt heller ingen kristallkula, men jag känner ändå för att säga att vi har tagit oss igenom en period av matchen. Är det två, tre, eller fyra perioder vet jag inte. Men perioden vi har gått igenom är jag både stolt och tacksam över att ha fått tillbringa i just det samhälle som jag har varit medlem i.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />
<br />
<br />
bestått av kommundirektör Hystrun,Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-461540501514790072020-03-07T23:55:00.000-08:002020-03-07T23:55:26.173-08:00Tredje gången gilltVi tackar för Ert intresse för vårt företag. Tyvärr har vi för tillfället alls ingen nytta av Er..<br />
Tack för att Du sökt tjänsten hos oss. Denna gång föll valet på en annan person (.cause U suck..)<br />
Vi sänder härmed ut ett universiellt NEJTACK!! brev till i princip alla sökande av den lediganslagna tjänsten. Den var vald redan för länge sedan, men det är kutym att man lediganslår innan man anställer..<br />
<br />
En både tjock och sarkastisk början på dagens blogginlägg. Skall vi vara ärliga så är det inte riktigt såhär bedrövligt. Jag har haft både givande och intressanta diskussioner med flera arbetsgivare. Det har dock inte riktigt nappat ännu. Inte så att jag känner mig helt ute. Men det skall sägas, det är tungt att få mail där man får reda på att man nu är tillbaka på ruta ett. Att någon annan blivit vald i mitt ställe. Till saken hör att jag kanske inte alltid gått igång på gällande jobb heller. Jag söker jobb på bred front. Ni vet hur man med vissa hästar använder skygglappar för ögonen? Sådana svarta som gör att hästen ser framåt, och inte ser så mycket vad som sker runt omkring? De skygglapparna har jag slängt i soptunnan. Jag försöker ha ett öppet sinneslag och tänka brett.<br />
<br />
Hade ett väldigt givande samtal med en arbetsgivare. Vi satt länge och disskuterade, både personliga och självklart jobbrelaterade ämnen. Kändes nog som att vi var på väg mot en bra lösning. Jag valde dock att dra i handbromsen och parkera min jobbansökan. Jobbet som sådant hade absolut inga större fel. Det var dock inte riktigt rätt. Visste att hade jag börjat på nämnda arbetsplats hade jag förr eller senare börjat söka mig bort. Vän av ordning kanske säger: VA?! Tackade du nej?! Du är arbetslös och hade fått jobb Svar ja. Jag tackade nej. Jag sade åt representanten av företaget att det inte känns rätt, vare sig för dem eller för mig. Att de skulle satsa tid och pengar på att skola upp mig för uppgifter som jag inte går in för till hundra procent. Det skulle vara slöseri av resurser på flera plan. Hade samvetets alla kval där jag såg bilder av mina barn, min familj flimra förbi och där något inom mig sade: ta jobbet. Ta det och börja förtjäna uppehälle åt din familj.<br />
Samtidigt sade samma röst att jag inte skulle ta jobbet. Att jag skulle hitta ett jobb som jag verkligen ville ha. Att det sist och slutligen är någonting som man gör en tredjedel av dygnets timmar. Är på jobb.. Ifall man inte trivs så är det inte i långa loppet någon bra lösning. En trött och frustrerad pappa är ingen kul och trevlig pappa. Men en motiverad, om än ibland efter dagens förvärv lite trött pappa, är i min värld en betydligt bättre prick att ha med sig. Hänger Ni med hur jag tänker?<br />
<br />
Hur som helst, tillbaka till ruta ett. Vi kämpar vidare. Har en bra känsla idag. Tror att detta kommer att lösa sig så småningom. Har ett par ansökningar inne. Gör sådana små projekt här hemma som kanske inte annars blir gjorda. Som att utföra service och fixa med motorcykeln i garaget. Vadå?! Trodde Ni att jag skulle sortera klädskåp och tapetsera om..? :)<br />
<br />
Har kanske inte så mycket mer på agendan idag.<br />
Tack för ordet. Ha ett bra liv.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-5749820667972024992020-01-25T01:11:00.000-08:002020-01-25T01:11:55.975-08:00Har storleken ingen betydelse?Det går hit, det går dit, den startar på en kick det är en makalös manick. Kanske inte helt ordagrant, men ungefär så gick texten när Professorn beskrev sin Evighetsmaskin. Finns på Youtube ifall Du inte hört den förr. Den är bra!<br />
Nu var det kanske inte så mycket barnsånger som skulle behandlas idag. Men texten i sig är relevant. Det går hit, det går dit..<br />
Har inte hittat något jobb ännu. Har sökt ett par, mest för att. Men har inte desto mer något att berätta om. Har lön från gamla jobbet ännu, men det tar ju också slut vad det lider. Dagar när man tycker att allt är dåligt så funderar man ju självklart på familjen, på ekonomin. Sen tycker man också, dagar när solen skiner och humöret är rätt så bra, att det fixar sig. Det ordnar sig. Jag har nytt jobb på kommande. Vet bara inte när, eller var ännu.<br />
Kanske kunde man prioritera annorlunda. Men vi köpte ett nytt TV. Vi har två apparater och den ena hade börjat rulla bilden och vägrade visa kanaler. Netflix fungerar av någon anledning?! Hur som helst, vi köpte ett nytt. Absolut ingen värsting med välvd ruta och extra allt. Men när vi funderade mellan två stycken så tog vi den större. 6" större och x-antal Euron dyrare. Vi skulle bra ha klarat oss med den mindre. När det kommer till kritan så skulle vi ha klarat oss helt utan nytt TV också.<br />
<br />
Så: Har storleken någon betydelse? Har det någon betydelse, det att vi köpte ett nytt TV?<br />
<br />
Tänker lite såhär. Vi har kanske inte så mycket pengar. Men vi klarar oss bra. Vi klarar oss bra, även om vi köpte ett TV. Fast jag inte har något jobb för tillfället. Tänker hellre att, hur barnsligt det än må låta, att det känns bättre med ett nytt TV. Känns kanske lättare att hålla humöret uppe med ett nytt TV. Inte så mycket att jag tänker ligga på soffan hela dagarna under en filt och titta på TV. Nä, har sällan på Tv:n dagtid. Men kanske mer att man känner sig mer hel, mer som en karl, när man kunde hämta hem ett TV till familjen. Då är det också lättare att söka nya jobb, när man känner sig mer hel.<br />
<br />
Kan hända att Ni tycker att jag läser in väl mycket i vår platta apparat. Att jag gör en hel åsna av en fjäder, eller hur ordspråket nu gick. Men vet ni vad? Jag vågar nästan påstå att all Ni som är pappor därute kan åtminstone till en viss del relatera till vad jag påstår. Är väl lite ett arv som hänger kvar från när grottmänniskorna bodde spartanskt och mannen i huset gick ut och jagade för att släpa hem dinosaurier och älgar åt barn och familj att äta av. Jag hämtar inte hem några älgar. Handlar mat i butik. Och TV-apparater.<br />
Sådana tankar idag.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha ett fint liv.<br />
<br />Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-54051729905619554102020-01-17T02:52:00.002-08:002020-01-17T02:54:37.173-08:00detta skulle inte drabba mig. Eller en krux i statistikenHade haft en gnagande känsla av att detta inte kommer att gå helt smärtfritt förbi. Hade varit med om det 3-4 gånger redan. Men nu kom det mycket närmare, mycket mer överhängande. Blev kallad till min förman. Hans förman satt också i samma kontor för dagen. Hade suttit många gånger på samma stol som jag nu blev erbjuden. Vi hade alltid haft ett gott sammarbete med min förman. Följaktligen hade det alltid varit enkelt att bara gå in i hans kontor, slänga upp fötterna på bordet och framföra mina tankar och åsikter. Idag var det lite mer annorlunda. Luften var lite tjockare, belysningen inte lika klar, liksom lite mer unket. Visste nog redan innan vad som komma skulle.<br />
"Det här är en av de dagar man hellre hade stannat hemma." Jo visst. Jag höll fullt och fast vid orden som mn chef sade. "Den här gången drabbas du. Vi blir tvungna att låta dig gå.."<br />
<br />
Vi hade haft samarbetsförhandlingar flera gånger på företaget jag jobbade för. Börsnoterade företag som går kräftgång framåt med sämre lönsamhet blir tvungna att ta till metoder för att minska på kostnader när inkomsterna inte är vad de borde. Denna gång var det jag och en annan som stod för kostnaden. Varken vill eller kan skriva desto mer om hur saker hänger ihop i dylika sammanhang. Faktum kvarstår. Jag fick packa ihop mina tillhörigheter, lämna telefon och nycklar på skrivbordet och gå hem. Sparkad. Avskedad. Bortsparad. Entledigad. Bortrationaliserad. Jag hade blivit en i statistiken. En i statistiken över arbetslösa i Finland.<br />
<br />
Och hur känns det då? Skit. Fyra bokstäver som även beskriver det som lämnar mäniskan när all näring ur söndagsmiddagen har bivit taget tillvara. Men som också beskriver en känsla. Ber om ursäkt för min något neandertaliska utformning av mitt tillstånd. Men skit. Det är lite så det känns. Vet innerst inne att jag inte har gjort något fel. Vet att jag inte har varken stulit från jobbet, kommit för sent eller sålt varor på minus.Vet att jag var, och är, åtminstone ganska omtyckt av kolleger och kunder. Det är inte där felet låg. Det var på ett högre plan. Bortom min möjlighet att påverka utgången. Men S..t. det är så det känns.<br />
<br />
Har lämnat in ett par jobbansökningar. Har funderat, svängt och vridit på min situation. Funderar på vad jag skulle vilja göra. om jag bara kunde peka och säga: detta ska jag börja med. Har också haft dagar där jag bara gått ut i garaget och städat arbetsbänken. För att det just då behövde göras. Sade en dag åt frun att jag skall gå ut ofta på promenader. Försöka få frisk luft, lite motion och kanske med det ett lättare sinnelag.<br />
-Hur har det gått med det då tycker du? Sådär. Blir en konstig känsla när man inte vet om man ska börja jobba om två veckor, en månad eller två. då är det lätt att gräva ner sig i sin situation och inte få någonting alls till stånd. Skulle man inte gräva ner sig i sin situation så skuylle det finnas större möjligheter att påverka den samma. sådär i teorin är det ju så. Och Ni som varit eller är i en dylik situation kan säkert relatera. Hjärnan och kroppen är komplex på det viset.<br />
<br />
Försöker att göra middag på kvällarna när frun kommer från jobbet. Försöker att åtminstone få det gjort. Hon ser dock rätt snart igenom hur det står till. Ibland spelar jag musik på hög volym, grytorna puttrar och jag har tömt diskbänken och skurat toaletten. Men tyvärr kommer det också de dagar när det inte spelar någon musik. Plattorna på spisen är kalla och jag har "städat arbetsbänken i garaget" istället för att skura toaletter och diskbänkar. Då hjälps vi åt med middagen. Eller rättare sagt, Hon gör den. Jag hjälper till..<br />
<br />
Vet inte helt fick jag sagt vad jag menade med detta inlägg- Vet inte helt vad jag menade säga heller. Tänkte kanske bara berätta hur det står till, här vid köksbordet. Har en kompis på intågande nu. Han kör buss och har en lucka mellan körningarna och har en påse bullar med sig. Det är kaffepaus. Vi får återkomma när vi har något att återkomma till.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha ett bra liv.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-16690333442046552782019-08-18T03:53:00.001-07:002019-08-18T03:53:28.637-07:00Den ultimata sanningen om livet på och vid sidan av sociala medierHur tänkte jag nu? Håller först en nästan halvt års paus från bloggen för att sedan slänga upp en sådan laddad rubrik. Ultimata sanningen..? Vad är då det? Nå, vi försöker att bena ut lite hur jag tänkte.<br />
<br />
-Idag har jag deltagit i Stockholm maraton. en gammal dröm går i uppfyllelse!<br />
-Sätter upp en bild på vår treåring som nyss lärt sig räkna till 45.<br />
-Hade en underbar mc-tur till Geiranger i veckan. Fina fjäll. <br />
-Min bil glänser. Lönade sig att sätta tre timmar i gaaget idag.<br />
-Ett glas vitt på flygplatsen i Helsingfors inför solsemestern.<br />
-Titta! Fick en gädda som vägde 4,8 kg på kastspöt. Det var vikten på endast huvudet.. <br />
<br />
Ett litet accplock på väldigt vanliga inlägg på Facebook och Instagram. Alla trevliga inlägg som betyder mycket för personen som satt upp text och bild. Någonting som de väldigt gärna vill dela med sig av åt sina vänner. (och alla andra som följer deras konton) Det är väl så som Zuckerberg &Co hade tänkt det till att börja med. Allt detta är ju bra. Men en tanke som slog mig här och som jag, kanske helt onödigt, lämnat lite att fundera på. Vilket avstamp ger våra inlägg? Vilken bild får de som följer mig på Instagram av de inlägg som jag sätter upp?<br />
<br />
Sätter någon mest upp bilder från fotbollsmatcher där han/hon följer sitt favoritlag så kanske man frågar sig, gör personen inget annat än går på fotboll? Sätter någon upp bilder på dennes joggingturer och bilder på sin pulsklocka för att denne är stolt över de preststioner den utför, gör de inget annat än att ränna runt på vägarna? osv.<br />
<br />
Fotbollsmatcherna till exempel. De är kanske en gång i veckan. Där emellan gör man något helt annat. Jobbar. Gör mat. Klipper gräs. För barnen på ischokeyträningarna eller fiolkurs. Det är inget som personen i fråga känner att denne vill sätta upp. Fotbollen är intresset som personen vill sätta upp på Instagram. Vill visa vilka färger som gäller och vill visa och diskutera inspark och offside med likasinnade sociala mediepersoner?<br />
<br />
Att treåringen ovan lärt sig att räkna till 45 år en milstolpe för barnet. Modern/fadern är stolta över det. De jobbar också. Klipper också gräs. För troligen även de treåringens äldre syskon på hockeyträning eller fiolkurs. Med det var räknandet som man ville berätta om. Det som där och då var viktigt. Sen, om man riktigt vill botanisera i tänkbara situationer, kanske nämnda treåring är ett barn som låtit vänta på sig? Kanske det tog ett tag innan syskonet kom till världen? Kanske till och med en jobbig graviditet där familjen känner hur livet segrar? Hur treåringen trots alla odds defacto gör lysande framsteg och det är något jättestort att denne klarat av fyra tiotal och fem ental? Då är räknandet nått viktig, även om följare kanske tycker: OCH?! Sen kan det ju också vara så enkelt att pappan suttit med telefon i näven och scrollat igenom Facebook medan barnet plötsligt börjar räkna. Då har det i stunden varit ett passande inlägg på sociala medier? Vad vet jag? <br />
<br />
Undertecknad, personen som huserar på denna blogg då? Hur ser det ut för honom? Jobbar vardagar, frun likaså. Har tre barn tillsammans. Våra liv kretsar ganska långt kring vardagen, att få pusslet med jobb, barnen och deras hobbyer, hus och hem..livet. Ingenting ovanligt. De som följer mig på Facebook och Instagram ser hur mina inlägg rätt ofta kretsar kring mitt stora intresse, motorcyklar. Har även en hel del inlägg om döttrarnas fotboll. Men hojen, den Andra Quinnan, Hondan, det är den som förutom familjen äger mitt största intresse. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag ofta har upp bilder och inlägg på mina utflykter på och med min lilla gröna mc. Ofta..? Sen är ju frågan, vad är ofta? Har inte botaniserat bakåt i mina egna inlägg desto mer. Kan inte på rak arm säga hur ofta, hur mycket jag satt upp inlägg gällande mina körningar. Betyder det att jag inte gör någonting annat än att köra motorcykel? Lämnar jag fru och barn vind för våg precis varje kväll och är ute och leker?! Det måste ju bara så. Mina inlägg tyder ju på det. Jag gör ju inget annat..<br />
Har fått flera kommentraer som tyder på att så är fallet. Att jag mest är ute och flänger.<br />
<br />
Det är lite här som vi kommer in på den röda tråden i mitt blogginlägg. Vilket avstamp lämnar vi med hur vi lever på Facebook? Vilka tankar för våra bilder med sig på Instagram? Jag kan säga att jag gärna skulle ta en lite längre resa med min mc.Köra mer. Antingen med frun bakpå. Eller ensam. Kanske med en kompis. För tillfället gör jag inte det. Jag tar en sväng en kväll. Eller en tidig Söndagsmorgon. Det är terapi för mig. Skönt är bara förnamnet. Då är det viktigt för mig. Någonting jag gärna delar med mig av åt de som vill läsa om det. Resten får bara scrolla vidare. Då är det väl helt logiskt att jag "inte gör så mycket annat än att köra hoj" Mina inlägg tyder ju på det.<br />
Jag jobbar också. Klipper gräs. För barn på träning..<br />
<br />
Vän av ordning kanske frågar nu: i vilket skede ska herrn avslöja den ultimata sanningen? Har vi läst igenom det här såhärpass lång så vill vi också veta svaret. Mmm.. Nä. Ni får inget svar. Inte av mig åtminstone. Kan bara konstatera att det är ett intressant ämne. Att källkritik, eftertanke om vad och hur man uppför sig "socialt" är otroligt viktigt. Tänkte att jag nu efter att ha skrivit detta klart ska sätta upp en bild på där jag fixat min söndriga blinkers på motorcykeln i garaget. Men frågan lyder, tror läsaren att jag tillbringar hela söndagen i garaget med hojen? Fast bilden är tagen igår på eftermifddagen när jag för ett ögonblick gick in från mina trädgårdssysslor i skydd undan regnskuren..? Vad ger våra liv för avstamp? Socialt, men även på "riktigt"..?<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />
Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-77237933663877140242019-03-30T08:23:00.002-07:002019-03-30T08:23:34.288-07:00En evighet. En kort sekundParkerade vår Renault Laguna utanför snabbmatsrestaurangen. Ur bilbarnstolen hör jag vår dotter fråga: mamma? Jag svarar: Mamma är kvar på BB med din lillasyster. Vi åker dit sen. Ser i bakspegeln hur underläppen på dottern darrar, vibrerar lite. Ser hur de små lungorna samlar in luft. Vet med mig att detta nu är lugnet före stormen... MAAAAMMMAAAA!!! Ur baksätet, forftfarande fastspänd i bilstolen vrålar dotern rakt ut. Ser hur paret som går förbi vår bil liksom hoppar till av avgrundsvrålet som plötsligt skär igenom luften. Mina förklaringar om att lillasyster inte riktigt ännu, drygt ett dygn gammal, kan äta hamburgare vinner föga poäng hos den milt sagt arga damen i baksätet. Efter åtta förklaringsförsök och tio, nej tjugo, sch!, vi åker tillbaka sen! så har dottern slutligen beslutat sig för att åtminstone för tillfället ge med sig och lugna ner sig.<br />
En pappa med värkande öron och dunkande huvud går nu med lätta steg in på rstaurangen<br />
<br />
Min yngsta dotter är nu två år gammal. historien i "preludiet" har dock inget med henne att göra. Nej, den lätt arga damen i bilstolen fyller snart tretton. Hon tittar på hockey på TV:n nu och har precis lackat sina naglar. Den som då var nyfödd har nyss fyllt tio och spelar idag fotbollsturnering.Tiden går fort. Ni som har barn kan säkert relatera till följande. Barnen fyller ett, tre sju tretton, femton och aderton. Där emellan tycks tiden gå jättefort. Först när man som jag gör idag låter tankarna gå tillbaka som man märker vad allt som har hänt. Vad allt som man får vara med om.<br />
Detta att jag fick tankarna att börja vandra var det att mellantjejen fyllde tio. En stor händelse. Tvåsiffrigt. Tyckte jag också när det begav sig. Då när Ryssland var synonymt med Gorbatjov och man var cool när man kunde lyssna på C-kassetter i sin Sony Walkman.<br />
Minns att jag var rätt medtagen när den mellersta dottern föddes. Hade inte riktigt förstått då ännu hur det var ställt och hur jag mådde. Hade fortfarande tron på att en stor mugg kaffe hjälpte mot allt och att det var full fart framåt som gällde.<br />
Säkert också det som gör att dessa tio år känns som typ 4. Eller fem.<br />
Jag VET att frun hade en stor roll i att ta hand om våra två döttrar. Jag var nu mest bara med. Även om man kanske inte ska använda sina barn som något att fullfölja sig själv genom kan jag nog erkänna att så var fallet mellan varven. Det var ju de som lyfte upp mig när jag bara låg. De som många gånger fick mig att inse att livet går vidare. Så ja! Jag HAR dragit personlig vinning av mina kottar.<br />
Är väl lite så här det fungerar. Ibland går livet lite snabbare. Ibland går det kanske lite långsammare. Idag står jag mestadels upp. Även om jag själv somnade idag när jag lade tvååringen så står jag mestadels upp. Livet snurrar på. med rätt full rulle med tre barn varav två har rätt tidskrävande hobbyer, en använder potta (ibland..) och sånt. Vanliga grejer. Livet.<br />
Känner att detta inlägg är kanske varken välformullerat eller väl genomtänkt. Vet inte helt förstår ni vad jag pratar om. Har lite huvudet fullt ibland av tankar och funderingar. Ibland till och med väl mycket. Och vid dylika tillfällen, som nu denna tioårsdag, är det lätt att man tittar tillbaka. Kommentera gärna om det var luddigt..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-90020699964485580252018-12-22T07:30:00.002-08:002018-12-22T07:31:12.476-08:00Köra motorcykel och fira julRetar mig lite på myggan som likt en kamikazepilot från ett krig för nått tag sedan beslutat sig för att avsluta sina dagar mot mitt visir. Mitt i synfältet. Men vägen är känd. Vet att efter den där halvdåliga lagningen tvärs över vägen kommer min lilla Honda att liksom ruska på axlarna lite, för att berätta att det är dags att tänka på retardationen. Men vet också att om jag bara håller stumt kommer axelruskningen att bara stanna vid just en ruskning. Vi är rätt bra överens, jag och min lilla gröna. Efter den halvdåliga lagningen tvärs över vägen kan man hålla på gasen ett halvt ögonblick ännu innan det är dags att resa sig upp lite i sadeln. Samtidigt nyper jag åt bromshandtaget och känner hur magen lämnar kvar där någonstans bakom mig. Man puschar det breda Renthalstyret en uns till höger och Hondan lägger sig genast ner och den tvära vänsterkurvan blir lika skön ikväll som den var sist jag åkte här. Redan vid inbromsningen hade jag tryckt ner växelväljaren ett par hack och har nu hela det feta vridmoment som bara en tvåcylindrig 500-kubikare kan erbjuda vid ett direkt kommando från höger näve. Så fortsätter vi. Kurva efter kurva. Backe upp, backe ner Vet att jag kanske håller en medelhastighet som kanske skulle ge myndigheterna en orsak att plocka fram papper och skrivmaskin. Kanske inte ändå någon sax för att klippa det kort som jag har i plånboken. Försöker hålla körningen på den nivån att myndigheterna vid kontakt behåller saxen i bilen. Billigare och hälsosammare så. Fast det är klart. Ibland kan det ivra till. Ibland. Ni vet när kvällen är skön. Vägen helt perfekt för humöret och hojen under en spinner som en nymatad katt liggande på soffan hos mormor. Då kan det bita i. Ibland..<br />
<br />
Det är väl så här det är. Livet. Vi människor har en grundfrihet att göra lite som vi vill. Men också ett ansvar. Både gentemot oss själva och våra medmänniskor. En hastighetsbegränsning. En STOP-skylt eller ett rödljus om man så vill. Liknelsen mellan en sommarkväll i juli och Livet ter sig kanske lite märklig nu när julen står för dörren. Temperaturen ute är under fryspunkten och vi har någon centimeter snö. Som den sommarmänniska och framför allt motorcykelnörd jag är väljer jag att ta liknelsen vid mc-körning. oberoende av årstid.<br />
<br />
Att jag valde att ta upp detta nu är väl just detta med julen. Sitter i soffan hemma. TV:n visar störtlopp, barnen pysslar någonting och frun bakar pepparkakor. Vi kommer att ha en rätt lugn jul. Tända ljus på gravgårdar. Kolla på Kalle-anka och äta allt för mycket. Tillbringa tid tillsammans. Kommer att bli sena kvällar, ohälsosam mat, Jämför jag vår familjs jul med motorcykelkörning så är det kanske en Söndagstur på en glänsande customhoj där mesta tiden går åt till att äta glass. Fast det kan bli en fullgasacceleration när man väl åker vidare.<br />
Men vet också att många människors jul kan jämföras med att köra Suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis. Där och då kommer jag kanske in på min tanke. Retardation. STOP-skyltar och lagar. Kanske inte så farligt att ha en liten överhastighet bara det är tryggt för både dig och alla andra inblandade. Men linjen mellan vad som är tryggt och inte kan vara hårfin.<br />
<br />
Vet att det i detta nu är många barn som bara får finna sig i att det "körs suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis". Det är bara så när det är jul. Ville bara ägna detta en tanke. Inget ont om en Suzuki gsxr.!Eller att köra på bakhjulet heller för den delen. Skulle gärna ha en Suzuki gsxr750, årsmodell 2001-2004. Ni vet den där med den spetsiga bakdelen? Nähä, inte det? Spelar ingen roll i sammanhanget. Skulle gärna köra gsxr, även på bakhjulet ibland. Dock inte förbi dagis. Där skulle jag vilja köra lugnare. Förstår ni vad jag flummar om? Ville bara säga att Ni som kör sportmotorcykel under julhelgen.. kör försiktigt. Ni har barnen och medmänniskorna på bönpallen bakom.<br />
<br />
Kanske Du som nu läser detta tycker att jag förösker vara präktig? Sitter och klappar mig själv på axeln? Det bjuder jag på i såfall. Vill bara att vi vuxna ska ge våra barn en God jul och ett Gott Nytt År. Köra motorcykel är kul! Det gör jag så ofta jag kan. både med och utan barn bakpå. Det är dock alltid på deras nåder. Julen vill jag att ska bli en tid där barnen får vara barn. Får glädjen och viljan att flera gånger vilja åka mc med sin pappa. Jul eller Juli.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra Jul.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-13121677449082629112018-10-17T12:28:00.000-07:002018-10-17T12:28:22.836-07:00Man flu<i style="background-color: white; color: #222222; font-family: sans-serif; font-size: 14px;"><b>"Man flu</b></i><span style="background-color: white; color: #222222; font-family: sans-serif; font-size: 14px;"> is a phrase that refers to the idea that men, when they have a </span><a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Common_cold" style="background: none rgb(255, 255, 255); color: #0b0080; font-family: sans-serif; font-size: 14px; text-decoration-line: none;" title="Common cold">cold</a><span style="background-color: white; color: #222222; font-family: sans-serif; font-size: 14px;">, exaggerate and claim they have the </span><a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Influenza" style="background: none rgb(255, 255, 255); color: #0b0080; font-family: sans-serif; font-size: 14px; text-decoration-line: none;" title="Influenza">flu</a><span style="background-color: white; color: #222222; font-family: sans-serif; font-size: 14px;">. While a commonly-used phrase in much of the English speaking world, there is a continuing discussion over the scientific basis"</span><br />
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: sans-serif; font-size: 14px;"><br /></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Tänkte nu inte gå desto mer in på området. Man flu. Vill bara konstatera att det existerar. Genomlider det själv för tillfället. Varit hemma från jobbet. Legat på soffan. Hostat. Snörvlat. Tyckt lite småsynd om mig själv</span></span><br />
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><br /></span></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Vi har haft lite fullt upp på jobbet nu under hösten. Jobbar i en liten grupp på 6-7 personer där vi alla har våra egna uppgifter. Egentligen hela sommaren har det escalerat mer och mer och nu under hösten har det bara fortsatt. Ett positivt problem, javisst. När vi jobbar med försäljning och kundbetjäning så är det självklart ett positivt problem att vi har mer och mer att göra. Det är nu som jag så småningom kommer fram till problemet.</span></span><br />
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><br /></span></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Är någon frånvarande så täcker de andra upp för dem. Men det betyder många gånger att det kan bli på bekostnad av egna göromål skjuts upp på framtiden. Kände att jag inte alls skulle ha tid med Man flu. Inte ha tid att ligga på soffan hemma och stirra i taket.. Är man borta en dag så är det mer att ta ikapp nästa. Så är det bara. </span></span><br />
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><br /></span></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Det jag också vet att det inte lönar sig att fundera på ogjort jobb när man själv är hemma. Varken Man flu eller något annat heller blir bättre av att fundera på det på förhand. Betyder dock inte att man inte gör det. Förstår ni hur jag menar?</span></span><br />
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><br /></span></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Kan bara konstatera att Man flu existerar. Addera den till känslan av att inte riktigt räcka till, att inte klara av sina åtaganden.. ja då är soppan klar. Det här är väl också ett led i min superman-självbild. Denna bild jag har av mig själv av att alltifd finnas till. Räcka till. Klara av. Då blir även en Man flu lite småstressig. Clark Kent hade väl ingen flunssa..?! Då borde inte jag ha det heller.</span></span><br />
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><br /></span></span>
<span style="color: #222222; font-family: sans-serif;"><span style="background-color: white; font-size: 14px;">Tack för ordet. Ha en bra dag.</span></span>Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-37558769667414871132018-09-16T00:20:00.001-07:002018-09-16T00:20:08.349-07:00Sommaren är kort fast inte mycket ens regnat bortDatorfläkt. Denna lilla snurra som ska förse en bärbar dator med kylning och förhindra att hela maskineriet får en total härdsmälta och att data blir till en oförståelig gröt. Tycker ibland att den där lilla snurran är lite arrogant. Den snurrar och låter, liksom för att berätta att den är beredd, redo för allt som jag vill slänga på den. I vanliga fall är det inte störande alls. Men till exempel när du sitter med en bunt räkningar bredvid dig och försöker fundera hur i hela friden ska man få kvitterat dessa?! Då känns den där fläkten lite arrogant. Eller som nu, när du vid morgonkaffet kände att du hade något jääätteviktigt att skriva ner men sen när datorn, och fläkten, väl är igång så är det bara tomt. Också då känns det som att fläkten är lite arrogant...<br />
<br />
När man nu tittar ut genom fönstret och ser hur daggen dröjer sig kvar i gräs och buskar och temperaturen envist håller sig under 20 grader Celsius så får man väl konstatera att sommaren börjar vara över. Veckor av högsommarvärme där man egentligen kunde ha haft en egen liten arrogant datorfläkt monterad över huvudet är väl nu ett minne blott.<br />
Förutom dagg i gräs och buskar ser jag också annat, kanske inte lika vackert, utanför mitt fönster. Jag ser en lekstuga som fortsättningsvis har sin blekgula nyans och färgflagor som sakta bryter upp med sina paneler för att försöka hitta ett bättre liv någon annanstans. Den hade jag/vi tänkt måla i sommar.<br />
Ser också hur gräs och ogräs har levt sina egna liv och liksom låtit rabatter och gräsmatta bara växa ihop till en symbios ganska svår att bryta. Röjsågen ligger lite småsårad på garagegolvet och funderar vad den har gjort för fel när jag inte har bjudit upp till dans så ofta som den har velat och omgivningarna skulle ha krävt denna sommar. På tal om sårad. Min lilla gröna Honda står bredvid röjsågen i garaget även den. De har säkert haft långa förtoerliga samtal där de har funderat på vad de har gjort för fel när jag inte har lekt med dem desto mer.<br />
<br />
Enda maskineriet som egentligen har varit igång något vidare är väl Briggs&Stratton-maskinen i vår gröna Rally-traktorgräsklippare. Men också den bara ibland där man med höga varv på motorn och klippbordet justerat rätt högt upp bara mejat ner det värsta<br />
<br />
Det blev nu bara en sådan sommar. Min semester tillbringades mestadels på sommarstugan. Barnen tillbringade timtal i vattnet och själv satt/låg man på stranden och flämtade som en halvdöd gös på båtbottnen. Fanns varken ork eller inspiration till så mycket mer. Känslan sådär efteråt är kanske lite tvetydig. Å ena sidan har det varit ett sätt att försöka slappna av. Förutom barnens fotboll så har det inte blivit gjort så mycket mer. Försökt slappna av. Å andra sidan så känner jag en liten stress som kryper upp för ryggraden på mig nu när hösten är här. Ser på det ogjorda, det halvfärdiga som även denna sommar gör sig påmint. Har alltid haft svårt med hösten. Jag älskar färgerna, temperaturerna, men har svårt med hur sommarens känslor som jag har satt åt sidan så småningom kommer ikapp.<br />
<br />
Hade en jättetung dag igår. Mådde faktiskt ganska dåligt. Hade ångest, något jag inte haft på väldigt länge. Såg hur resten av familjen kände igen mina symptom. Såg hur de både led med mig, men även var lite bekymrade över vart det här tar vägen. Tror.. nej, jag VET, att det inte tar vägen nånstans. Det var en sämre dag igår. Jag hade ångest. Jag hade en klump i halsen. Jag grät inombords.<br />
<br />
Känner dock idag att jag har kontroll. Det var bara en sämre dag igår när allting bara ramlade över mig. Röjsåg, lekstuga.. U name it. Det är väl så här det är. Min depression, min ångest är nått jag bara får ha med mig. Igår ville den göra sig påmind. Är fortfarande trött och lite loj. Men ger den inte lika stort spelrum idag. Jag är "chef" över mig själv. När man har bättre dagar så har man bättre dagar. Men som igår så kan det komma sämre dagar. Jag VET att jag inte är riktigt 100%. Vete sjutton blir jag någonsin 100% igen. Men jag får köra på 85% då. eller 95%. Precis som med allt annat här i världen så blir det till vad man gör det till. Om man bara ger sig själv möjligheten att försöka se de bättre tillfällena så ser man dem. Inte ger de sämre tillfällena så mycket spelrum.<br />
<br />
Det var väl kanske min grundtanke med detta inlägg. Att berätta om hur vi alla formulerar våra egna liv. Både direkt och indirekt. Medvetet, men, ack så viktigt, även omedvetet.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-90144152768796877912018-05-28T10:07:00.001-07:002018-05-28T10:07:48.477-07:00Lev och låt leva. Dårar finns det gott om.Det går upp det går ner, den startar på ett kick det är en makalös manick. Känns meningen igen? Kanske inte helt ordagrant, men någonting ditåt gick texten om professorns evighetsmaskin. Det nämndes också om att den om somrarna kan gå såpass varm att man kan koka gröt uppe i någon tratt. En sång jag tyckte mucket om som liten och även ännu idag fascineras av.<br />
lite här vi kommer in på dagens agenda, den makalösa manicken. Hade flera dagar, kanske veckor vetat om att det var någonting lurt på gång. Kopplingspedalen hade varit trög och bilen släppte ur sig stönande ljud, liksom för att säga att jag mår dåligt. En dag var det då hänt. Kopplingen sade helt upp kontraktet med resten av bilen. Fick varken i eller ur några växlar. Bilen fick stå några dagar medan min far lade sin varsamma han över den. Sist och slutligen hade vi den på hjulen igen med ny koppling och andra tillhörande grunkor. Vilket var bra, för den andra bilen hade också kreverat. Kände tydligen någon sorts empati för sin kompis på parkeringen. Både ett och två pust och stön yttrades nog mellan mina och fruns gnisslande tänder.<br />
Vi tog en sväg till stan med bilen med den fina kopplingen medan den andra stod hemma och väntade på sitt verkstadsbesök. Den skämdes inte ens..<br />
Vi fixade rätt smidigt våra ärenden på stan. Spände fast vår yngsta i bilstolen, satte oss själva i framsätet. Tryckte in pedalen till vänster och vred på nyckeln.. nada. Inte ens ett klick. Nytt försök med samma klena resultat. Ett par pust och tre stön senare hade jag och hustrun skuffat ut kärran ur parkeringsfickan. Händelsevis var det nedförsbacke och det tog inte många meter rullande innan vi hade igång eländet.<br />
Efter diverse felsökning kom vi fram till att nu hade startmotorn gett upp. Undertecknad var också på väg att göra det samma. Hittade dock rätt snart en ny startmotor och snart gick det igen som med professorns manick. Blev en makalös manick. Typ.<br />
<br />
Vad ville jag då säga med detta? Att jag har en makalös manick? Nej bevare oss från dylika uttalanden. Det vågar jag inte. Inte efter denna månads eskapader. Funderade mer på en annan sak. En bekant till mig lät påskina att vi skulle gjort mest rätt i att skruva registerskyltarna av bilen och slängt den på en skrot. Köpt en ny. En bättre.<br />
Visst, håller med. Skulle vara skönt med en ny/nyare. En bättre. Men började tänka. Det kostar rätt mycket beskattade medel att köpa en bil. Skulle bli en begagnad hur som helst. En ny har vi inte möjlighet med nu. Köper vi en begagnad bil, om än bättre än den vi har, är den knappast perfekt. Knappast utan fel och brister eller helt utan behov av service.<br />
Dit går också nån vacker sedel, förutom de vackra sedlar vi då redan skulle ha satt för att få den finare bilen. Nu hade vi redan en bil. Om än lite defekt. Den hade, om nån händelsevis läst mitt föregående inlägg redan fått bättre begagnade sommardäck under. Så att vi nu blev tvungna att sätta lite tid och pengar på den för att få igång den igen var ändå ett bra drag. Åtminstone i min bok. Nu är ju detta väldigt olika på situationer, på olika människor och användningsområden. Ingenting som är rätt för oss är per automatik rätt för någon annan. Hängde ni med?<br />
<br />
Slutklämmen på mitt virrvarr av tekniskt mumlande och mitt framhållande av att vi minsann gjort rätt är, Kanske det. Kanske var det rätt. För oss. Kanske inte. Vi känner så. Vi tycker att det var rätt. Att någon annan gjort helt annorlunda i en dylik sits kan också vara rätt. För dem. Har ofta tänkt i dessa banor senaste tiden. Försöker skärpa mig. Tänka att det inte är min sak vad och hur någon annan sköter sitt. Lika lite som det är någon annans sak hur vi sköter våra göromål. Lev och låt leva. Det finns rum för många olika får i vår herres hage. Även bässar och fårskallar..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-49051322834797044752018-04-20T11:56:00.000-07:002018-04-20T11:56:18.680-07:00Min Peugeot fick nya däck. Men fruns Lejon har fortfarande gamla slöa klor i tassarna.Vi har en bil. Den behöver däck. Bor man sen längs våra breddgrader behöver man två omgångar däck. En omgång vintertid, så kallade vinterdäck och sen en i mitt tycke trevligare omgång, sommardäck för den roligare delen av året. Det blir åtta däck tillsammans. Men det slutar sen inte där. Vi har en till bil. Den behöver lika många omgångar däck. Det är sexton stycken däck det. Började en dag gå igenom skicket på de svarta gummiblandingarna och det jag såg var rent ut sagt inget vidare. Av dessa sexton däck var tolv stycken i behov av förnyelse. Tolv. Det kostar en del pengar att skaffa tolv däck.<br />
Hade dock en rätt bra flax med den äldre bilen vi har. Hittade en omgång bara lätt begagnade däck med fälgar och allt på en för mig välbesökt köp- och säljsida. Köpte dem och satte sen direkt ut mina gamla dåliga däck på samma annonsforum. De blev sålda!? Jag hamnade ut med ett några tior för att lugnt kunna köra vidare mot sommarsolen.<br />
-Tjing! Som min mellersta dotter brukar säga när hon tycker att hon gjort något bra. Det var "bara" den andra bilen kvar då. Det lär inte gå lika enkelt.<br />
(läs, lika förmånligt..)<br />
<br />
Det är kanske någonstans här som jag kommer in på dagens ämne. Positivt tänkande vs negativt dito. När man vill tänka positivt så fick jag skaffat bra däck till en total kostnad av 35,-. Det är jag riktigt nöjd med. Men väljer jag att tänka negativt så fokuserar jag på att det fortfarande behövs åtta nya däck åt den andra bilen. Det är jag inte alls lika nöjd med.<br />
<br />
Hur ska man tackla sånt här då? Hur ska vi människor ställa våra hjärnor, våra tankar så vi mest är fyllda av tankar på de fina däck vi faktiskt har runt omkring oss? Varför väljer vi altför ofta att tänka på de däck vi har vars mönster börjar sjunga på det sista? Visst, ur trafiksäkerhetssynvinkel måste man hålla koll på sina dåliga svålar för att kunna byta ut dem vid behov. Men det var kanske mer en liknelse. Ni vet förhoppningsvis vad jag menar.<br />
<br />
Ja jag har inte några bra svar på den här frågan. Hade Du som läser hoppats på det så kommer jag att göra Dig besviken. Tyvärr. Kände mest att jag ville lyfta fram tanken. Vet att jag brottas med positivt vs negativt tänkande varje dag. Väger över till endera sidan beroende på hur livet går i övrigt.<br />
<br />
Ska nu stänga ner datorn så småningom. Är lite törstig. Vet att vi har en halvtom Pepsi i kylskåpet. Nej, vänta lite. Den är inte halvtom. den är halvfull..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-88775035732777799452018-03-18T02:36:00.001-07:002018-03-18T02:36:18.267-07:00Mr Ross kör Yamaha, jag kör Honda och dottern har hunnit fylla 1. Sitter i soffan med datorn i famnen. När jag kikar över skärmen ser jag min 1-åring på en madrass på golvet. Hon sover sin förmiddagsvila. Ibland hostar Hon och snörvlar till lite. Lite så som att Hon vill berättta var Hon är. Jodå gumman! Pappa ser Dig! Frun och de två andra flickorna är ute på. Hade först på TV:n men kände rätt snart att det var ganska meningslöst. Amerikanska SitComs, matprogram och reseprogram. Inget som alls fångar mitt intresse. Sitter hellre och lyssnar på Dotterns andetag, även om datorfläkten gör sitt bästa för att överrösta det hela.<br />
Ett ganska turbulent år är bakom oss. Vi fick vår hett efterlängtade Ingrid. I sin litenhet har Hon gett oss något så ofantligt stort. Ett barn är alltid stort. Javisst! Men känner också hur Hon är beviset på att en kamp som har varit både lång och tung har fått ge med sig. Livet segrar. Det går liksom inte att vara nere några längre stunder när en 1-åring kommer ibland krypande, ibland halvt staplande på darriga ben emot en. Nu kanske det där lät som att jag inte ser någon annan glädje än min lilla dotter..? Fel! Hela min familj är min glädje. Men menade blott det att Hon, den lilla, över huvudtaget finns hos oss är ett bevis på att livet segrar. Fanns en tid när jag inte trodde på att vi (JAG) skulle ha kraft eller möjlighet med fler barn. Men igen, livet segrar.<br />
Med risk för att jag vältrar samma saker om och om igen här på sidan, ber om ursäkt. Vad hjärtat är till fyllest av sprudlar munnen.<br />
<br />
Nu när dottern somnade och jag lämnade för mig själv i stugan hade jag tänkt ta en drabbning med städningen. Plocka upp fotbollssockor, Lego, kuddar, fjärrkontroller och dylikt från golvet. Mata diskmaskinen och tvätt-diton och kanske vika in lite kläder i skåpen. Mmm.. gick sådär. Lämnade med datorn i famnen. Förutom detta inlägg som Du nu läser sitter jag även och söker efter några bra sidor med referat från MotoGp. Valentino Rossi #46 har skrivit på för två år till för Yamaha och det ska bli intressant att se hur säsongen fortskrider. Städa kan man väl göra sen..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag. Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-72066779123230389542018-01-28T07:30:00.001-08:002018-01-28T07:30:22.493-08:00No time like the present.Drömska fingrar låter jag svepa äver sitsen. Tar in lite luft, håller kvar, och slänger benet över. Min Honda CB500 har moloket stått i mitt halvkalla garage hela vintern. Både Hon och jag börjar känna att det här med vinter.. vi kan det nu. Nu får våren gärna komma. Jag sitter kvar en stund. Pillar på chokereglaget. Ställer in bakspeglarna, även om jag vet att de inte kommer att behövas på ett bra tag ännu. Det där med att starta sparar jag till en annan gång. Dels för att batteriet behöver laddas. Men också för det faktum som ljuddämparen ligger på golvet bredvid. Släpper ur mig en lätt suck, ställer Henne på stödet och släcker lamporna.<br />
Det sägs att alla årstider har sin charm. Javisst, det håller jag med om. Hösten med långa skuggor, färger som brinner i naturen.Vintern med snötäckta fält, knarr under vinterkänga, handbromssladdar :) och eld i spisen. Våren. Snödropp i husknuten, första blicken av torr asfalt, ljuset som blir längre för var dag. Och sommaren. Värme, sol, villaliv.. och Hojkörning. Alla årstider har sin charm. Gäller bara att plocka russinen ur kakan. Tror dock att det är fler av Er därute som längtar till vår och sommar. Oberoende har Ni en MC i garaget, en båt på bockar eller flera påsar frön i skåpet som bara måste ut i trädgården. Tror vi är ganska många som går lite på halvfart under de mörka kalla årstiderna och längtar efter allt det här.<br />
Vad jag nu ska säga är kanske lättare sagt än gjort. Kanske bara något att drömma om. Men likväl, here goes..<br />
Stanna upp. Kolla runt omkring Dig. Varför längta framåt? Varför längta till något "bättre"? Jag beskrev ju själv hur jag längtar till sommaren. Framåt. Sant, så är det. Jag längtar. Men har börjat försöka att mer och mer leva i nuet. Idag. Nu. Idag lär sig min dotter att gå. att prata. Idag behöver dottern skjuts till en kompis. eller till fotbollsträning. Idag. Även fast det idag är kallt och mörkt så är det en bra dag. En bra dag att ta hand om. Det blir sommar sen. Och varmt och trevligt. Oberoende om man fångar dagen idag eller inte så är den varma dagen på kommande. Det tar lika länge till dess att den kommer, oberoende om jag går och bara väntar på den eller väljer att njuta idag.<br />
<br />
Låter det präktigt? Kanske det. Det bjuder jag på i såfall. Och nu säger jag ju inte heller att det går till hundra procent. Jag säger mer att jag aktivt försöker. En bra början i min bok.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-80891929512512120612018-01-06T08:37:00.002-08:002018-01-06T08:38:10.386-08:00Tid är pengar. Vad betyder det?Lapp på lapp men ingen söm. Vad är det? Det var en gåta som florerade när jag växte upp. Någon hade i något skede varit småfyndig och ville lyfta fram kålhuvudet. Det är ju ganska fyndigt när man tänker efter. Idag ska jag dock inte prata om grönsaker. Idag tänkte jag vidröra ämnet Lapp vid lapp, kraftig söm. Storleken på objektet varierar med storleken på dess användare. Vår äldre dotter har nyss gått upp i storlek 4. Den fick Hon i julkapp. Pratar om Fotboll, ifall det undgått någon.<br />
Vår helg är rätt intensiv i fotbollens tecken. Det är en fotbollsturnering och det är matcher i dagarna tre, Fredag till Söndag. Man gör liksom inte så mycket annat en sån helg. Fast man inte måste vara där ska det hur som helst föras och hämtas. Vi har över tio kilometer till hallen och känner inte riktigt rätt att skicka en 12-åring cyklande en dylik sträcka längs slarvigt plogade vintervägar. Och så vill man defacto vara på plats när det är match. Spännande att se hur flickorna har utvecklats och hur samspelta de är när det gäller.<br />
Det är kanske nu som jag börjar komma in på dagens agenda. Tid, och hur man använder den. Har vid ett flertal tillfällen hört andra människor himla med ögonen, ibland till och med förfäras över den tid som det tar i vår familj. Med två döttrar som spelar kan det ibland vara fotboll 4 kvällar i veckan. De kvällar det är träning gör man inte så mycket annat. Så är det bara. Hem från jobbet, ibland äter man nått ibland inte, och iväg tillbaka till stan och träningarna. Det tar mig ca 20 minuter att köra till fotbollshallen, följaktligen lika länge att köra hem. Är träningarna sen 1,5 timme känns det lite smått onödvändigt att köra hem emellan. Det är inte SÅ kul att köra bil. Och sen kostar det. Hur som helst är det 2,5 timme var träningskväll. Tar tid. Fast man ofta kan utföra ärenden, kanske handla mat under tiden är det tid bort hemifrån. Bort från annat.<br />
Visst skulle man kanske få gjort mer här hemma om man inte skulle hålla på med fotbollen. Kanske ha mer tid för egna hobbyer, gräsklippning etc.<br />
Men då brukar jag försöka tänka, det här är mitt liv, min hobby, min livsstil. Mina barn och min familj är ju ändå det som är viktigt, det som jag lever för. Innan jag vet ordet av så har mina barn egna körkort, kanske egna bilar. Eller, hemska tanke, egna pojkvänner. Då behöver jag inte köra någonstans längre. Då kan jag klippa gräs. Då kan jag bygga fågelkolkar i garaget. Eller börja med tennis.<br />
Färutom det faktum att mina barn rör på sig och inte sitter och jäser vid TV:n eller vid datorn varje kväll är värt mycket. Att de får göra nått de tycker om, lika viktigt. Att sen fotbollen även ger mina flickor skinn på näsan och ger dem självkänsla och mod att ta för sig och ta sig fram här i livet är ännu viktigare. Lika viktigt som det är att det ger dem respekt och lär dem att samarbeta. Då spelar det föga roll att jag och frun inte hinner med så mycket annat. Det är viktigt för oss. Vi vet inte hur länge och i vilken utsräckning detta spelande fortsätter, men så här ser det ut nu.Så länge flickorna väntar/längtar på att få snöra på sig skorna med dubbar, så länge är vi med. Lite småsjälviskt sagt så ger det ju också en pappa många fina stunder med sina döttrar. Både på och vid sidan av planen. Tid jag även tror är en ren investering för framtiden.<br />
<br />
Någonting sådant tänker jag på ikväll.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dagMathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-82119380834981786912017-12-17T09:43:00.002-08:002017-12-17T09:43:50.654-08:00Livet. Barnen. Frun. Barnen. Livet.Rrritch! låter det när släpper på blöjan och öppnar upp det illaluktande. En stor hög med sådant som inte syntes för en stund sedan fyller nu min näsa. Känns väldigt fränt och flimmerhåren inne i min näsa krullar ihop sig, liksom för att ta skydd. Damen själv ligger leende framför mig, Hon verkar vara glad av med èt. Skulle man väl vara själv också..<br />
Ny torr blöja, vinka hejdå i spegeln innan vi lämnar tvättrummet för denna gången. Man vet ju aldrig. Det kan vara dags efter en halv timme på nytt. Eller en timme. Vem vet.<br />
<br />
Kanske lite samma sak med att skriva blogg, när jag tänker efter. Kan gå kortare, eller längre, mellan varven. Men plötsligt är det dags. Kan "lukta illa" när det ska till, men känns överlag bättre efteråt.<br />
<br />
Nu kanske inte liknelsen var helt hundra. Försäker bara få ihop det hela. Var inne här den 26 Mars och det är ju ett tag sedan. I tanken har jag skrivit rätt mycket. Men det där att verkligen slå sig ner med datorn och börja på har jag inte hittat tid eller ork till. Största delen av min vakna tid har jag spenderat på jobbet, alternativt med min familj. Den yngsta, nu 9 månader, har hållit oss alla rätt så sysselsatta. Orkar inte dra den långa historien om tiden som gått, men den korta följer här.<br />
<br />
Vår dotter är liten. Väldigt liten. Minns inte riktigt i vilket skede det började, men vi fick/blev tvungna att åka på alla möjliga tester och undersökningar under våren och sommaren. Det skulle kollas överallt ifall det fanns något som hämmade Hennes tillväxt. Hon har genomgått röntgen, magnetdito, sjukgymnaster, neurologer, naprapater och allsköns apparater. Hoppas att Ni missförstår mig rätt. Jag är innerligt tacksam över all den fina vård som vi har fått på sjukhuset. Har dock varit väldigt tungt för alla inblandade att jumpa fram och tillbaka på ibland undersökningar som vi inte riktigt förstod hur de hängde ihop med något. Tyvärr är ju också specialister ofta just specialister inom sina områden. De kunde kanske inte alla gånger se helheter eller heller kunde de alla gånger förstå att vi inte riktigt hänger med i jargongerna.<br />
Var faktiskt rätt tungt mellan varven och inte helt sällan börjar man ju till sist se spöken på blanka dagen. Vi hade aldrig sett något fel med Henne. Hon åt, sket, sov och var vaken. Pigg och hänger alltid med på vad som händer och sker. Men man började ju nog ibland betvivla att dottern var frisk, fast det aldrig hittades några fel eller brister. Räknade torrt en dag att av mina fyra veckor sommarsemester tillbringades cirka 25-procent på Vasa centralsjukhus.<br />
Här i höstas fick vi sen till sist höra det som vi nog haft som magkänsla hela tiden. Uttalandet var att Hon helt enkelt är så här liten. Hon ska vara så här..<br />
<br />
Så, Du kära läsare som orkat Dig såhärpass långt, så här har vi haft det. Familjen tog sommaren lite som den kom. Vi fullständigt struntade i att det var ogräs i rabatterna, bilarna var smutsiga etc. Vi har alla varit trötta och försökte att inte ta någon stress över ytliga saker som egentligen kunde vänta. Det var här och nu. Barnen, familjen, varandra, det var det som räknades. Min ork och kraft är tyvärr nog fortsättningsvis lite bristfällig. Har så småningom kunnat börja känna igen när orken tryter och kan bromsa in innan det stannar. På riktigt. För dit ska jag ALDRIG tillbaka!<br />
<br />
Och att jag nu har varit och är trött är jag egentligen inte så bekymrad eller rädd för. Jag vet varför jag är trött. Inte för att jag stressar och grubblar nattetid och inte kan sova. Nä, jag är trött för att situationen med små barn och mycket på agendan är ständigt närvarande. En verklig sits. En vanlig sits. Försöker och också tror att jag inte tar för mycket stress över det.Vi i vår familj gör det vi kan, när vi kan. Sen får resten vänta. Mina barn är små nu. Det är vardagen.<br />
<br />
Hade jag mycket att komma med i detta inlägg? Hade jag mycket att skriva om och fylla i för det halvåret som jag varit borta härifrån? Vet inte. Men vill Ni ha maffigt och biffigt stoff så kanske det här inte alltid är rätt forum. Det här är bara jag.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-31845914221843465532017-03-26T01:06:00.000-07:002017-03-26T01:06:54.792-07:00En liten dotter och en liten Honda har rätt mycket gemensamtKänslan när de perfekt avvägda kurvorna kommer i en aldrig sinande ström. Dina små inputs på styret gör att motorcykeln lutar sig ner och smiter genom kurvorna snabbare än en avlöning på bankkontot. Motorn smattrar under bensintanken gladare än aldrig förr och svarar blixtsnabbt på alla mikroskopiskt små rörelser i högerhanden. Känslan man har när dagen har varit het, för het för att köra. Nu när klockan passerat nio på kvällen har dock hettan lättat lite. Fortfarande värmer solen starkt på ryggen och ger små strilar svett mellan skulderbladen. Visiret på hjälmen är nedsmutsat av diverse småkryp som i oförstånd lämnat sina leriga tuvor på åkrarna och flugit ut över landsvägarna.<br />
<br />
Du vill aldrig sluta köra, men vet att euforin du nu känner tyvärr inte varar för evigt. Du vet att du småningom borde styra framhjulet hemåt, väl medveten om att klockan kommer att ringa 06.00 påföljande morgon. Men bara en kort omväg till. Bara några kurvor till..<br />
<br />
Lite samma känslor jag har idag. Har dock inte kört en meter motorcykel. Känslan är dock lite likadan. Mina tre veckor Pappaledig börjar lida mot sitt slut. Vi har idag en vacker Söndag som gör sitt bästa för att ge oss frusna nordbor ett smakprov på vad som är på gång. Våren och SOMMAREN! Känslan är som sagt den samma som i ovanstående scenario. Har tillsammans med hustrun haft en skön tid hemma. Vi har fått vara tillsammans och gemensamt lära känna vår dotter. Har kunnat ta korta promenader med barnvagnen. Vi har kunnat ta en 5-minutersvila på varsin soffa medan Hon har sovit. Det har varit riktigt skönt. Kan drista mig till att använda ett av fruns och hennes systers vanliga uttryck: Ljuvligt.<br />
<br />
Från och med imorgon kommer jag att börja jobba igen. Klockan ringer 06.00 veckodagar. Vet redan nu att det inte kommer att bli helt enkelt att stiga upp när man hör hur dottern ligger och snusar i spjälsängen. Kan även vara så, att det inte är helt enkelt att stiga upp, pga att samma dotter har hållit oss vakna x-antal timmar under natten. Sammanfattningsvis, det drar ihop sig till Vardag.<br />
<br />
Det är ju ofrånkomligt. Vardagen kommer ikapp oss alla, förr eller senare. Känslorna är dock lite blahaa. För att återigen återgå till början av mitt inlägg. Bara en kurva till. Ett backkrön till..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bara dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-55185421438942802312017-03-16T23:37:00.001-07:002017-03-16T23:38:07.714-07:002,9kg guld, kanske inte alltid gröna skogar men i det hela helt perfektDrog på mig en svart mössa och en svart jacka. På benen hade jag svarta collegebyxor och på fötterna ett par skor, svarta. Nej, jag har inte sorg. Ibland bara blir det så här. Klockan närmade sig halv åtta och barnen skulle iväg till skolan. Vi har cirka 300-meter till platsen där skoltaxin plockar upp dem, och i vanliga fall tar de självklart sig dit själva. Idag kände jag mig dock manad att föra dem. Vägen ut är vår privata, och vaktmästaren (jag..) har varken sandat eller skrapat. Idag har vi då en väg som påminner om en skrinskobana, förutom att det då dessutom är djupa spår. Vet inte heller hur mina barn lyckas, men de har dessutom lämnat sina sparkkälkar ute vid vägen hos vår granne. För att använda en liten ordvits, så kunde jag ju idag "curla" och köra ut mina barn meddelst bil över isbanan..<br />
<br />
Är inne på vecka två av tre av min pappaledighet. Det är riktigt häftigt! Vi har haft och har en underbar tid här hemma. Både jag och frun njuter av varandra och framför allt att lära känna det lilla livet. Ja, lilla. Hon når fortfarande inte upp till den tydligen "magiska" gränsen 3,0kg. Oberoende storlek är Hon stor. Hon sprider stor mängd kärlek runt omkring sig. Hos oss, sina sykon, farmödrar och mormödrar, mostrar och farbröder.<br />
<br />
För att även svara på frågor som vill dyka upp: Hon liknar sina systrar. Ja. Hon har till och med drag av sin fader. Det beklagar jag. Får Hon annars vara frisk så får man dock vara nöjd. Lite svårt att säga desto mer efter endast två veckor tillsammans, men so far so good. Hon verkar väldigt lugn och harmonisk. Sover och äter. Och till skillnad från sina äldre syskon så sover Hon faktiskt längre än 20 minuter i gången. Så så här långt har vi en riktigt harmonisk tillvaro.<br />
<br />
Vad som sen händer efter att min pappaledighet tar slut ser man ju sedan. Hur det kommer att kännas att åka iväg på morgon lämna hem fru och dotter. Vet ju nu att man kan vara lite trött på morgon. Har Hon ätit och hållit på nattetid så fast jag inte har de fysiska möjligheterna att mata så blir ju nog nattsömnen rubbad. Men nu när man går hemma kan man ju slänga upp benen i soffan mellan varven. Svårare att göra det när man är på jobbet.<br />
<br />
Det var faktiskt något jag har tänkt på. Jag vet ju hur tungt jag hade när jag mådde som värst. När jag inte sovit alls på natten och skulle iväg på morgon. Men känner likväl att detta är något helt annat. Att ligga vaken på natten och grubbla och stressa över livets fasor är betydligt tyngre än att ligga och höra på ett gnyende barn som äter med sin mamma. Ett betydligt hälsosammare trötthetstillstånd. Visst, vi behöver alla sömn. Har dock satt mig till med den vanan att jag börjar söka mig till sängs efter halv nio. Kanske inte somnar redan då, men åtminstone så att jag får varva ner med ett korsord eller något snickeriprogram från Sveriges TV4. Har insett att allt jag går uppe efter klockan 22.00 en vardagskväll är helt förkastligt. Ingen vits. Det är de tiderna på dygnet när resten av familjen sover. De är de tiderna när man har tomt i huvudet och är väldigt mottaglig för yttre påverkan. Och framför allt! Det är den tiden på dygnet jag sover som bäst. Bara jag släpper mig till det.<br />
<br />
Så livet går sin gång. Trivs bra med tillvaron. Inte är väl allt guld och gröna skogar Nånej, långt därifrån. Har fortfarande både huslån och räkningar som förfaller. Har fortfarande gamla bilar som kräver service. Men det viktiga sakerna. De som räknas. Min familj. Där mår man bra.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-34920921341616761102017-03-04T11:58:00.002-08:002017-03-04T11:58:44.744-08:00Tyngden på dalskidan, älskling!Sportlov. Detta sammansatta ord på åtta bokstäver kan föra väldigt mycket olika saker med sig. I grund är det en vecka vintertid som barnen har ledigt från skolan. Ofta brukar då föräldrar ta sina vintersemestrar. Vissa åker till sol och bad. Andra söker det pefekta pudret i fjällen. Sport och utevistelse brukar stå i fokus, åker man bort eller stannar hemma.<br />
Hos oss hade frun påbörjat sin mammaledighet nu när nämda ledighet fick sitt begynnande. Hade själv inte inbokat någon ledighet. Jobbkompisen fick ta vecka 9 i år. Men.., ett stort men.<br />
Fruns veckor kulminerade under vecka 9. Kamraterna på jobbet tyckte att vi hade kunnat planera in vårt barnfåande lite senare. Typ till vecka 10 eller nått liknande.. Nå sportlovet började. Barnen skidade lite. Lekte lite. Frun vankade av och an där hemma. Jag var på jobbet. Ja, jag var på jobbet kroppsligen. Själ och hjärta var självklart hemma med fru och ungar.<br />
Barnen var lite uttråkade. Många av deras kompisar åkte iväg och åkte slalom. De ville också. Men med en höggravid mamma och en pappa på jobbet blir det kanske inte så mycket av den varan. På onsdag var vi bjudna på mat till mina föräldrar. En biltur endast tio kilometer bort. Frun var lätt trött, men kände ändå att Hon ville komma med. Mitt in i potatisen och maletkött-limpan kände jag hur fruns hand grabbade tag om mitt lår. Hårt. Efter några minuter hände samma sak igen. Vi är överlag ganska kramiga och kroppsliga. Vi rör varandra ofta. Men inte fullt så här hårt. Jag började räkna minuter mellan Hennes knipningar och kände hur min puls ökade ett par steg. Vi åkte rätt fort hem igen, men visste inte riktigt ännu vad göra. När det gått en halvtimme frågade jag barnen om de ville åka till mormor och sova över. Just in case liksom. De ville de. Körde dit dem och var hemma tilbaka inom tio minuter. Min vackra fru hade fått ett annat skimmer än vad Hon hade när jag åkte. Hela Hennes kropp utstrålade nått jag inte sett på länge. typ 7 år sen jag såg det sist. Vår dotter är sju..<br />
Kände plötsligt hur det började kännas bråttom. Fruns värkar kom oftare, och mer intensiva. Jag slängde en färdig väska i bilen och när frun kommit sig in i bilen åkte vi.<br />
Är inte alls något fan av dessa amerikanska romantiska komedier där det blir brutala bilfärder genom parker och shoppingcenter medan en kvinna ligger och stönar i baksätet med barnet halvt ute. Känns bara oplanerat och överdrivet. Men när frun satt/halvlåg i sätet bredvid mig började jag instinktivt trycka ner gaspedalen djupare. Kände hur hastighetsbegränsningar blev av ringa betydelse. Vi var rätt snart framme vid sjukhuset och.. för att göra en lång historia kort. Efter en timme på BB fick vi hålla vår dotter i famnen för första gången. Jag hann inte ens bli nervös. Vad frun gick igenom är ju något vi män aldrig kommer att kunna förstå. Något män aldrig skulle klara av. Misstänker det till och med kan vara värre än Man-flunssan.<br />
Hela BB-processen var lika snabbt avklarad som själva födandet. vi fick åka hem på Torsdag. Fru och dotter mår bra, och hela familjen var glada att få vara samlade i sin nya konstellation.<br />
Men sen var det ju det där med Sportlovet. Både jag och min kompis, livspartnern kände att vi kanske inte gett de andra döttrarna så mycket uppmärksamhet. Så idag lördag packade vi slalomskidor och ombytesvantar och åkte iväg. Ja, inte alla då. Frun och den yngsta fick stanna hemma. Jag och de två äldre flickorna fick en dag i slalombacken. Jag är kanske inte bågon vidare skidåkare. Mina gamla, onödigt länga skidor ger mig en liten känsla av Stig-Helmer Olsson i Sällskapsresan. Och ibland kanske mitt handlande påminner lite om den stressade familjefadern som på samma resa till Alperna försöker lära sin hustru att åka skidor. "Tyngden på dalskidan, älskling! (Ifall Ni inte sett nämnda sällskapsresor sitter säker som ett frågetecken vid det här laget. Men, de ligger uppe på nätet. Har Ni inte sett dem har Ni missat något..)<br />
Oberoende av om jag påminner om en brödrostprovare som bor med sin mamma eller en familjefar som kanske borde tagga ner lite så kan jag konstatera en sak:<br />
Detta sportlov blev som inget annat. Vi har äntligrn fått vårt efterlängtade barn. Jag påbörjar nu min faderskapsledighet och mångas oskrivna blad ligger framför oss i livets bok.<br />
Tyngden på dalskidan, älskling! är dock inget jag behöver säga åt min fru. Hennes fötter står stadigt på marken. Med eller utan skidor.<br />
Jag är nöjd.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-64642999126364493042017-02-12T01:17:00.003-08:002017-02-12T01:17:56.411-08:00En body med bilar påHon sluter sina ögon och blåser sakta ut luft genom munnen. Jag pausar mig själv i mitt prat och väntar ut det hela. Det var en sammandragning. En av många. Frun har haft sammandragningar ett bra tag nu. Men jag har börjat vänja mig. Jag vet ju att det "ska vara så". Det är ju först senare, när det blir mer frekvent som jag får börja skärpa till mig. Jag kan ju trots allt pausa, vänta tills det går över. Det är ju eventuellt frun som har det lite jobbigare...<br />
Vi går ju som sagt var i väntans tider. Fruns vackra mage blir vackrare och vackrare. Precis när man tycker att nu kan den väl inte bli så mycket större... då växer den lite till!? Fast det är väl rätt viktiga veckor i ett litet barns liv, dessa sista veckor innan de gör sin ankomst. Armar, ben, tår och ögon. De börjar ju förhoppningsvis sitta på plats. Det ska dock växa till sig lite till. Bli mer inställt på ett liv utanför mammans skyddande mage.<br />
Det är ju där min roll också kommer in. Visst, jag har en tydlig roll nu också. Kanske hjälpa med en strumpa som ska dras på. Eller lägga ut en hand när Hon ska stiga upp ur soffan. Sådana saker som en väntande fader har på sin agenda. Men sen då?<br />
När vi har druckit vårt kaffe på BB. Jag har fått tvätta mitt barn första gången under övervakning av barnmorskan och snörat på en blöja. Snörat på..? Ni hör hur van och duktig jag låter..<br />
Vad sen då? När vi vinkat adjö till damerna på avdelningen, spänt fast vårt mirakel i bilstolen och jag i bakspegeln ser tre (TRE!) barn i baksätet. Då är man trebarnsfar. Det har jag aldrig varit. Väldigt nytt. Väldigt spännande.<br />
Jag har kanske varit rätt naiv under graviditeten. Tyckt att jag nog ska klara av ett litet barn. Tyckt att jag nog vet hur man byter blöjor, lägger barnet att sova, rapar... Vadå? Gammal skåpmat...<br />
Nu överdriver jag mitt skrivande lite. Men mest så att Ni förstår hur jag menar. Jag har liksom inte varit vidare nervös. Känt mig rätt lugn. Åtminstone efter att de första veckorna gått och jag fått vara med på det första ultraljudet och sett att det ligger ett litet liv där i min livskamrats mage. Känt mig riktigt glad. Uppsluppen. Inte alls nervös. Men sen hände något.<br />
Vi fick hem Mammalådan från Folkpensionsanstalten. En stor låda med babykläder, blöjor och filtar som alla blivande mammor i Finland kan få. Om de vill ha den. Man kan ta en summa pengar istället också. Nå, hur som helst. Vi satt och plockade i lådan. Tittade på bodyn, byxor i små, väldigt små storlekar. Häftigt och kul. Men inte ens då ramlade polletten ner riktigt. Annat blev det senare. Vi var och hälsade på fruns syster med make. Och son. Vi fick en liten present av dem. En body med bilar på. När vi kom hem lämnade jag att titta på bodyn en stund. Den var fin. Men det som då kröp upp på mig var, att vi snart ska ha en liten människa inne i den här bodyn!? Tummade och svängde på bodyn och kände hur något salt rann ner för mina kinder. Jag ska bli pappa. Vi ska ha ett barn.<br />
Känns riktigt häftigt. Att jag har två döttrar från förut spelar egentligen ingen roll i sammanhanget. Det är ändå ett till liv som kommer in i vårat. En till personlighet som både kräver och ger. Kräver mat, sömn, blöjor...tröst. Jo. Men som även kommer att sprida glädje som ringar på vattnet. Både hos oss och hos människorna omkring Honom/Henne. Föräldrar, syskon. Farmödrar och kusiner.<br />
Såhär på sidan om kan jag dra en gåta för Er. Vet Ni vem som drar snabbare än Lucky Luke? Västernhjälten som drar sin revolver snabbare än sin egen skugga? Det är en farmor/mormor som drar fram bilder av barnbarnen ur handväskan.. ;) Den här gåtan drog jag för min mor när min bror blev far första gången. Hon tyckte säkert att det var riktigt roligt..<br />
Såhär ser det ut nu. Solen ligger över trädtopparna ute och ger en viss känsla av att våren är på ankommande. Mina barn bråkar om en rulle tejp. Katten Rut ligger bredvid mig i soffan där jag sitter och jag funderar på resten av dagen. Sköna Söndag.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag. Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-6517930338819628532017-01-22T05:53:00.000-08:002017-01-22T05:53:08.012-08:00Manflunssa vs Barnafödande.. 1-0. eller var det 0-1?Känner ett tryck under ögonen. Kranen mitt i ansiktet skulle behöva en VVS-montör. Kanske byte av någon packning eller liknande. Det läcker lite. Vidare har min temperatur stigit till svindlande 37,8-grader. Ni hör. Man börjar treva i mörkret och söker ljuset i tunneln. Sankte Per står där i andra ändan med händerna i fickorna och visslar på Bjärn Afzelius hit "allting kan gå itu, men ett förkylt huvud kan gå i tusen bitar.."<br />
Manflunsa.<br />
Jag märker hur Ni sätter huvudet på sned och suckar, det är ju synd om karln! Och visst. En manflunsa är inget man leker med. Ett uttryck lyder ju att manflunsa är fullt jämförbart med att föda barn. Kanske värre.<br />
Nu kanske jag borde prata lite tystare. Min älskade hustru kanske läser detta. Att Hon är i sjunde, snart åttonde månaden och snart ska bli mammaledig gör att Hon eventuellt har avvikande åsikter. <br />
<br />
Hon klagar dock inte. Hon låter mig ha min manflunssa och mitt tycka synd om mig-humör. Jag vet ju trots allt att Sankte Per inte lockar oss pga en manflunssa. Tror nog att herr Per själv varit förkyld och vet att det inte är något farligt. Fast det nu känns så.<br />
Förutom ovannämda jobbigheter har vi det rätt bra. Frun börjar nog bli beredd på att börja stanna hemma. Ställa sig för juniorens ankomst. Med de praktiska sakerna som att skaffa en bilstol, spjälsäng etc får vi ju hjälpas åt. Men den andra delen, det att föda och bli mamma, det kan jag inte påverka så mycket. Mer än att vara där. Att bli pappa vs. att bli mamma tror jag nog har vissa olikheter. Jag har ju trots allt inte burit underverket i mig. Inte heller får jag/blir jag tvungen att föda barnet. Jag får bara vara med. Vara där. Närmast jag kommer till att lite försöka förstå är när jag får sätta handen på Hennes magen och känna sparkar och rörelse. En häftig känsla.<br />
<br />
Har precis loggat ut från Ebay. Det blev inte så mycket. Beställde delar till motorcykeln för cirka €9,- Hittade mycket fina bra att ha-grejer, men kände att någonstans måste man väl dra sträck. Så jag raderade bort 80% innan jag gick vidare med köpkorgen. Fast någonting litet kul ska väl vara på kommande. Inte fullt lika maffigt som att vänta på vår baby, men likväl kul att vänta på posten. Tror jag ska lägga upp en kopp kaffe och lägga mig och ynka mig och min manflunssa ett tag. Ifall det inte blir värre en detta ska jag försöka återkomma här snart..<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
(orsaken till att jag stavat manflunsa växelvis med ett eller två S är att samma åkomma gör att det står stilla i huvudet. Hur stavas det..?)Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-55418725563274912262017-01-11T08:48:00.003-08:002017-01-11T08:48:56.133-08:00En upphängd TengTools-skruvmejsel, skum belysning och Radio IskelmäTrycker på brytaren och lysrören i taket blinkar först till för att sedan sprida sitt ljus och ge mina ögon lite hjälp på traven. Nu under den här mörka tiden tänker jag ibland på de lysrören som lämnat kvar i butiken. Jag visste redan då när min far, elektrikern och en riktig allt-i-allo kopplade belysningen att det inte räcker till. Men plånboken sade där och då att det räckte till. Nu har man kanske vant sig. Plockar lite slött med fastnycklar, skruvmejslar och skruvlådor. När vi byggde garaget hade jag en klar vision för hur det skulle se ut. Jag byggde en väggfast arbetsbänk som är ca 3meter lång, monterad i ett av hörnen. Fick även överta ett stabilt skrivbord från en begravningsbyrå som skulle flytta och inte längre behövde det. Har följaktligen 4,5meter lång arbetsyta. Man skulle ju tro att det finns rum för vilka utsvävningar som helst... men nej. Med det utrymmet är det tyvärr också väldigt enkelt att bara lyfta upp allt möjligt som annars skulle ligga på golvet..<br />
Nå. Plockar in nån låda med 4,5x70 träskruv och muttrar i din 934 i en av många lådor under arbetsbänken. Gör egentligen ingenting. Bara plockar lite förstrött medan radion i bakgrunden levererar finska hits mellan varven de två radiopratarna försöker föra en rolig disskussion kring nått ämne jag redan glömt vad det var. Skönt. Riktigt skönt med en stund i garaget.<br />
Motorcykeln står där upptryckt längs ena väggen och bara väntar. Skönt också det att jag egentligen inte behöver göra någonting åt den. Den är beredd som den är. Bara rulla ut och åka iväg bara det blir plusgrader.<br />
<br />
Lite knepigt det här. Eller mer riktigt, det har varigt knepigt för mig. Knepigt att ta mig tid att göra ingenting. Bara för att jag själv vill. Har oftast tyckt att jag måste göra någonting annat. Någonting vettigt, viktigt, nödvändigt. Inser och vet att människan behöver tid av vila, av glädjen i att göra ingenting. Det är bland annat där jag kommit till korta. Det som gjort att jag under många år åkt med gasen i botten tills bränsletanken började eka tomt. Lätt för mig själv (kanske även för andra..) att klandra mig och tycka att jag borde förstått bättre. Hmm... sant. Som de säger på engelska. Could have, Would have, Should have..<br />
<br />
Vill inte säga att jag till 100 procent klarar det ännu. Men är glad över att jag åtminstone i teorin förstått det. Det, mina vänner, är ett stort kliv framåt. Jag har lovat mig, både för mig själv och min familj att jag aldrig skall elda ljuset i båda ändar igen. Jag ska ALDRIG tillbaka till det helvete som kulminerade 2012. Därför är jag väldigt stolt över att, som sagt åtminstone i teorin, ha förstått mina tillkortakommanden. Små steg framåt.<br />
<br />
Tror att jag fortsätter den här våren med för få lysrör i garaget. För å ena sidan är det lite mörkt i delar av garaget. Men jag försöker tänka positivt. Jag har ljusare på andra delar.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-63345947678630984262016-11-12T09:31:00.000-08:002016-11-12T09:31:46.965-08:00Elaka Arne, Domkyrkan och telefonnumret till Pjäsbatteri i DragsvikTjena alla Monsterdiggare. Vet inte känner Ni till den meningen? Klas Möllberg klädde ut sig med hornbågade glasögon och en keps och vips så var han Elaka Arne. I barnprogrammet från åttiotalet gjorde han succe´som busunge.<br />
Minns även hur Ted Åström som Olyckan med bandage runt huvudet och en söndrig cykelfälg över axeln gick runt och önskade olyckor på andra. Han ville att alla skulle cykla ut i korsningar utan att titta för att bli påkörda etc. Men om de sen inte lydde honom blev han ledsen och försvann. Tanken med programmet var att lära barnen trafikvett.<br />
Allt detta hände för trettio år sedan. Men alla möjliga detaljer minns man från dessa program. Likaså minns man hur man stod och grät på trappan till Domkyrkan i Helsingfors när man inte vågade gå ner när det var för högt. Det är också väldigt länge sedan.<br />
<br />Men. Minns man vad Tor-Leif lärde oss i Datakunskap i högstadiet? Njää, inte riktigt. Men från samma tidsperiod minns jag nog hur jag hade en liten flört med en dam vid en av sittgrupperna i korridoren och därför blev sen till lektionerna med samma Tor-Leif..<br />
<br />
Varför minns jag Klas Möllbergs fniss med de hornbågade glasögonen? Varför minns jag vad flickan i korridoren heter, men inte hur RAM-minnet var uppbyggt?<br />
Det kan inte vara selektivt minne. Jag väljer inte att inte minnas huvudstaden i Långbortistan. Jag väljer heller inte att faktiskt minnas telefonnumret till Pjäsbatteri från min tid i armen. (4334 var det..)<br />
<br />
Tog en sväng till stan med frun idag. Hon skulle behöva en ny jacka med lite mer växtmån i sig. Vår arvtagare växer så det knakar och fruns garderob börjar halta. När man får sådana rent konkreta bevis på vad som komma skall börjar tankarna också skena iväg. Minns hur jag hade en trevlig pratstund med en för mig okänd man på parkeringen vid Vasa Centralsjukhus 2006 när äldsta dottern låg på BB. Mannen ville berätta för mig hur Italien skulle ramla ur fotbolls-VM redan i ett tidigt skede. Detta endast på grund av min blåa T-skjorta med texten Italy över bröstet..<br />
<br />
Är väl detta som formar våra liv. Hur vi minns vissa saker och andra inte. Hur vår uppfattning om saker formas av vad vi minns, vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tycker och tänker. Fast minnet ibland till och med kan skrämma mig kan jag inte annat en fascineras. Tillbringar ibland väl mycket tid på att tänka och fundera. Ibland tyvärr även grubbla.<br />
Har haft en period nu där jag kanske grubblat väl mycket. Tänker väl mycket "tänk om?-tankar". Vet ju nog hur grubbleri oftast inte för något gott med sig. Går bara inte att styra. Lite som minnet av Elaka Arne eller den höga trappan på Domkyrkan. Fascinerande.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-83266219942449396542016-10-31T11:45:00.002-07:002016-10-31T11:45:52.156-07:00Från ett styre till ett annatWow! He´s alive! Han finns faktiskt kvar! Han har inte slutat skriva! En suck av lättnad sprider sig över läsarnas läppar och alla känner hur ordningen är återställd...<br />
Nå, kanske lite självinsikt vore på plats. Det är ju kanske inte J.L.Runeberg eller Mark Levengood som sitter vid tangenterna. Det är en ordinär familjefar med två barn och en hustru. För att specificera, en gravid hustru. Ja, Ni läste helt rätt. Vi väntar barn. Min fru har en bulle i ugnen. Vi går i väntans tider. Benämningarna är många för att beskriva det mirakel det faktiskt är. Miraklet hur två människors kärlek kan resultera i att en annan människa kommer till. Hur det från en liten prick börjar formas till ett huvud, till armar, ben, hjärta, lungor och tarmar. Och näsa och sånt där trevligt en människa behöver för att fungera. Det är en överväldigande känsla, för att säga det minsta.<br />
<br />
Så där har vi åtminstone en delorsak till att jag inte uppdaterat desto mer på sistone. Min/vår vardag har varit rätt intensiv under sensommaren/hösten. Flickorna har haft rätt mycket både fotbollsträningar och -matcher. Även om det tar mycket av vår tid i anspråk känner jag att det är något vi gärna kan satsa på. Det får ta tid. Både den äldre och den yngre träffar så mycket nya människor, lär sig ta för sig, får motion.. Fördelarna är många. Och även något riktigt viktigt: de får höra och prata finska. Där vi bor är finska språket något som man bara ser på TV. Här är vi alla svenskspråkiga och alla döttrarnas kompisar likaså. Då tycker jag det är perfekt att de får språkbad på samma gång. Vin-vin på alla sätt.<br />
<br />
Min kära hustru har inte mått så bra alla dagar, av ovannämnda orsak. Då har det självklart fått vara jag som fått sköta om diverse marktjänster, så som fotbollen och sånt. Jag kan ju inte direkt ta över och ha barnet i mig. Lika lite kan jag ta över illamående eller liknande. Man får göra vad man kan.<br />
<br />
Så... vi står inför stora förändringar i vår familj. Även fast vi redan har begåvats med två barn och jag redan förut fått både bada, fått spyor på axeln och fått försöka trösta ett sovande barn på småtimmarna fast man kanske eventuellt gärna själv hade sovit.. Jo, jag har gjort det. (fast frun lär harkla sig nu och fråga när jag egentligen varit vaken nattetid..) Men likväl känns det som väldigt avlägset. Väldigt länge sen. Och framför allt. Detta är en helt ny människa vi ska få lära känna. En helt ny människa som ska bli en av hörnpelarna i vår nya familjekonstellation. Då kommer allt att kännas nytt. det ska kanske vara så? Jag tycker det. Det ska vara nytt och pirrigt. Det ska vara spännande och häftigt. Och vet Ni vad? Det är häftigt!!<br />
<br />
Har mellan varven också hunnit med att köra en hel del motorcykel. Sålde den jag hade och köpte en som var en tredjedel billigare. Den föregående var nu inte heller så dyr, så det där lät häftigare än vad det egentligen är. Har nu en halvgammal Honda som är liten och behändig, kul att köra med och inte dyrare än att jag vågar köra dit jag vill utan att vara rädd för att lägga omkull eller få någon liten repa i lacken. Det är helt enkelt inte så omständigt.<br />
<br />
Det här känns också lite märkligt, såhär i efterskott. När jag sålde den förra och började söka efter en ersättare hade jag inte planerat hur det skulle bli. Jag hittade den här hojen på nätet och det kändes bara rätt. Kände att det här kan vara något. Och nu känns det bra. Att vi har ett tredje barn på kommande med allt vad det innebär gör att min billiga Honda känns än bättre. Jag vet ju att nästa sommar blir kanske inte så väldigt mycket kört. Det är väl mer ett Emmaljunga-styre än ett dito Honda-sådant som lockar. Då får hojen stå. I en småbarnfamilj är de stora pengarna kanske inte alltid närvarande, och då gör det under för mitt välbefinnande att jag inte har så dyra grejer i garaget.<br />
<br />
Så här ser mitt liv ut för tillfället. Formen är faktiskt helt okej. Jag orkar riktigt bra. Visst, går i vågor det också. Det kommer det säkert att göra framledes också. Men jag/vi har lärt oss att leva med det. Vi är starka tillsammans.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.<br />
<br />
<br />Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-86170057846710907832016-08-21T00:54:00.002-07:002016-08-21T00:54:58.397-07:00En köksstol som kanske smakar trä kan med tiden bli skön att sitta påTur att det inte är min brödföda detta med att skriva blogg, om man säger så. För med mina slöa, tafatta inlägg i bloggvärlden skulle nog mina barn gå hungriga. Nå, det finns kvantitet och det finns kvalitet.. :)<br />
Här sitter jag nu och tittar ut genom mitt kära köksfönster. Köksbordet har jag dock tillfälligt bytt ut mot en bardisk under ett annat fönster. Sitter på en lite högre, vit barstol från en svensk möbeljätte med roliga namn på sina produkter. Ensam hemma. Frun och barnen ställer till med 60-års kalas för min svärfar, tillika min frus far och mina barns morfar. Har självklart själv för avsikt att närvara vid begivenheterna och firandet av denna stora, lilla man. Stora för att min svärfar har hjärta stort som en elefant och omtanke mer vitt och brett än Australiens Outback. Lilla för att min svärfar inte mäter mer än ca 168 i strumplästen. Är inte till någon större hjälp när kakor ska plockas fram och tårtor garneras. Passar då på att nyttja mitt Spotify-konto och spela gamla godingar från när jag var liten.<br />
<br />
Vi har nått 21 Augusti och jag väntar fortfarande på att sommaren ska börja på. De få dagar som det var riktig sommar flöt förbi fortare än ögat. Känner mig inte alls beredd på att barnen börjat skolan och man ersätter shortsen med byxor med full längd på benen. Barnen ja! Min yngre har börjat första klass! I skolan! Helt fantastiskt! Tycker det var igår som jag och den äldre kom in genom dörren till BB och Hon höll ett spänt grepp om min hand vid första åsyn av sin lillasyster.<br />
Mycket har hänt på dessa sju år som gått. Att jag var sjuk redan då vet jag nu efteråt. Att jag var stressad och inte riktigt orkade med är jag väldigt medveten om. Tyvärr har dessa år ganska långt speglats av min utbrändhet. Men också långt hur mina barn har hjälpt mig. De har lyft mig om och om när jag bara velat sjunka genom soffan. Vill en 3-åring bygga Lego med sin pappa, då bygger man. Behöver en 5-åring skjuts till en kompis, då kör man. Idag har jag två barn jag stoltserar med. Jag har ofta dagar jag är deprimerad och bara inte vill, inte vill någonting alls. Men det är inte varje dag. Och har jag dessa dagar så reder det upp sig. Jag hålls på fötter, och det nöjer jag mig med. Är likt Ballou nöjd med allt som livet ger och allt jag omkring mig ser. Har kommit till sans med mig själv. Vet att jag inte är lika energisk som när jag var 25. Vet att mitt närminne inte funkar som det ska ännu. Min läkare säger att minnet kanske inte blir 100%. Men, so what. På jobbet skriver jag lappar, använder kalendern på datorn mer än förut. Det funkar.<br />
<br />
När jag var mitt inne i min bubbla, när jag låg hemma funkade min blogg som ett andningshål. Jag skrek ut min vanmakt och lättade på trycket med att hamra på tangentena. Idag är mina inlägg mer sporadiska. Och innehåller förhoppningsvis inte lika mycket vanmakt. Jag hymlar inte med min situation och vad jag och min familj gått igenom. Inget jag skäms över. Vill heller inte att någon ska tycka synd om oss. Visst, skriverierna lättar fortfarande på trycket. Har dock märkt en annan sak med mig själv. Jag känner att jag gärna vill skriva och berätta. Hoppas att folk förstår att det vi gått igenom inte är något att skämmas över. Nej, inte alls. Skulle vi människor inte skämmas så mycket och inte alltid känna att vi behöver vara så fruktansvärt duktiga stup i kvarten skulle vi må mycket bättre. Vi behöver inte springa igenom dagarna och känna att vi ska återuppfinna hjulet varje dag. Idag har jag många halvfärdiga saker och projekt omkring mig. Jag försöker ta ett, högst två åt gången och inte tro att det måste bli klart NU. Fick igår monterat en dörr till garaget. Legat ett bra tag på tapeten, men igår blev det av. Jag var imorse glad för det projektet. (Tack pappa för hjälpen!) Pikku hiljaa hyvää tulee!.. som det heter.<br />
<br />
Lite mina tankar denna sköna, mulna Söndagsförmiddag. Ska småningom raka mig och stryka skjortan inför ovannämnda 60-års kalas. Tack för att Du tittade in.<br />
<br />
Tack för ordet. Ha en bra dag.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1792397413116007694.post-10141931631025686042016-07-07T10:54:00.001-07:002016-07-07T10:54:38.414-07:00%-beräkning, resa med MC och hur fotboll ger mer än vad det tarDe sista två veckorna innan semestern gick jag och nynnade på en iofs lite smålöjlig sång, i orginalversion sjungen av Tapani Kansa. Titeln R A K A S hade jag dock bytt ut mot texten SE ME ST E R och i övrigt var det kanske lite mer tondött och märkligt än med herr Tapani vid mikrofonen. Hursomhelst, innebörden går väl inte att ta fel på. Semestern var riktigt efterlängtad i år. Den högst ordinära vårtröttheten hade liksom bitit sig fast i mig likt en hyena över sitt byte.<br />
<br />
Har dock lärt mig genom åren att jag inte ska ge efter för vanmaktskänslan, känslan av att inte räcka till. Även om jag inte orkar i eget tycke 100% så försöker jag tuffa på med åtminstone 50%. Ibland 20, men ibland skenar det iväg till 70-80%. Hemligheten är att göra lite men likväl göra något. Släpper jag mig helt som en zombie eller en kåldolme blir det sen riktigt svårt att komma tillbaka. Det där halvåret liggande på soffan är inget jag vill ha tillbaka. Därför måste man bara tuffa på. Fast bara på 50%.<br />
<br />
Men nu är det semester! Kan inte säga att det är lata dagar i solstolen. Vi har bland annat haft rätt mycket fotboll. Dottern hade fotbollsturnering i Piteå förra helgen. den yngre dottern ville inte alls, utan ville hellre ha mormortid. När laget nu hade egen buss och vi ämnade åka på två beslöt vi att lämna bilen hemma. Nu skulle det strävsamma paret passa på att åka lite motorcykel. 5 dagar skulle vi vara borta så det blev att tänka till lite. Jag har endast en packlåda bak på motorcykeln och en tygväska att sätta på bensintanken, så det blev att packa endast det allra nödvändigaste. Vi hade hotellrum bokat i Luleå, för likt i biblen "fanns det icke rum för dem i härbärget..". 800 fotbollslag går inte obemärkt förbi, hotellen i Piteå var fullbokade. Sträckan Luleå-Piteå är ca 50 kilometer, vilket jag inte tar/tog så hårt. Fick ju ta det som en del av körningen. Fast vi egentligen inte körde så långt fick jag och frun 1084 kilometer på vår blåa Suzuki.<br />
Söndag morgon fick vi ta del av det kraftigaste regnvädret jag någonsin upplevt på två hjul. När vi kom fram till Piteå var vi mer dränkta än om vi hade ställt oss en halvtimme i duschen.<br />
<br />
Efter matchen stod vi lite fundersamma kvar bredvid planen: -Vad göra? Tid till nästa match var tre timmar, vartefter vi hade 250 kilometer att köra ner till Umeå. Vi var dyngblöta. Det var Söndag förmiddag. Vi hade kvitterat ut oss från vårt hotellrum.<br />
Vi körde lite planlöst omkring innan vi fann lösningen, Coop Forum hade öppet. Som grädde på moset hade de -50% på vissa underställ och jag kunde skönja en lösning på problemet. Vi gick in på butikens väldigt trånga toalett och tog av oss det våta. Jag kunde nästan vrida ur mina långkalsonger..<br />
<br />
Men med nytt, torrt under och en sol som började söka sig fram mellan molnen var det sedan ett glatt gift par som grenslade sin väldigt smutsiga MC och körde tillbala till fotbollsplanerna.<br />
<br />
I övrigt gick resan helt enligt planerna. På måndag morgon tog vi sen färjan tillbaka över till Finland där vi sen nöjda körde hem.<br />
<br />
Här kommer jag tillbaka till mina %-beräkningar. Det att vi tog motorcykel istället för bil är, mc-entusiast eller ej, tyngre än att ta bilen. Omständigare med kläder, mer koncentration med körning etc. Men likväl var det kul och något som trots att det kanske är omständigare är kul och ger mig/oss kraft att gå vidare. Får kanske någon % till av ork och välmående. Hänger Ni med?<br />
<br />
Inkommande helg är det (trumvirvel...) Fotboll. Wasa Football Cup. Båda döttrarnas lag ska spela, så helgen lär bli tillbringad vid fotbollsplanen. Det här med döttrarnas fotboll är lite intressant. Har fått frågan om det inte är tungt att ränna på matcher, skjutsa till träningar, gå på talkon..<br />
-Visst. Nog finns det kvällar när man kanske skulle tänka sig att göra annat. Eller kanske till och med inte riktigt skulle orka med att köra till något litet samhälle någonstans för att sen i snålblåst och regn titta på en match och sen köra hem igen. Det kommer sådana tillfällen. Skulle ljuga om jag sade något annat. Paradoxalt är det just dessa händelser som ger mig "kickar". Det att se hur mina barn utvecklas, både inom fotbollen men framförallt hur de inom lagsporter lär sig av varandra, lär sig respekt och att respektera, att ta för sig är guld värt. Sen att de även får de bästa av språkduscher förgyller hela grejen ytterligare.<br />
Känner att detta är det bästa jag kan göra för mina barn. Då ger det mig ork fast jag ibland inte riktigt skulle orka.<br />
Fortsättningen på semestern kommer vi sen att försöka tillbringa så mycket som möjligt på sommarstugan. Lite renovering, förhoppningsvis lite sol och bad och vad mer kan jag behöva?!<br />
Inte mycket.Mathiashttp://www.blogger.com/profile/12873435632010159789noreply@blogger.com0