Han tittade sig omkring, kände att nycklarna fanns i
jeansfickan och gick ut i trapphuset. Med en ljudlig smäll gick den bastanta
trädörren i lås. Med snabba steg småsprang han ner de två våningarna och fram
till ytterdörren. Väl ute satte han på sig solglasögonen och lät ögonen vänja
sig med det starka ljuset. När han gick fram till sin bil hade han nycklarna i
handen. Den nötta, blanka nyckeln gled in i låshuset och med lite trixande fram
och tillbaka såg han till sist hur knoppen på andra sidan steg upp en par
centimeter och på det viset välkomnade honom in. De breda, mjuka fåtöljerna var
i och för sig rätt nedsuttna, men gav likväl i hans tycke en underbar komfort.
När de träffats hade hon tyckt om att sitta i bilen. Åtminstone hade hon sagt
så.
Med nyckeln i tändningslåset och vriden till läge tre,
glödning. Den gula tråden på instrumentpanelen som förkunnade att någonting var
på gång lyste närmast vitt. Höll man
handen på nyckeln kände man nästan hur varje glödstift vaknade till liv. En fin
känsla, tyckte han. När lampan slocknat vred han runt och den 2,5 liter stora
Perkinsdieseln vaknade till liv med en skakning. Hon var alltid lite generad av
det stora rökmoln som uppstod vid start.”Det där kan väl aldrig vara bra för
miljön?!” brukade hon säga. Förvisso har hon rätt, tänkte han. Men jag
understöder åtminstone inte de stora bilindustrierna med att köpa nytt och köpa
nytt vartannat år. Att producera en bil är väl knappast vidare miljövänligt det
heller, brukade han tänka.
Med ett majestätiskt gung svängde den stora Peugeoten ut på
vägen och började ta upp fart. Automatlådan växlade silkesmjukt och ratten i
bakelit gav en skön känsla. Att han blev omkörd både till höger och vänster
brydde han sig föga om. Han kom ju ändå ikapp dessa hetsporrar i trafiken vid
nästa rödljuskorsning. ”kan du inte skaffa någonting nyare?! Nånting som inte
tar en eftermiddag att komma upp i fart med?!!” Han hade valt att strunta i
hennes frågor. Att hon helt slutat låna hans bil och hellre lånade sin systers
plastlåda till bil var inget han kunde göra nånting åt. När de sen till sist
hade separerat dög minsann hans bil. Att han hakade på sin stora släpkärra med
kur på bekom inte hans bil det minsta. Den var lika slö, men stadig hur som
helst. Att hon sen körde den lilla Toejouta Harakiri, eller vad den nu hette,
efter honom och inte satt på brydde han inte sig om. Inte i det läget mera.
När han nu satt här, i bilen på väg till jobbet, slogs han plötsligt av en tanke. Visst hade han haft flera förhållanden. Några som faktiskt höll några år. Men med tiden hade en det ena, en det andra dykt upp som gjort att det inte fungerat. Lite som att köpa ny bil, tänkte han. Nyputsade och fina står de i sina hallar och när du efter lite från och till, kanske en kort provtur slagit till känns väl allt rosenrött. Allt känns bra och du är lycklig. Men efter ett tag börjar du titta dig omkring. Den fina bil som står på din parkering kanske inte är så fin. Du hittar kanske en ny, finare bil som du hellre vill ha. Sådär fortsätter det. Hans bil hittades inte i någon hall. Nej den hade han fått av sin morfar efter att denne lagt körkortet på hyllan. Deras förhållande fungerade bra. Bilen bara gick och bjöd på i hans tycke majestätisk komfort. Att den började vara både rostig och blek var något som skall åtgärdas. De hade ett bra förhållande! Tänkte han för sig själv och bromsade in inför avtagsvägen till sitt jobb.
Tack för ordet, ha en bra dag.