måndag 31 december 2012

Nyårslöften

Här nedan följer ett axplock av olika löften.Inte helt sällan lovade i mellandagarna, när skinkan är uppäten  och julölen gör sig påmind med plastpåsar med tomflaskor i förrådet. Ja, och midjemåttet gör att byxorna som satt som ett smäck i November nu stramar åt så man är rädd att knapparna skall ryka.

"Nu är det slut på allt godis!"
"Januari skall bli en vit månad!"
"Nu skall jag ta tag i träningen på allvar!"

Januari blir allt som oftast enligt löftena man givit. Man går på gymmet, beställer sallad istället för potatis och biff på lunchen, det går bra, helt enkelt. Men sen händer det något. Våra olika träningspass blir mer sporadiska, nu som då börjar vi associera till kaninmat när vi beställer vår sallad till lunch. En riktig karl behöver en redig lunch för att orka .På fredag kväll när man kommer ur bastun kan en kall sitta riktigt bra. Efter ett tag är alla nyårslöften ett minne blott,om ens det.

Men frågan lyder: Behöver vi nyårslöften? Behöver människan lova sig själv en det ena, än det andra? Kan vi inte bara försöka leva vettigt året om? I en perfekt värld skulle vi inte behöva nyårslöften. Då skulle vi alltid handla enligt vårt eget bästa, både kroppsligt och själsligt. Men, nu är ju inte allting så perfekt. Vissa människor går lätt upp i vikt och mår inte själva bra av det. Andra kanske tar en öl eller två med julmaten men har svårt att sluta där. Det blir en till, och en till...

Då är kanske nyårslöftena bra att ta till. Vi får åtminstone en månad där vi tänker igenom våra egna vanor. Är de sen bra eller dåliga vanor är ju upp till var och en att bedöma. Jag säger en månad, det får ju bli två, tre eller hur många som helst. I år tänker jag själv inte ge några löften. Inte lova någonting jag inte sen kan lova. Jag skall inte lova nånting annat än att jag skall försöka i ord och handling göra så jag själv och de runt omkring mig har det bra.. Det där blev visst ett nyårslöfte, när jag tänker efter...

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 29 december 2012

Tackar och Bockar.

Har inte haft igång denna blogg speciellt länge, men är överväldigad över den respons jag fått. Såhär många besökare hade jag inte kunnat drömma om. Tack skall Ni ha,ni som läser. Låt så vara av intresse eller fasa... :)

Ta in ved

Det ligger ganska mycket bakom den meningen, Ta in ved. Dels har vi delen där jag drar på mig luva, jacka och handskar. Den monotona biten där man plockar vedträna, först i en sav som bäres in för att sen tömmas i vedlåren innanför ytterdörren. Hos oss motsvarar fyra-fem savar ved en nästan full vedlår. Följaktligen blir det fyra eller fem rundor ut bakom förrådet där den lutande vedtraven krampaktigt håller sig upprätt. Det är egentligen inte så tungt, den monotona biten. Värre är det att jag nästan utan undantag alltid sparar detta tills det är mörkt ute. Mörkret som i sig är rätt skönt kan ställa till vissa saker. Vi pratar om döttrarnas kvarglömda pulka man trampar på, katten som med ett fräs hoppar ur vedhögen och allt som oftast skrämmer slag på mig.

Det går egentligen inte vidare mängder ved här hemma. Med golvvärme och en jordvärmepump i pannrummet används kakelugnen mest för att avlasta jordvärmepumpen vid kallare väder, samt förstås mysfaktorn. Inser nog att elräkningen skulle vara lägre om jag eldade mera,men det är så mysigt med varmt golv,följaktligen skulle jag storkna om jag dessutom eldade friskt.

Frun har dock en lite annan syn på saken.Hon har överlag betydligt kallare än jag, och skulle gärna elda för jämnan. När hon har eldat blir det oftast att hon sitter i tröja och myser medan jag sitter i t-skjorta och våndas för att jag har hett.

Och nu kommer vi kanske in på ämnet för dagen. Ta in ved så frun får elda fast jag själv inte behöver mer värme. Varför skall jag ta in ved om jag inte behöver elda? Varför skall jag överlag göra någonting om det inte ger mig någonting?  Då kan väl någon annan göra det?

Det är där jag känner att skon klämmer i dagens samhälle. Vi gör för lite åt andra. Skulle vi mera hjälpas åt med allt möjligt tror jag det skulle se en hel del annorlunda ut här i världen. Min morfar var en rätt intressant man.Kan tilläggas att mig blivit berättat åt. Han dog redan 1984,och jag var inte mer gammal än att jag minns honom, minns hur han lärde mig trä  hallon på ett strå,sittande i gungan i trädgården. Det jag nu väljer att berätta om är att han inte var vidare intresserad av pengar. Om han gjorde något åt någon,en tjänst,ville han inte ha betalt. Absolut inte.Men,han hoppades och ville att de andra skulle hjälpa honom om det var något han inte själv klarade av. Tjänster och gentjänster.

Nu kanske inte Finlands ekonomi kan byggas upp på tjänster och gentjänster.Vi behöver pengar i rullning för att saker och ting skall fungera, helt klart. Men där emellan,när grannen behöver hjälp med att bära in tio gipsskivor inför renovering av tvättrummet.Då borde det vara självklart att han frågar dig, du som är närmast till. Han kan väl hjälpa dig när Ikeabokhyllan Billy Ni haft på övre våningen skall ner i källaren. Tjänster och gentjänster.

Nu bor vår familj just i en sån sammanhållning där vi hjälper varandra.Tacksam för det. Men det finns många ställen där det inte alls fungerar lika bra. Det,mina vänner,tycker jag är tråkigt.

Nu har det blivit tillräckligt mörkt,nu skall jag hämta ved!

Tack för ordet,ha en bra dag.

fredag 28 december 2012

A Perfect World

En film som var rätt populär i slutet på nittiotalet hette "Perfect World". Kevin Costner spelade en brottsling som rymde från fängelset. I något skede fick han med sig en pojke, minns inte om var han gisslan eller om  det var så att pojken kom med Costner pga att pojken ville bort hemifrån. Borde faktiskt se filmen nån gång, om inte annat så för de fina bilarna som användes...
.Hursomhelst, det jag kom att tänka på var en sekvens ur filmen där Costner och pojken kör bil. Costner kallar bilen en tidsmaskin. Trycker man ner gasen kommer man snabbare till framtiden. Vill man ta det varsammare bromsar man in, kanske till och med stannar om man trivs i nuet. Vill man åka tillbaka är det bara att backa.  En rätt så intressant synvinkel som den lilla pojken svalde med hull och hår. Nu är jag (tyvärr) kanske väl vuxen för att helt tro på den tesen, den teorin. Skulle onekligen vara kul ibland om man kunde påverka på det sättet.

Ibland när man lägger dottern till sängs. Hon har slappnat av i varenda muskel, ögonen håller på att slutas, då, just då, skulle man kanske sakta bromsa in för att  få njuta maximalt.  Alternativt när flickorna retas med varandra, härjar och lever rövare, disken sväller över på arbetsbänken och hopen med räkningar ligger och hånskrattar i arbetsrummet, då skulle man få tryck full gas framåt!

När allt kommer omkring skall man kanske inte tänka sådär. Händelser idag, igår och imorgon formar väl framtiden? Eller, har vi alls möjligt att påverka framtiden? Vill vi det? Visst vill vi det. Vi vill påverka hur våra barn har det. Vi vill väl att de skall få det så bra som bara är möjligt?

Tror nog vi påverkar mer än vi (åtminstone jag) tror. Händelser, till synes helt små och betydelselösa, påverkar mer än man tror. Och skulle man ha den där tidsmaskinen som Costner hade, antingen i form av den Ford Fairlane 1957 som han körde med, eller vilken Toyota Corolla som helst, kanske man inte riktigt vet hur man skulle göra. Är det månne bättre att gasa sig ur denna obekväma händelse i hopp om att det blir bättre sen? Eller blir det bättre sen om det inte varit sämre eller obekvämare nu? Just nu, sittande i en soffa halvt gömd av kläder, leksaker och garnnystan, då hade jag gärna bara stilla saktat in. Fast jag är medveten om att frun om några minuter öppnar ytterdörren efter sitt butiksbesök. Det sista, där strax efter puss älskar dig, som hon sade var att jag kunde ju plocka upp lite ifall jag hinner...

Jo, visst hade jag kunnat det, hade ju  bara kunnat gasa full fart framåt. Men jag valde att bromsa sakta in, njuta av nuet.

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 26 december 2012

Ett skepp kommer lastat med: min barndom

Grön lampa, blå lampa, grön lampa... Lamporna på instrumentpanelen turades om vartefter jag förde spaken fram eller tillbaka. Med halvljuset på blev det rätt mörkt, och svängarna i vägen blev ganska kantiga och obekväma. Med helljuset på, å andra sidan, var yrsnön såpass vit att ögonen ganska snart började värka och jag återigen slog om till halvljus, grön lampa. Hemvägen från mina föräldrar, ca 85 kilometer kändes ikväll som en evighet. Det skulle inte annars varit så tungt att köra, men bakom min gamla Peugeot hängde en släpvagn rätt fullastad med diverse möbler. Projektet jag berättat om vid ett flertal tillfällen har börjat:
Projektet flytta mina föräldrar från egnahemshus till lägenhet.
Idag blev sist och slutligen en rätt så bra mjukstart. Det blev ett par skrivbord som jag tänkt lyfta in åt flickorna. Sen ett gammalt högskåp ur pappas förråd som jag tänkt sätta i garaget för att förvara diverse oljeburkar och annat livsviktigt som får min mc att brumma, lukta och flytta på sig. Skall tömma kärran imorgon för att sen åka tillbaka dit för en ny drabbning. Vi börjar med garaget, så åtminstone för mig blir det inte vidare jobbigt. Kommer plocka med mig diverse verktyg som pappa anser att inte behövs i en lägenhet, men en stor del blir fraktat till avstjälpningsplatsen. Sen finns ju i och för sig en svets och diverse metallsaker, men det är sådant min bror mer än gärna vill ha, och jag mer än gärna..., slipper.
Men, sen har vi ju då huset...

Redan det där att bära ut mitt gamla skrivbord ur barndomskammaren gav lite försmak om vad som är på gång. Att titta på den tomma plats som blev kvar gjorde att det stack till lite i mig, Nu händer det! När jag och min bror stod i garaget och tittade runt oss på delar av vår barndom var vi båda rätt tystlåtna. Men vi kom ganska snart överens om att det viktigaste tar vi ändå med oss därifrån: minnena och inte att förglömma, föräldrarna själva.

Flytten kommer att bli lite utdragen, avståndet mellan deras hus och lägenheten är cirka 90 kilometer. Det betyder att det inte blir så många flyttlass kört på en kväll. Pappa pratade om att hyra lastbil, men vi börjar lite smått med släpvagnar och ser hur det löper. Och sen får vi ju se hur det löper för oss också. Finns väl risk att vi sätter oss ner mellan varven och gräver ner oss i minnen och saker från längesen. Nu för tillfället känns det riktigt bra, skall hoppas känslan fortlöper.

Nu får jag så småningom sätta punkt. Yrsnön som för ett tag sen flimrade framför bilen gör sig påmind i en malande huvudvärk som det egentligen bara finns ett botemedel mot: -Godnatt, åt alla Er/Dig som läst detta.
Tack för ordet, ha en bra dag.


tisdag 25 december 2012

Juldagsmorgon glimmar, vill iväg och göra nått gå...

Vill först av allt klargöra en sak. Den som vill läsa en blogg med absoluta sanningar, livsvisdomar, bra-att-veta-tips osv. osv. Det hittar Ni inte här. Tyvärr. I denna blogg samlas endast smalsynta betraktelser från en och samma människa, inte helt sällan utan vidare vett och sans. Så ifall Ni söker absoluta sanningar kan Ni i princip sluta läsa här. Men Tack! för att Ni tittade in, dock. :)

Vi har hemma i köket en arbetsbänk utan skåp under.Vid denna arbetsbänk har vi två billiga barstolar köpta från en stor möbeljätte. På en av dessa stolar sitter jag inte helt sällan och tittar ut genom fönstret. Har ofta följt med både fågellivet och fått betrakta både en och annan vitsvanshjort på strövtåg efter något att sätta i magen. Nu sitter jag också här. Barnen leker med sina julklappar. Frun har bänkat sig i soffan med ett garnnystan och stickor. Både diskbänk och köksbord är tomt från både disk, brödsmulor och döttrarnas strumpbyxor. Strumpbyxorna nämnde jag bara för att hemma hos oss har de en tendens att ligga lite överallt. Julefriden och lugnet ligger som ett nytvättat lakan över vårt hem. Mmmmm.... Nä,om så väl vore.

Går från rum till rum och söker någonting. Vet tyvärr bara inte vad. Känner mig lite stressad över det faktum att jag inte har något att göra. Min äkta hälf har vid ett flertal tillfällen bett mig tagga ner. Ta det lugnt! har hon ofta sagt. Juldagen har av tradition varit en dag av lugn,mys och inga måsten hemma hos oss. Det är bara så väldigt svårt att lära sig på nytt, det där att bara vara. Den största orsaken till mitt dåliga mående och till sist en väldigt lång sjukskrivning kan väl tillskrivas just detta. Min hjärna borde omkalibreras. Man skall väl inte stressa upp sig stup i kvarten. Men det är precis så som det har varit. Förståelse för den egna kroppen, hjärnan,själen, den har varit totalt frånvarande.

Är bara så förbannad på mig själv ibland. Min "insomnia-period" är kanske över. Den har ersatts av att jag somnar och sover stup i kvarten. Då,när man väl är vaken, skulle man ju kunna ta det lugn. Då kanske man inte heller skulle sova så mycket,när allt kommer omkring. Det ena föder det andra,som man brukar säga.

Detta blogginlägg hade kanske inte så mycket mening, så mycket innehåll. Mest handlade det väl om mitt huvud. Lite en förklaring (om nu sådana verkligen behövs) om varifrån mina tankar och handlingar kommer ifrån. Tror jag nu skall försöka ta en drabbning med soffan. Den bara står där, i vardagsrummet, och viskar mitt namn. Skall försöka att inte göra den, och mig, besviken.

Tack för ordet, ha en bra juldag.

måndag 24 december 2012

En Hälsning.

Lätt frusen kommer vi in i stugvärmen efter att ha varit och satt ljus på diverse gravplatser. Det är fruns släktingar som vi kommit ihåg på detta sätt. I tankarna kretsar mina mor- och farföräldrar som inte heller längre är bland oss. Av praktiska skäl åker vi inte till deras gravar, avstånden blir för långa. Det skulle isåfall bli en julafton spenderad i bilen. I och för sig skulle det kunna vara rätt mysigt. Lite god musik passande för helgen, lite choklad som frun skulle mata mig med, för att jag inte vill ta händerna från ratten... Men, det är inte riktigt den jul jag vill ge till mina barn.

Alla Ni som läser detta, kanske av intresse för vad jag nu hittat på, alternativt försöker hitta en röd tråd i virrvarret av svamlerier jag spottar ur mig. Till Er alla vill jag önska en riktigt God Jul. Hoppas julen blir som Ni hoppas och vill. Är det sen en ljudlig småbarnsjul, där tomten och paketen står i focus, en jul bland vuxna, släktingar som vänner, där samvaron och skinkan och lutfisken står för huvudingredienserna, det spelar ingen roll. Bara den blir god, som Ni själv tänkt Er. Hos mig blir den god, har familj runt omkring mig, och mina vänner är hos sina familjer. Idag är det gott att vara. Börjar känna doften av någonting gott, skall smyga till kastrullerna och fika efter smakprov...

Tack för ordet, ha en bra JUL!

söndag 23 december 2012

Människan, ett vanedjur.

Är människan ett vanedjur? En art som alltid gör saker och ting enligt ett givet mönster, enligt hur det blivit gjort igår, ifjol och tio år sen. Efter att ha besökt den lokala Supermarketen idag tillsammans med en hel del andra sista-minuten-handlare hävdar jag att så är fallet. Julklappar till exempel är sådant man egentligen kunde fixa i September, men vi envisas med att kämpa med det dagarna innan jul. Varför är det så?

Egentligen trivs vi med stressen, våndan, osäkerheten som julklapparna för med sig. Hävdar att springet dagarna innan Jesu födelse är något som vi tycker om. När vi sen sitter där, bänkade i soffor och fåtöljer i en nystruken skjorta och ser hur vår äkta hälft öppnar ett paket du sent omsider skaffat, slagit in och hoppats att ska falla henne i smaken. Det är då du får utlopp för din fantasi, din påhittighet, din längtan efter erkännande.

Nu kanske medlem av barnfamilj tycker att detta är rent ut sagt fel. Att man helt enkelt inte funnit tid eller att man kanske inte prioriterat julklappar tills det varit av nöden påtvingat. Men, som småbarnsförälder kan jag säga att tiden ÄR knapp. Det skall hämtas från dagis, föras till simskola, byggas Lego, göras middag vid någorlunda regelbundna tider. Men, det ändrar ju inte fast vi kommer in i December. Nej, då sätter vi hellre in en högre växel för att hinna med allting. December månad blir en månad där vi ger det lilla extra för att saker och ting skall falla på plats.

Har själv vid otaliga tillfällen hävdat att nästa år blir det ändring. Att nästa år blir året då flickorna redan femtonde December sitter med sammetsklänning, lackskor, nyflätat hår och väntar på julbocken, Föräldrarna har tomtesäcken fylld, skinkan beställd och gjort schema på hur julstädningen skall bockas av, dag för dag, för att det inte skall bli för mycket mot slutet. Likväl sitter man här, kvällen innan, med x-antal opaketerade julklappar och förgäves försöker finna julfriden.

Vi är vanedjur, hävdar jag. Vi har satt det in system, hela julen. Visst får vi julefrid. Då när skinkan ligger på bordet, klapparna ligger under trädet och barnen har nytvättade öron, köksskåpen nytorkade och allt är fixat. Men det kunde ju vara enklare...

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 22 december 2012

Så känns det

Får man säga
Att pappa inte orkar
Orkar med rop, gråt och gnabb
Får man säga
Att pappa inte vill
Medla mellan trätande barn

Kan man även tycka
Det verkar tröstlöst ibland
Tröstlöst när mjölkglaset välter
Eller katten kissar på nybytta lakan

Är det fel att sucka högt
Om det kommit kritstreck på tapeten
Är det fel att ropa högt
När du inte längre orkar lystra till:
Men Pappa! Hon började! Mammaaa!

Men tänk hur rätt det ändå känns
När du står i dörren till dotterns rum
Du lyssnar på hennes andetag
Hon sover med nallen bredvid sig
Och hon har nyss pussat dig godnatt
Tänk hur rätt det då känns
När du vet det är värt det tusenfalt

Vad fan är det frågan om?

Tror att ganska många barnfamiljer känner till klockan 18.00. Då kommer Buu-klubben från Finlands TV. Klockan 19.00 kan man svänga över till Sveriges TV. Bolibompa. Man kanske inte tittar på båda, men som förälder gäller det att veta när saker och ting kommer. Och visst, det kan vara lockande att bänka kottarna vid TV:n och få en halvtimme till annat. Men det är nu det skiter sig.

Har reagerat på att i flera av programmen har de en väldigt mörk underton.(inte Buu-klubben dock, skall klargöras) Ondskans ansikte pratas det om titt som tätt. "Skall mörkrets makter segra?" hördes sägas senast igår kväll. Man får allt som oftast följa en grupp med barn, 6-10 år gamla som kämpar mot mörka makter som skall förgöra än det ena, än det andra. Är det sen barnprogram?! frågar jag mig.

Mina barn är 3 och 6 år gamla. Tycker absolut inte de skall alls behöva fundera på mörka makter och annat "Fanstyg". Detta inlägg är inte tänkt att behandla ämnet mörka/ljusa makter, Gud versus Satan eller liknande. Nä, frågan lyder: Behöver våra barn fundera på om mörka makter skall ta över vår jord?

Personligen väljer jag att svara nej på den frågan. Det är upp till var och en av oss föräldrar att fostra våra barn till trygga, glada, nyfikna individer som själva bestämmer vilken väg de tar i livet. Och barn i dagisåldern och i grundskolans lägre klasser skall INTE, I.N.T.E. INTE behöva lägga sig om kvällarna och fundera huruvida mörkrets makter skall ta över under nattens mörka timmar.

För att använda ett språk passande dagens mörka ämnen: Vad fan är det frågan om?

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 20 december 2012

Julen är ljuvlig

Ge pin: fyra knapptryckningar senare har det minskat x-antal euro på ditt konto och du tar dina inköp och strosar glatt mot ytterdörren. In i en annan butik, plocka på dig vad du behöver, fyra knapptryckningar senare går du ut med ännu en kasse till den väntande bilen. Snart är bakluckan full med både julskinka, skidor åt barnen, en ny telefon åt far osv. Visst, en hel del anskaffningar har det blivit, både gott för smaklökarna och hemligheter under granen. Men, vad händer om fyra knapptryckningar inte fungerar? Den lilla gråa apparaten säger att köpet misslyckades. Kontot är tomt, spargrisen är hungrig, vad händer då? Leksakerna barnen frågat efter lämnar kvar i affären, julskinkan byts mot färdigskuret i små mängder.

De här lätt negativa tankarna började snurra när jag idag var och handlade och i parkeringsgrottan såg två herremän som satt och delade en flaska starkt. Fick känslan av att de gått in i parkeringsgrottan för att värma sig. Kan inte kalla mig ekonomiskt oberoende, men känner på mig att herremännens konton var mera ansträngda än mitt.

Det finns rätt många runt omkring oss som kanske inte har det så enkelt, både ekonomiskt men också på andra sätt. Pengar är väl en sak, men om man dessutom inte har någon att dela julen med? Inbillar mig att man klarar sig rätt bra utan både julklappar och en flaska rött från den dyrare delen av hyllan, men utan någon att dela helgen med blir det knappast vidare lyckat.

Detta blev rätt komplicerat. Jag är väl sån. Menar bara att dels ekonomin kan grusa lyckan under jul, men också det faktum att man kanske inte har någon att dela julen med. Sitter man ensam under julen spelar väl ingen roll hur välbärgad man är. Skulle vilja komma med en liten uppmaning: Ta hand om varandra, det är inte så viktigt att få fixat en det ena, än det andra så man inte har tid att hälsa på en gammal moster på hemmet eller en granne som Ni vet kommer att sitta ensam och titta på Kalle Anka, klippt version eller inte... Det är då julen infinner sig.

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 19 december 2012

Kommer hem igen till jul

Har berättat förut om att mina föräldrar stod i beråd att sälja huset de bodde i, mitt barndomshem. Det har nu flutit en hel del vatten under broarna, huset är sålt och en lägenhet är köpt. Det blev just den lägenheten de pratade om och drömde om redan för fem år sen när huset byggdes!

Hade ikväll möjlighet att åka och titta på den nya boningsplatsen för mina skapare. Lägenheten var väldigt väl hållen, kändes nästan som om ingen bott där. Det jag mest reagerade på var att det nästan kändes som att komma hem. Lägenheten var tom, det enda mina föräldrar hade där var sig själva och ytterkläderna i hallen. Men, på något sätt kändes det som om de kommit hem. Det var inte alls någon främmande känsla. Hade det funnits en soffa och ett soffbord hade jag gladeligen satt mig och slängt upp mina plattfotade på bordet. Vissa människor tror på ödet, vissa på högre makter. Vet inte riktigt vad jag själv skall tro, men känslan av hem var ganska stark. Tror att flytten ur huset till lägenheten kommer att gå mer smärtfritt än jag befarat. Och blicken i mina föräldrars ögon gick inte heller att ta fel på, de var rätt nöjda.

Igår skrev jag om julen och hur den efter en massa förberedelser är förbi på en nysning. Efter ikväll och besöket i lägenheten har jag paradoxalt en liten önskan om att julen skall vara över så vi kan börja på. Jag vet, jag vet, det är de som flyttar, inte vi, men börjar nästan bli lite ivrig. Som den svenska sångaren Peter Jöback sjunger: "jag kommer hem igen till jul.."

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 18 december 2012

Mycket väsen för nästan ingenting?

När jag körde hemåt från jobbet idag hade jag kanske slarvat lite. På vindrutan fanns små, fastfrusna isdroppar som med ett hånskratt klamrade sig fast i glaset och dessutom tuggade i sig gummit från torkarbladen med god aptit. Det var väl inte så mycket det att jag hade bråttom hem till den väntande julstädningen utan mer det att, att, jag var lat!? Körande norrut på tillfälliga körfiler genom en förort i förvandling bland en hel del andra bilister började hårdskivan mellan öronen snurra:

Är vi beredda på julens antågande? Det finns många, min familj inräknat, som veckorna före jul har mer än vanligt att ställa och göra. Vi skall städa, skaffa julgran, lägga ljusslingor i buskar och träd. Listan kan göras lång. Och visst, ställandet, väntan på vinterns högtid är rätt mysig. Tycker dock ibland att ställandet, fixandet kanske inte alltid går hand i hand med längden på själva helgen. Hänger Ni med vad jag menar? Vi ställer och fixar i flera veckor för något som är över på en par/tre dagar. Tycker själv ibland att när julen är över är man helt tom i huvudet, var det allt?

Nu vill jag inte sitta och säga att jag inte vill ställa till jul. Nä, det tycker jag är roligt. Vi har bland annat en julkrubba som vi haft en par jular som dottern med en djup suck plockade ur lådan och ivrigt började rigga upp. Visst värmde det en faders hjärta att se att sexåringen hade fått en tradition hon ville följa, tror faktiskt hon plockade kamelerna och åsnorna på samma sätt ifjol. Och visst får pyntet hänga med en bra bit in i Januari, men tycker nästan det bara hänger med då, ser inte samma charm i det mera sen skinkan är uppäten, fisken lutad och berget av paketeringspapper har blivit utburet.

Denna jul infaller julaftonen på en Måndag. Hoppas och tror i min barnsliga enfald att helgen före jul skall paketen vara fixade, huset någotsånär städat och vi kan med en harmonisk, stilla känsla kunna sitta och invänta julen. Med sitta menas hämta hem och klä granen, stryka julskjortan och dricka glögg. Å äta choklad...

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 16 december 2012

Slitna jeans och mjukisbyxor

En svag doft av salt från vågorna som slår in ligger i luften. Vinden var rätt stark, och den lekte med hennes långa hår. Han tog henne i sina armar. Hon skälvde när hans varma, knubbiga fingrar lekte med en lock i hennes nacke. Deras blickar möttes. Med ett darr på underläppen slöt hon ögonen när han lutade sig fram för att kys...
-MAAAAMMMAAA!!! LILLASYSTER TOG MIN DOCKA!!!
Med ett abrupt uppvaknande kom vi tillbaka till verkligheten. Hon, som för ett ögonblick sedan hade haft en röd, sammetslätt klänning stod nu i mjukisbuxor från Adidas och min kostym med den lössläppta slipsen vajande i vinden  ersattes av slitna jeans och en t-skjorta med reklam för ett byggvaruhus.Den svaga doften av salt förvandlades till en inte alltför svag doft av vidbränt när fiskpinnarna skrek efter hjälp i pannan.

Med ett leende tar frun ett steg tillbaka ifrån mig och går för att rädda husfriden från den fruktansvärda docktragedin. Själv bänder jag loss de nu rejält fastbrända fiskpinnarna och dukar matbordet.

Frågan lyder: Finns det plats för romantik i ett småbarnshem? Självklart! säger Ni. Ja, självklart säger jag också. Fast vi kanske inte har riktigt möjligt att till hundra procent efterleva scenariot jag försökte måla upp nyss har man väl fortfarande möjligt att ha det lite småmysigt. När barnen äntligen har somnat är det väl väldigt lockande att tvätta en maskin kulörtvätt eller plocka ur diskmaskinen, men det är då det blir trevligt. En hustru i mjukisbyxor, kanske lite rödbrusig pga hon somnat bredvid dottern under nattningen kan vara väldigt söt. Och en flaska bubbel har man väl hemma, Sodastreamen tillverkar en valbar smak av dricka, småtugget fixas av vad den förutseende maken handlat hem tillsammans med otaliga andra småbarnsföräldrar på Supermarketen fredag kväll efter jobbet. När man sjunker ner i soffan i varandras armar kanske man flyger upp lika snabbt och muttrande plockar bort delar av dotterns tågbana eller ett paket tuschpennor, fast pappa manat och manat att inga pennor i soffan. Men vadå? Det går att sparka undan, och att vi båda somnar liggande på soffan med TV:n i bakgrunden gjorde inte speciellt mycket, för vi fick somna tillsammans. Det är det här jag menar, det blir lite vad man ställer det till. Om känslan är med så spelar inte omständigheterna nån vidare roll. För tillfället sitter jag och knackar på datorn så tangenterna tror jag är arg på dem och frun bakar. Med risk för att bli långrandig om samma sak, jag har skrivit om detta förut, men det att man gör något tillsammans kan vara både romantik och samvaro, det blir vad man gör det till.

Doften av de fastbrända fiskpinnarna hängde fortfarande kvar i luften. Mannen med slitna jeans och t-skjorta med reklam för ett byggvaruhus tog kvinnan med mjukisbyxor från Adidas i sina armar. Hon skälvde när hans varma, knubbiga fingrar lekte med en lock i hennes nacke. Deras blickar möttes. Hennes underläpp darrade när han böjde sig fram för att kys...

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 15 december 2012

Jag trivs bättre här, luktande på blommorna...

Hade helt tänkt hålla mig på sidan om detta. Inte alls blanda mig i, eller reta upp mig. Jag bor ju i ett helt annat land, till att börja med. Men nu är det så, att jag har lite svårt med det där att vara tyst. Det där att tyst knyta näven i fickan, gnissla lite tänder och svälja en par gånger, fungerar inte riktigt för mig. Vad jag nu hängt upp mig på är den här hysterin som pågår på andra sidan vattnet, i Sverige. Där pågår allehanda demonstrationer i olika media, Facebook osv.

Vi pratar självklart om Disney. Hur Tomtens Verkstad blir klippt till årets upplaga. Det är visst en docka som är lite mörk till färgen som inte passar in i landet mellanmjölk. Visst, så långt är jag med, dockan ser annorlunda ut gentemot de andra dockorna. Men? Vad då? Får han inte se annorlunda ut? Nu var det kanske inte så enkelt. Det var visst något om att dockorna bygger på stereotyper, och det som sådant skulle vara förkastligt. I mitt tycke är väl sagovärlden full av olika stereotyper. Vi har tappra riddare som räddar försvarslösa prinsessor. Och till råga på så går de ju nästan alltid och lever lyckliga alla sina dagar. Den försvarslösa prinsessan blir följaktligen kär i riddaren, pga att han är bra på att svinga sitt svärd. I dagens samhälle vågar jag påstå att det är få kvinnor som blir kära i en man för att han är bra på att slåss.

Ett annat exempel är Astrid Lindgrens värld. Där är papporna ofta lite "enkla", klumpiga men med ett hjärta av guld. Tex Melker på Saltkråkan, Emil i Lönneberga, hans pappa...
-Ja, en annan sak, Pippis pappa var ju negerkung! Klipp-klipp..

Tycker bara detta samhälle är på väg in i något som ingen vet hur det skall sluta. Är det så att vi är så känsliga för att det skall vara jämnlikt så det blir ojämnlikt? I skolorna i Sverige har ju också pågått debatter om hurutillvida religion/jul får finnas i skolan och undervisningen. Det kan väl verka störande för dem som har en annan livssyn eller en annan religion. Tycker bara man kan ta seden lite dit man kommer. Har vid ett flertal tillfällen blivit tvungen att äta rak grillkorv när jag varit i Sverige. Så är det, medtag egen korv om det inte smakar med det som finns.

Vill inte sitta här och säga vad som är rätt och fel, för det vet jag inte. Det vet jag dock, när Kalle Anka sparkar igång på julaftonen, jag tar dottern i famnen och bänkar mig i svärmors soffa, då kommer jag sakna den lilla svarta krabaten, och jag vet inte heller varför han måste bort. Han var väl annorlunda, så han måste bort..

Nu känns det bättre, nu när jag fått gnälla lite.

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 14 december 2012

Förslag?



"Hon sträckte ut handen, lyfte upp ölen från bordet, men satte ner den igen. Skenet i baren var skumt, lite väl skumt för hennes ögon. Fastän det var mitten på Juli och termometern visade 19 grader ute frös hon lite. Hur hon hamnat här, i den här staden, just nu, visste hon inte riktigt själv. Hon visste bara att alternativet hon haft var än värre. Tankarna avbröts för ett ögonblick när ett gäng med pojkar kom in i baren. De var väl en 6-7 stycken, berusade och skräniga allihopa. Men ingen av dem kan ju vara aderton, tänkte hon för sig själv och smuttade på sin öl. Kan ju hända jag själv blivit gammal, konstaterade hon torrt.

En vecka tidigare hade hon jobbat på som vanligt, i den sömniga småstad hon kallat sitt hem sen hon föddes. Saker och ting var inte riktigt som de borde. Hopen med räkningar i bokhyllan hemma var inte alls i symbios med den lön hon skulle få i slutet på månaden. Just den här måndagen kändes jobbet tyngre än vanligt, alla arbetskamraterna planerade sina semestrar, med allt från villaliv till båtutflykter. Hennes semester hade hon tagit redan i mars, när hon inte längre orkat och tagit en sista-minuten-resa till Turkiet.

Nu satt hon här, sekreterarjobbet hon hade var inte alls det hon drömt om och planerat för när hon var liten. Hon skulle ju bli arkitekt, planera skyskrapor i USA. Men det hade inte riktigt gått så, hon hade aldrig orkat med studierna, och hoppade av efter tre månader. På kvällen efter avslutad arbetsdag när hon gick ut genom dörren kände hon bara att nu, nu räcker det!"

Detta var ett utkast av någonting som snurrat i bakhuvudet ett tag. Vad tycker Ni? Kan det bli en historia av detta? Vad borde hända härnäst i så fall? Förslag mottages med tacksamhet! :)

Oj! Höll på att glömma:

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 13 december 2012

Viktiga julbestyr

Har Ni alla julklappar fixade? Skinkan på upptining/alternativt plockat kalkonen i väntan på den stora dagen? Köksskåpens innersta hörn har fått smaka Vettex-trasan och kärvarna införskaffade för de små fladderfäna därute? Nähä, det hinns väl. Kan erkänna jag själv har en del ogjort än med tanke på att det är en dryg vecka kvar till tomtens ankomst.Det senaste dygnet har jag fått ett hälsosamt, till och med nödvändigt uppvaknande ur mina julförberedelser.

Den yngre dottern hade en par dagar haft rätt hög feber och en retsam hosta. Både hon och vi tröttnade till sist på detta, och vi åkte igårkväll iväg till Hälsocentralen på kontroll. Hon fick sina medikament och febern och hostan har lättat, vackert så. Det som mest lämnade att gnaga i mitt undermedvetna var en annan patient. Hon var rätt gammal och verkade vara rätt yr och lite vilsen. Hon låg i sängen och skrek rakt ut, ömsom svordomar, ömsom nånting oförståeligt. Läkarna och sköterskorna skötte nog om henne på bästa möjliga sätt, men det skar i mig när jag hörde på hur hon våndades.

Ikväll åkte mina döttrar tillsammans med två av sina kusiner till grannarna och lussade. De sjöng och lussade så det stod ut genom öronen. När vi gick ut genom dörren började de prata om att åka och lussa för ett äldre par som bor en dryg kilometer bort. Suckade djupt inombords, hade inte riktigt planerat för detta. Ärligt talat hade jag en halv sockermunk och en kaffekopp som bara väntade på mig hemma. Såg fyra flickors blinkande, vädjande ögon och fann det som bäst att packa in dem i bilen och åka. Sockermunken fick vänta. När de klampade in med snöiga stövlar i parets kök såg jag hur deras fårade, skrynkliga ansikten lyste upp. Med ett stilla leende satt de blickstilla medan flickorna lussade. Min yngsta tyckte det var roligare att klättra i soffan och peta sig i näsan med batteriljuset, men det störde knappast någon.

Väl hemkommen (har fortfarande sockermunken som väntar..) sitter jag och bara är lycklig för att vi åkte och lussade. Paret tackade och bockade ett flertal gånger, kändes väldigt bra det flickorna gjorde. Det tog mig en halvtimme att åka med luciatåget, med det gav minsann tusenfalt tillbaka.

Det är väl detta som är julens riktiga mening! Sprida lite glädje hos varandra. För tillfället, åtminstone ikväll, struntar jag blankt i mina oinköpta julklappar, oskurade golv och ostrykta julaftonsskjorta. Är så väldigt glad för vad jag varit med om ikväll. Inte utan att man också är lite stolt över mina och broderns barn som själva kom på att åka och lussa, till att börja med.

I lag med att Ni står med huvudet inne köksskåpen och skurar eller står i kön i butiken med julklapparna, sänd en tanke åt kärringarna och gubbarna runt omkring Er. Besöket vi gjorde ikväll gav mig lite mer julfeelis, det är med sånt här vi firar jul! :)

tisdag 11 december 2012

Utbrunnet och klart

Bloggens namn stämmer inte alltid till hundra procent. Sitter inte alltid vid köksbordet, ofta, inte alltid. Nu, tex, sitter jag i en väldigt bekväm tvåpersoners soffa i vardagsrummet. Ni vet, en sån man gärna bara ramlar ner i och sen lämnar i den position man lämnade i. Nåväl, den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Igår kväll började yngre dottern dra fötterna efter sig och blev lätt rödbrusig. Hon som i vanliga fall mera springer än sitter sökte sig till mammas famn. Hon sa till och med att hon var trött?! Vi sökte fram den rosa avlånga saken med digital display, och den visade betydligt högre siffror än de vanliga 36,8 grader. Blev att meddela mina arbetskamrater om mitt frånfälle idag.

Och det är väl nu som vi kommer in på agendan för dagen, ringa in sjuk. Har ALLTID haft problem med det. Har vid flertal tillfällen åkt till jobbet med stegring, mest för att jag hatar vara sjuk, avskyr att sjukskriva mig, känt mig lat om jag blivit tvungen att stanna hemma. Med två barn som båda haft otaliga öroninflammationer har man dock mellan varven blivit tvungen. Då har jag kanske eventuellt struntat lite i den egna hälsan, är jag själv sjuk så har det inte liksom räknats. Kahvikuppi naamaan ja menoksi! som det heter på finska. Vän av ordning sitter kanske och skakar på huvudet åt dåren som skrivit detta, men läs vidare, det kommer mera. Har haft en lite sämre period i mitt liv just nu.
 Början på det hela var väl när vi började vårt husbygge. Vi pratar nu ca 2007. Jobbade i en järnaffär med ganska oregelbundna arbetstider, slutade ofta vi sjutiden på kvällarna. Efter det blev det oftast full fräs ut till bygget där man sen höll på fram till småtimmarna. Tanken var ju att ta sovmorgon nästa dag, något en ettårig bebis knappast förstod alla gånger. Följaktligen sov man ganska få timmar. Efter ca nio månader flyttade vi in i huset. Vi bodde nere med övrevåningen halvfärdig. Här borde jag slängt handskarna i hörnet och njutit segerns sötma, men nä. Ständigt små projekt, ute och inne, gjorde att de sena kvällarna fortlöpte, dock utan att för den skull ligga längre om morgnarna.

För att detta inte skall bli för utdraget med för mycket irrelevanta fakta hoppar vi till förra vintern, 2011-2012. Hade bytt jobb och fick nu jobba 7-16, så den sidan fungerade bra. Hösten gick dock som i en dimma, undertecknad sov ca 4-5 timmar högst per natt. Till sist, strax före påsk sade det stopp. En morgon på väg till jobbet somnade jag vid ratten, vaknade till när gruset började spruta i hjulhusen. Ingen fara skedd, tack vare det finländska rallyblodet i ådrorna höll jag mig på vägen, men..

Min visa hustru hade ett bra tag redan sagt att jag behöver hjälp, men hårdnackad som den finländska man jag är tog det en sådan händelse innan jag själv fattade. Summan av kardemumman är väl nånting sånt här: Sov dåligt, blev bara tröttare. När jag blev tröttare började huvudet bara snurra hårdare, svårare att sova.. Ni hör själva, en ond cirkel jag haft väldiga problem att komma ur. Blev sjukskriven från jobbet, utbränd och deprimerad, står det visst på nått av pappren. Depressionen kom väl pga bristen på sömn, kunde inte tänka riktigt klart. Såg mest svart, svart och mörkbrunt, fast allt runtomkring mig i själva verket är rosenrött och fint.

Efter en lång sjukskrivning, där jag lärt mig, åtminstone till en viss del, slappna lite av och lukta på blommorna. Jobbar nu 60%, tanken är väl fulltid efter nyår. Vill här passa på att tacka min arbetsplats och arbetskamraterna som ställt upp till 119%. Det har hjälpt mig igenom detta. Mår rätt ok nu, har dock väldigt svårt med stressade situationer där jag lätt tappar konceptet och blir lamslagen.

Skriver INTE detta för att få ömkande eller att någon skall tycka synd om mig, absolut inte. Hoppas inte heller få några klapp på axeln-kommentarer. Nej, skriver mest för att berätta, det har varit ett litet helvete och vill genom att berätta kanske förhindra att andra hamnar där jag varit. Kommentera gärna, tyck dock inte synd om mig, det har jag själv gjort alltför mycket.

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 8 december 2012

Att älska (med) varandra

Om Ni kanske läst något av mina andra inlägg har Ni kanske insett att jag inte är själv. Nej, är gift med en underbar kvinna, tillsammans har vi två åtminstone i vårt tycke välartade döttrar på 3,5 och 6 år. Till familjen hör även fyra katter. Det är Rolf, ca 3 år, syskonen Rut och Hesekiel 2 år samt Åke, ca 13 veckor. Med alla dessa individer, både två och fyrbenta, i familjen är det oifrånkomligt att det är rätt livat mellan varven. Det är klart, långa middagar med tända ljus och lite stilla pianomusik i bakgrunden är rätt sällsynt hos oss. Om inte annat så för att den yngsta katten allt som oftast flyger upp på köksbänkarna när han tycker vi har ätit färdigt..

 Vi är en ganska kramig familj. Vi, jag och frun, kramar varandra, vi kramar döttrarna, döttrarna oss, jag kramar svärmor mellan varven, döttrarna kramar kattstackarna. Jo visst, ganska trevligt. Men det finns en annan närhet, närheten en man och en kvinna emellan. Nu tänker jag ju inte börja berätta vad som helst, nånting håller vi för oss själva. Men den äktenskapliga närheten kan ju också vara så mycket mer. Man kan ju älska varandra långt mycket mer än bara när man älskar med varandra. Eller?
Efter en lång dag få krypa ner bredvid sin älskade, ta Hennes hand och somna så, är en underbar känsla när man tillsammans somnar in. Att sen vakna mitt i natten, till synes utan orsak, och lämna att lyssna på Hennes andetag en stund, är nånting i mitt tycke mäktigt. Oftare är det dock att man vaknar på grund av att man har en fot från en treåring i munnen eller nått liknande, men hoppas Ni förstår vad jag menar.

Likadant kan det vara en älskande handling en man och en kvinna emellan när man står i en grop med varsin spade. Förklaring följer: När vi byggde vårt hus hade vi dragit in jordvärmerören under sockeln och i vårt tycke på rätt ställe. Anade dock oråd och började mäta, fann att rören var på väg upp i tvättrummet istället för i tekniska utrymmet som önskat. Gruset vibrerat runt omkring, klappat och klart. Med tunga steg tog jag spaden för att börja på, men hade inte hunnit långt innan hustrun dök upp med den andra spaden. Hon hade sett (och förstått) min frustration, så Hon skickade dottern till svärmor och kom och hjälpte till. Vi blev tvungna att komma ner lite på en meter för att få flyttat de styva rören. Vi var rätt trötta i armarna den kvällen, men ändå glada. Vi hade nämligen haft rätt mysigt tillsammans, där i gropen. Tror inte någon av oss var intresserad av nån vidare intim samvaro den kvällen, tror tiden tillsammans i gropen givit oss långt mera än vilken äktenskaplig akt som helst. Vi gjorde något tillsammans, för något vi sen skulle ha tillsammans. Så har det egentligen varit hela vägen, tillsammans är man starkare. Nu tror jag dock det blir aktuellt att avsluta, dottern har pockat på uppmärksamhet ett tag, och kokosbollar är ju så gott! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.


När barnen har somnat

När barnen har somnat
Kan jag stå där och se
Hur deras drömmar blir till dansande moln
Det är sekunder av stillhet
Lycka och fred
Som jag aldrig vill skiljas ifrån

Jag har åren i kroppen
Och jag vet att det går
Att se männinskor från olika håll
34 imorgon, och 14 igår

Och det spelar inte längre nån roll
Nu är vi halvvägs
Men det är lång t kvar än
Och vi är halvvägs
Halvvägs till framtiden

-Niklas Strömstedt
(nått man önskar man skrivit själv..)

Tack för ordet, ha en bra dag

fredag 7 december 2012

Hus till salu

Det finns ett hus till salu. Så sjunger Sven-Ingvars i en sorlig melodi. Här är det dock inte frågan om förhållanden som gått i kras, känslor som svalnat, skidor som gått i kors..

Nä, mina föräldrar har satt huset till salu. Ett rött, 119 kvadrat stort 1,5 plans egnahemshus, byggår 1977-1978. Flyttade själv in  där vid ett års ålder, hann bo där i tjugo år innan jag sist och slutligen ville testa mina vingar. Sista tiden hemmaboende hade jag hela övre våningen för mig själv, men började ändock kännas trångt. Som kuriosa kan nämnas att lägenheten jag flyttade till var på trettio kvadrat.. Vadå mera rum?!

Han ha ett par olika boenden, alla inom fem kilometer från barndomshemmet,  innan en underbar, söt flicka med rödbrunt hår och blå skjorta gjorde att jag flyttade hundra kilometer bort. Inför Gud och denna församling... lovade vi varandra allt möjligt, och nu har vi byggt ett gemensamt hem åt oss och våra barn. Min brors historia är lite likadan. Hans underbara flicka är dock blond, och färgen på hennes skjorta känner jag inte till. Men hur som helst, vi bor nu rätt nära varandra.

Mina föräldrar, båda fyllda sextio för nått år sen, har bott kvar i barndomshemmet. De har svängt och vänt, tänkt och funderat och efter moget övervägande satt huset till salu. De står i beråd att flytta till lägenhet, lite närmare barn och barnbarn, Here where the action is...

Det är ju självklart ett bra val, mina barn kommer att växa upp närmare fammo och faffa, ha lättare att bara svänga in, umgås. Är väldigt excalterad, men samtidigt..

Tittade på annonsen som mäklaren gjort på huset. Bra bilder ur fina vinklar visade ett välhållet hus som alltid skötts som hennes öga av en man som aldrig slarvat med en enda detalj i hela sitt liv, min pappa. Det är inte utan att en liten klump fastnar i halsen när tjugo år av mitt liv fladdrar okontrollerat framför mina ögon. Skulle kunna berätta allt möjligt därifrån, om min första "flickvän" på kammaren, hur jag fick armen ur led i trappan samma dag min Farfar skulle ha sextioårskalas, kvällen när jag ställt till en middag för en dam och hon fick den trasiga kylskåpsdörren på näsan.. listan kan bli lång. Ögat tåras och jag slås av tanken:

Kan man gråta och skratta samtidigt? Och dessutom göra båda till hundra procent? Ja, är väl i detta fallet ett levande bevis på det. Vet att när vi börjar tömma kommer vi att både skratta och gråta, om vart annat. Tror dock att skrattet tar överhanden, för glädjen över framriden är det vi ser fram emot. Mamma och pappa sade något jag valt att ta fasta på: - Vi flyttar inte FRÅN något, Vi flyttar TILL något!

Och det är väl där sanningen gömmer sig, ja åtminstone min sanning. För fast känslorna för huset är starka är det dock bara ett hus. Det är minnen, värderingar, upplevelser vi får bära med oss, det kan ingen husförsäljning ta ifrån oss. Tror och hoppas att de nya ägarna tar hand om huset på bästa sätt, för det är det värt. 119 kvadrat av kärlek, harmoni och värme söker nya skötebarn att ta hand om! :)

"Det finns ett hus till salu, ett hus fyllt av drömmar, ett hus till salu, och ett minne av allt som varit.."

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 5 december 2012

Liverpool United Football City Club, 95 and counting

Tror de flesta människor mer eller mindre har idoler, personer de ser upp till eller är intresserade av. Reflekterar närmast om människor inom sporten som roar, underhåller och även ger oss ruscher av spänning. Engelsk fotboll är ett fenomen som är vida utbrett. Funderar på vad det gör att man fastnar för ett visst lag. Vad är det som gör att Manchester United är så mycket bättre än Liverpool eller Chelsea? Eller vice versa?  Där man följer tex Vasa VPS eller Jaro, där är jag med.  Där spelar kanske en polare eller grannens Oskar som plötsligt blivit stor och börjat springa runt i shorts och sparka boll. Men i Chelsea då? Där har man knappast någon som är bekant eller någon man följt sedan de var barn. Varför blir de plötsligt så bra? Och samma obekanta människor i Manchester City är inte alls lika intressanta, de är till och med nästan hatobjekt!?

Samma fenomen kan spåras inom motorsporten, till exempel inom Formel 1 eller inom Moto GP. Där är det frågan om liv och död om Alonso slapp om i sista kurvan eller om Vettel avgick med segern. Vem är Alonso? Eller Vettel? Vilka värderingar och funderingar har dessa gentlemän som gör dem så mycket bättre än den andra? Här har jag lite enklare att förstå, i sporter där den enskilda människans prestationer är rådande allena för resultatet. Likadant för all del inom skidsporter eller friidrott. Där kan man ju trots allt följa personen och bilda sin egna uppfattning om personen bakom prestationerna, rätt eller fel bild.

Men tillbaka till den engelska fotbollen. Fast man kanske har en viss favorit bland spelarna är det trots allt elva spelare på plan samtidigt, den enskilda människans del är väl under tio procent. Okej, vissa tycker väl tex Zlatan eller Rooney är åtminstone femtio procent av laget, vad vet jag. Tycker ändock det är intressant hur det blir. Jobbade ett tag på en arbetsplats där det var VÄLDIGT intressant det där med engelsk fotboll. I torkskåpet i kafferummet fanns kaffekoppar med Chelsea, Liverpool och Manchestermotiv. Där gick diskussionerna heta ibland, vill jag lova! Tippningar och vadslagningar kryddade deras spänning ytterligare. Där hade (och har) de flesta en klar uppfattning om vilket lag som rockade fett. Varifrån deras fascination för sina lag hade uppkommit vet jag ej, men intressant var det.

Idag vill jag dock lyfta fram ett lag som faktiskt alla kan, och SKA följa. Ett lag vi alla varit förhoppningsvis stolta spelare i så länge vi levat. Ett lag med många spelare, men tyvärr också stridigheter inom laget. Inte lyckligtvis lika kraftiga stridigheter som i mellanöstern, men likväl. Onödvändiga stridigheter om brödet heter bröd eller leipä, om den eller den kommunen/staden är förmer än den andra. Låt oss åtminstone idag alla försöka spela från samma planhalva mot ett gemensamt mål, 95 år till med egen flagga!

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 4 december 2012

God natt.

Hmmm... Då sitter man här igen. Klockan är modell sent, undertecknad modell jättetrött
 och huvudet modell fullt. Har kanske inte förstått riktigt förut hur bra det känns att skriva av mig.
Visst, i yngre år skrev jag lite, mest när man var olyckligt kär eller annars på dåligt humör. Både känslorna och föremålen för min olyckliga kärlek varierade ju kraftigt, inbillar mig att det hör tonåren till. Det här behovet av att skriva escalerade väl när jag blev pappa. Då dök känslor upp jag inte visste kunde finnas i en människa. Dock blev mina skriverier ganska sporadiska, och det som väl blev skrivet hamnade oftast direkt i pappersavfallet. Kände att ingen varken vill eller behöver läsa detta. Det kan jag i och för sig tänka än idag. Vem i hela friden skulle vilja läsa mina tankar vid köksbordet. Men i första hand skriver jag för mig själv. Det som blivit skrivet har blivit uttalat. Det outtalade kan ibland bli en börda för mig. Det blir något som lämnar att hänga i luften lite. Sen är det ju bra att andra får välja om de vill läsa eller inte. .Ifall någon kommenterar mina skriverier är det ju jättekul, då har ju någon brytt sig om att läsa. Nu kanske Ni tycker det där blev konstigt. Å ena sidan säger han att det inte gör så mycket om någon läser, att han skriver för sig själv. Å andra sidan tycker han också det är kul om någon kommenterar så han vet att någon läser.

Det är väl där skon klämmer. Jag fikar kanske ändock efter en viss acceptans.
Och visst är det lättare efter en positiv respons att fortsätta,,

Med risk för att detta blev lite småråddigt...

Tavk för ordet, ha en bra dag.

söndag 2 december 2012

Livets gång

Ge mig din hand
Så hjälper jag dig
Ge mig din hand
Så leder jag dig
Ge mig din hand
Så tar vi stegen tillsammans
Ge mig din hand
Det går bättre när man är två

Hon gav mig sin hand
Jag hjälpte bäst jag kunde
Hon gav mig sin hand
Jag ledde när det behövdes
Hon gav mig sin hand
Vi tog stegen tillsammans
Hon gav mig sin hand
Det var bättre när det var vi två

Nu är det annorlunda
Hon behöver ingen hjälp
Nu är det annorlunda
Hon behöver ingen ledsagare
Nu är det annorlunda
Stegen hon tar tar hon själv
Nu är det annorlunda
Hon har en annan som är nr ett

Men jag är glad
Att hon inte behöver någon hjälp
Men jag är glad
Att ledsagaren är hon själv
Men jag är glad
Fast hon tagit vissa steg jag ej förstått
Men jag är glad
Ty nu har de tu blivit tre

Och jag blev faffa
Så jag är nöjd

Snipp, snapp snorum,
kanske faffa får skaffat julklapparna på Forum

lördag 1 december 2012

Fånga dagen

Det knarrade under kängorna när han gick ut till bilen.
Efter lampan för glöden slocknat drog han runt och den gamla Forden hoppande igång. Det skakade och riste i bilen, men den gick. Med en suck tog han isskrapan och steg ur för att bättra på sikten. Den rivna, matta vindrutan nästan kramade fast isskorpan, och han kände maktlösheten komma krypande, nu var det tungt. Likväl fick han en tittglugg i rutan och han bestämde sig för att åka. Fläkten inne i bilen fullständigt tjöt ut sin vanmakt, minus 27 grader snackar man inte bort hur som helst. Tittgluggen som på parkeringen varit i hans tycke helt ok var nu ett minne blott, imman förvandlades tillbaka till is och gjorde sikten obefintlig. Trots detta körde han vidare. När han klarat av en par kilometer blev sikten någotsånär och han ökade farten. Motorn hade även fått lite värme och godkände lite gas utan att protestera.

Han var nästan ensam på vägen. Det var inte många andra som av tvång, eller enfald, valt att åka ut trots den kalla temperaturen. Stereon fick han glömma idag, CD-spelaren knäppte och spottade ut skivorna, liksom för att berätta att man egentligen borde stannat hemma. Jaja, till och med en CD-spelare har mer än mig att säga till om! tänkte han när han körde vidare. Jag skulle också gärna spotta ut och vägra samarbeta!

När han närmade sig jobbet fick han se hur det lyste i endast ett av fönstren, det var i hans rum. Efter han parkerat bilen och den med en lättnadens suck (eller dödsrossling som han tänkte) stannat gick han in. När han kommit in på kontoret fann han byggnaden tom. Lampan som lyste hade han troligtvis glömt igår. Nåväl, det dyker väl upp folk så småningom, lika bra att börja med en kopp kaffe. Men kaffekokaren var avsläckt, pannan diskad och placerad högst upp i diskskåpet. Va i..! tänkte han. Inte ens vaktmästaren har varit här idag. Han som man kunde ställa klockan efter. Han som år efter år på klockslaget låste upp dörrarna, kokade kaffet och knäppte på lamporna i korridoren.

Men vänta nu?! Dörrarna var låsta när han kom. Med en iskall känsla i maggropen småsprang han tillbaka till kontoret och fumlade i rockfickan efter telefonen. När han väl fått upp den visade klockan 08.16. Men det som mest fångade hans uppmärksamhet var texten: SAT 04.02.2012. SAT 04.02.2012!! Veckodagen på engelska var ett hån. Han som annars bara svor när inget annat hjälpte hade inte mycket till övers för den förkortningen. SAT... ropade han högt för sig själv. Med tunga kliv drog han på sig jackan, släckte lampan och gick ut till bilen. En klen tröst var att bilen var färdigt varm, ingen is på rutorna. När han körde tillbaka hem steg solen upp bakom trädtopparna, CD-spelaren hade börjat fungera och det kalla vädret gjorde att träden och vägskyltarna var täckta av frost, det var väldigt vackert. Vägen hem som annars brukade kännas som en evighet när man var trött och hungrig efter en lång dag känndes nästan för kort. Han tvekade ett ögonblick, sen slog han på blinkersen och tog omvägen via hamnen, båtbryggorna och badstranden. Utan att tveka stannade han till vid stranden, steg ur bilen, drog ner luvan över öronen och vandrade sakta ut på bryggan. Det var kallt, alldeles fruktansvärt kallt, men då, just då, var det fruktansvärt vackert...

Tack för ordet, ha en bra dag.