söndag 28 december 2014

Sånt är livet

Det blonda håret upplagt i en fnurra
Stövlar bruna, jeansen blå
Blickar möttes, tanken snurra
-Varför jag denna kvinna reagera på?

Från butiken vi samtidigt åka
Hon före mig med bilen kila
Struntade blankt, ingen ide´ att bråka
Jag hellre vänta, kopplingsfot vila

Plötsligt det till mig kom
Vi på samma kurs med barnen varit!
Då jag tänkte så som
Tänk alla möten som varit och farit!

Sen ett par kilometer längre fram
Vi vid samma rödljus stanna
Hennes brådska nästan kom på skam
När hon nästan annan bil ramma...

lördag 27 december 2014

två meter sjuttio centimeter av livet

Julen. Ett trevligt ord. Synonymer med ordet Julen kan vara nästan lika många som det finns människor. Vissa av oss ser julen som en familjehögtid. Mig själv inberäknad. Andra kanske ser den som en liten extrasemester. Några dagar bort från vardagen med kanske lite gott att äta och dricka. Vill inte säga att någonting är mer rätt än det andra. Mer en reflektion.
Efter en lång höst såg jag och frun fram emot att tillsammans med döttrarna få lite kvalitetstid under julen. Bara få vara tillsammans. Och såhär långt tycker jag nog att det gått vägen. När julklappar och annat julstök och bök var ur världen så blev det en trevlig jul.
Men. Alltid dessa men...

Julannandag gick jag med en riktigt olustig känsla. Dagen hade vi tillbringat hos mina föräldrar. Ätit gott (igen..) och haft det allmänt trevligt. Till kvällen skar det sig lite för mig, dock. Jag gick från fönster till fönster. Tittade i kylskåpet fast jag inte alls var hungrig. Olustig, helt enkelt. Kände mig både på G och totalt urlakad. Lite dr Jekyl vs. mr Hyde.
Vi har ett arbetsrum på nedre våningen. Det är ca 16 kvadrat och innehåller dels ett skrivbord men också ett rätt stort sybord för fruns symaskiner. Det är också ett så kallat Oh Shit!-rum. Oh Shit! i det sammanhanget att det är ett rum man gärna slänger in saker i och stänger dörren när det kommer gäster... ;)

Vi hade en rätt bra ordning i huset sådär annars, men arbetsrummet hade lite lämnat. Där och då, julannandagen, kände jag att jag bara måste börja på. Efter tretton år tillsammans känner frun mig såpass bra att Hon lät mig hållas. Hon och döttrarna lämnade att titta på TV och jag fullständigt löpte amok i arbetsrummet. Jag sorterade papper och räkningar, torkade av hyllor och utan pardon öppnade jag även skjutdörrarna till det allra heligaste: SKRUBBEN! Vi har en del av en vägg som jag har gjort om till skåp. Minns jag inte fullständigt fel är det 270cm brett och täckt av fyra skjutdörrar med spegel. Inuti finns väggskenor med djupa hyllor. Många hyllor. Det är en skrubb som rymmer precis hur mycket som helst. Av vad som helst.

Igår tog jag då mod till mig och började sortera. Mappar för sig. Lådor för julpynt, lite kläder. Rätt snart hade jag rivit ur halva skrubben och plockat in alltihop igen i en åtminstone lite bättre ordning. Tyckte själv att det gick som i ett nafs. Klockan sade dock någonting helt annat. Tre timmar hade jag bökat på.
Är idag rätt så nöjd med vad jag åstadkom. Samtidigt är jag idag riktigt sliten. Det värker överallt. Axlar, armar, ben, huvud... Ett av mina problem är ju att jag många ggr springer huvudstupa in i saker och ting. 100% fart rätt i betongen bara..
Borde ju ha förstått att sluta lite tidigare. Kanske inte sätta tre timmar av en kväll på att städa och sortera. Kanske bara en timme? Men nej. Inte jag inte...

Slåss dagligen med mitt trötta huvud och min trötta kropp. Försöker dagligen hålla koll på kroppens signaler som säger när det är bra att vara igång. Och minst lika viktigt, när kropp och själ behöver vila. Igår struntade jag tydligen i den röda lampan som ilsket skrek ut sin vanmakt, sirenerna tjöt. Jag hade i min stilla idioti lyckats stänga av allting och bara koncentrerade mig på projektet för dagen.
Idag får jag sona för det. Big Time. Svettas ymnigt och hjärtat hotar att hoppa ut ur munnen på mig. Rätt nöjd för det jag fick gjort, men ledsen för hur jag kört mig såpass slut att jag inte orkar vara uppe.
Hoppas lite att min terapeut inte läser detta. Hon har nämligen från första början försökt hjälpa mig att hitta och lära känna igen kroppens signaler. Nu gick det ju bara lite sådär...
Så, vad ska jag mer säga om detta? Finns väl kanske inte så väldigt mycket att säga. Ett litet baksteg på min färd mot en bättre morgondag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.


torsdag 25 december 2014

Ett inlägg om allts förgänglighet, ny teknik och en oro över morgondagen

Känner Du som läsaren någon skillnad? Märker Du hur texten liksom flyter på, texten rullar fram i ett näst intill ändlöst pärlhalsband? Nähä? Inget alls? Typiskt. Jag som skribent känner nog en tydlig uppsving. Men låt mig förklara.
Som namnet på bloggen antyder så sitter jag rätt ofta vid köksbordet. Inte så mycket för att äta, dock. Visst, jag äter nog. Men mer går det ut på att mina tankar och funderingar allt som oftast får fritt spelrum här och då. Vårt köksbord är ett sådant enkelt 6-personers med vita ben och lackad bordsskiva. Vi hittade det rätt förmånligt på rea och valde att köpa det redan innan huset var klart. Följaktligen stod det här redan innan de bruna gipsskivorna fått vare sig färg eller tapeter på sig.
Verkar vara rätt omständigt för mig att komma till poängen idag. Måste vara all julmat som inte bara sväller och jäser i magen. den kanske jäser lite på hjärnbarken också...
Nä, orsaken till att jag funderade kring om Ni därute känner någon skillnad är att jag nu skriver på nya grejer. Eller, hälften är nytt. Läsplattan är den gamla, men min underbara hustru skaffade ett tangentbord kompatibelt till redan nämnda platta. Känns lite ovant men ändå helt ok. Vår bärbara dator har sagt upp bekantskapen med oss och ligger för tillfället i molekyler hos en kompis. Då är detta ett väldigt smidigt sätt att få gjort något. Att jag sen även har en liten förkärlek till läsplattan hjälper väl också till. Det där med att starta upp en dator är ingenting som jag ser fram emot. Betydligt enklare och mer avslappnande är det att sitta med en läsplatta.
Sen känner jag en större prestationsångest med påslagen dator. I och med att jag nu driver denna blogg vill jag gärna prestera läsbart/läsvärt stoff också. Många är de gånger då jag startat upp datorn för att skriva om något "viktigt" som snurrat i huvudet. När vår långsamma dator väl är igång har den röda tråden många gånger antingen gått av, alternativt fått en knut på sig. Då sitter man där med kursorn som nästan gemen i sin uppenbarelse blinkar i vänstra hörnet av den äggskalevita rutan.
Det känns på något vis inte lika högtidligt detta, på något bisarrt vis.

Nu, kära vänner, kommer pointen med det hela. Egentligen hade Ni kunnat hoppa över hela texten och börjat här...
Jag vill skriva. Jag vill skriva dikt. Jag vill skriva korta historier. Jag vill skriva insändare, både sådana där jag kammar medhårs och sådant där jag ställer allt på sin kant och kammar mothårs. Jag vill skriva blogg. Det är både upprymmande och avslappnande att låta fingrarna glida över ett tangentbord och se hur det som snurrar inuti mig blir till text. Inte alla gånger bra text. Kanske inte ens publicerbar text. Men likväl text.  Frågan som många gånger kommer till mig är vad jag ska skriva om? Vad vill folk läsa? Ska jag sen skriva om sådant som folk vill läsa om eller sådant som jag känner är viktigt för mig? Sådant som jag själv vill skriva om? Många frågor. Kanske inte sådant man ska fundera över en juldag som denna. Men, kände likväl för att slänga ut en liten trevare. Väldigt gärna får Ni kommentera! Både gällande nuvarande, men även framtida innehåll.
Vad vill just Du läsa om?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

måndag 22 december 2014

Mycket väsen för ingenting?

Kaj sjöng idag om att måll åpåå me sett.
Är dock inte alltid så lätt.
När gardiner fladdrar, flödar skvaller
Och alla andra vet bättre vad som gäller
Till julen kan det vida värre vara
Julljusen ska andras ögon klara
Menar, tänk om lamporna är för få?
Ornament, julgran, stjärnor små? 
Damm ur hörnen, taklister skvabba
Tänk om tomten sig dabba? !
Tomten går in på fel adress
Möter grannfrun i röd, kort dress..!?
Men tar vi nu bara litet steg tillbaka
Tänker efter, samtidigt som vi jultårtor baka
Julen är defacto något helt annat
Än eländet som vi nu anammat
Enligt tradition ett barn hade blivit till
Lite annorlunda än hur kanske pappor vill
Men oberoende av vad som hänt
Tycker jag det är illa bevänt
Plast och skräp, stress och spring
Vill inte ha någon del i denna ring
Försöker vårt tempo sakta ner
Hoppas Ni med mig blir fler
En liten jul med familj och vänner
Precis det som jag känner
Ett leende från min frus syster
Blandat med barnens skratt, en härlig lyster
God jul jag nu vill önska Eder
Ta på Er varma kläder
För det verkar äntligen bli en vacker vit jul
Trots saknad snöskoter tycker jag att det är kul

Till Er som läser min blogg och mina små funderingar:
Hoppas att Ni får en riktigt God Jul!

Tack för ordet. Ha en bra dag.

tisdag 9 december 2014

Bilen som terapiarbete, för liten självinsikt och en rätt lyckad affär

Detta inlägg var tänkt att skrivas redan för ett par-tre veckor sedan. Om inte om skulle ha varit. I tanken kan en ide` kännas riktigt bra, för att sedan i praktiken kanske mynna ut i någonting helt annat. Kan kanske inte säga att ideén i sig var dålig. Nej, det blev ungefär som jag tänkt. Det var kanske tidsrymden som blev annorlunda. Händelseförloppet var ungefär följande:
Satt med morgonkaffet och bläddrade igenom sidorna på den lokala Köp- och Sälj-sidan på Internet. I  flödet bland skidor, krukor, TV-apparater och bilgarage-ritningar dök sen pärlan upp. En bil. De flesta normala människor hade kanske sett en ful, rostig bil med en bucklig kofångare. Och visst, det var väl precis det som det var. Obemärkt hade dock min vänstra hand sträckt sig efter mobilen och mina korta, knubbiga fingrar började knappa in numret. För att göra en kort historia ännu kortare: tre timmar senare var jag och kompisen på väg hem med Pärlan.
Rent tekniskt var bilen riktigt bra. Service hade blivit utfört som det ska, däcken var bra och framförallt, den blev billig!
Det var kanske nu som Tanke och Verksamhet inte riktigt längre var överens. Tanken var att som ett litet terapiarbete fixa till Pärlan för att sedan snabbt sälja den vidare med förhoppningsvis en liten vinst. Kofångaren fixade jag rätt snabbt med värmeblåsare och en brädstump. En bättre begagnad grill och lite färg senare var bilen rätt fin framtill. Men sen stannade det till. Då var orken totalt slut. Fast projektet i sig lockade hade jag absolut ingen ork att fortsätta. Visst, inte hade jag bråttom någonstans. Men när planen varit Tjopp-Tjopp-sälja så kändes det lite olyckligt. Det är väl där problemet ligger. Min förmåga att ta det lugnt. Eller, mer riktigt totala oförmåga att göra just det, ta det lugnt. Bilen, helt funktionsduglig och bra, började bli en demon i mitt undermedvetna. Den gäckade mig där den stod. Både frun och de andra i min närhet höll fram det vettiga i att köra ett tag till med den och invänta en bättre morgondag.

Sanningen blev kanske något där mitt emellan. Tog kanske mig inte riktigt tid till att vila ordentligt. Bilen skulle bort. När den äntligen kom ut till försäljning tog det inte värst länge innan mailboxen började plinga och txt-meddelanden började komma in. Snart dök en trevlig herreman upp en regnig lördagseftermiddag och tittade. Kändes som om han och jag synkade rätt bra. Han hade haft dylika bilar förut och visste vad han skulle titta på. En provtur senare skakade vi hand. Pärlan hade fått en ny husse.
Vän av ordning kanske hade frågat varför jag inte behöll Pärlan? Hade ingen annan bil, och Pärlan hade defacto blivit en Pärla. Jovisst. Bilen var bra. Hade inte mått dåligt av att sälja den åt varken svärmor eller min matematiklärare från lågstadiet. Men grundtanken var från början att sälja den vidare. Redan när jag åkte ut och tittade visste jag att jag inte ville ha den själv. Har haft en dylik innan och visste precis hur de är att både köra och leva med. Riktigt bra på alla sätt, men samtidigt lite som att få en kram av redan ovannämnda svärmor. Tryggt och trevligt, men absolut inget pirr. Därför var jag bara glad när affären gick såpass snabbt och smärtfritt. Och ja, det lämnade lite extra i plånboken. Räknar man på timmarna i garaget så är dock timpengen skrattretande liten. Men som terapiarbete så får man säga att det gick riktigt bra.

Vad är då summan av kardemumman? Har jag lärt mig något av detta? Har jag kanske för pengarna jag fick för Pärlan köpte en fin bil, totalt utan fel och brister? Något som inte ska bry mitt trötta kranium nämnvärt utan bara betjäna mig och min familj på bästa möjliga sätt? En andra-bil i familjen som ger bästa möjliga prestanda sett till ekonomi och enkelhet?
Vad tror Ni?
Svar: Nja. Jag hittade en annons på en bil som varit ett tag till salu. Bilen var som modell perfekt för våra behov. Längst ner i annonsen stod dock en liten notis "myydään korjattavaksi" Säljes för reparation, utan garantier. Jag ringde försäljaren och diskuterade ett tag. Rakt upp och ner erbjöd jag en summa 20% mindre än det i annonsen begärda. Vi kom överens om att såtillvida bilen motsvarar det vi pratat om blir det affär. Samma stackare till kompis som varit med och hämtat Pärlan fick nu hänga på igen. (Tack och Ursäkta..)
Väl på plats fanns ett par saker som bilförsäljaren glömt att berätta om. Medvetet eller inte. Hade redan beslutat mig för att lämna dit "eländet" men tittade på kompisen och hans blick sade "kör hårt". Åtminstone valde jag att tolka det så..
Jag bjöd ytterligare 25% mindre på grund av tillkomna skavanker. Kompisen hade för länge sedan stigit upp ur sin stol och ställde sig med ryggen till och "läste" på en affisch. Tror nästan att han hade problem med att hålla masken. Försäljaren fick någonting dimmigt och mörkt i sina redan röda ögon. Men han lugnade sig rätt snart och vi pratade vidare ett tag. Hundralappar skalades av innan jag till sist steg upp och sade: "-Nej, mitt pris står fast. Vi får väl strunta i det. Men tack för din tid." Svängde mig mot ytterdörren för att påbörja hemresan. Men då hände något. "Men fö´ S...n ta bort bilen! Där stod den nu svettiga bilförsäljaren med högerhanden framsträckt. På riktigt!? Gick det vägen?!
Inte mycket mer än att betala bort och åka hem. Så nu kör jag omkring med en ny "Pärla". Bilen är besiktad och har inga sådana fel som påverkar eller förhindrar körning.
Skillnaden är väl närmast att denna vill jag ha. Här känns det rätt okej att gå ut i garaget och fixa lite. Här kommer jag inte att skynda med något. Här får bilen bli det terapiarbete som Pärla nummer 1 kanske inte riktigt blev. Jag berättade för frun att jag nu har hittat en bil att köra med. En bil som jag vill ha. Efter våra underbara år tillsammans känner Hon mig dock rätt väl.
"-Du kan väl låta Jul och Nyår gå innan du lägger ut den till försäljning?" sade Hon och strök mig över kinden.
Och det, det måste jag ju lova..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 1 november 2014

Bo i glasslott, bil med glastak och en önskan om att ha brutit benet

Sedan urminnets tider har mannens uppgift varit att ta vara på sin familj. Gå ut i krig och föra hem skatter och fina kläder till sin familj när de återvände. Eller mer kortsiktigt bara att gå ut och jaga buffel, vildsvin eller älg för att få hem mat. Kvinnan kanske tvättade, tillredde maten och tog hand om barnen. Åtminstone enligt sägner och berättelser var det så. Jag vid fyllda 37 har kanske inte så stor erfarenhet av varken vildsvinsjakt eller att värma upp en kall grotta med buffelskinn.
Men lite såhär är det väl nog ännu idag. Tack och lov för att hans och hennes åtaganden i en familj inte längre är lika svartvita. Att mamma kan "jaga", alltså i mer moderna termer kan se till att familjen har både ekonomiska och  praktiska arrangemang på sin sida. Och att mannen kan hänga tvätt, läsa läxor etc. Nu hade jag inte alls tänkt prata om detta om män och kvinnors åtaganden, men känner att jag likväl i mitt gammaldags synsätt kanske nuddar vid ämnet. Grejen är, att jag likt de flesta av fäder känner ett visst ansvar för min familj. Jag vill med allt som står i min makt se till att alla och envar har det så bra som bara är praktiskt möjligt. Inget fel i det, eller hur?
Har ett bra tag redan tittat på min gamla bil med mer kritiska ögon. Visst, hon fungerar och gör sitt, men känner nog att det skulle vara dags för en föryngring i vagnsparken. Likt de flesta familjer som inte bor riktigt centralt har vi två bilar. En, populärt kallad för familjebilen, är en rymlig, säker och på alla sätt en praktisk och bra bil. Den får fungera ett bra tag till. Men den andra, den som jag brukar köra med. Den börjar bli utdaterad. Helst skulle jag hämta en, fortfarande begagnad men betydligt färskare Peugeot 307SW. En halvstor kombimodell med ett tak som delvis består av glas. Vindrutan fortsätter en bra bit in över taket och ger en fin utsikt. Det går precis lika bra med ett konventionellt plåttak, men när jag nu en gång lägger igång med att drömma så...
Men där klämmer skon lite. Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva bil varje dag under vintern. Går fortfarande sjukskriven och kommer att göra det en bra bit in på nästa år. Min depression och min ångest har mig fortfarande i ett järngrepp, även om min terapeut och mina läkare säger att jag är på god väg. Visst, det håller jag med om. Min form har tagit stora kliv mot det bättre sedan i våras, men känner fortfarande att det är en bra bit innan min hustru fått sin "riktiga" make tillbaka och barnen fått den far de behöver. Då har jag svårt att satsa de pengar som krävs för att den vita, skrutten som dottern kallar den, kan få byta plats med en yngre. Skulle jag gå till jobbet varje dag och defacto behöva bil som fungerar varje dag skulle pengarna som erfordras vara lättare att fixa fram. Visst, dels praktiskt eftersom lönen vore betydligt högre, men även betydligt lättare att förklara för sig själv att det är ok. Klart, som den motornörd som jag är skulle en ny bil ge ett betydligt bättre humör, åtminstone för stunden. Att sen veta vad som är både kort- och långsiktigt bäst är inte så lätt alla gånger.
Och kanske när det kommer till kritan är en nyare bil också något som skulle kännas bättre utåt sett. Visst är det roligare att föra döttrarna till fotboll eller sina kompisar om man inte skulle skämmas för bilen som man kör. Fast köper man sen den nyare? Blir det sen bättre, eller känner man bara en känsla av uppgivenhet på grund av den merkostnad som den nyare bilen för med sig? Det kan ju bli på bekostnad av något annat?
Många tankar i denne mans huvud. Men, har Ni läst något av mina tidigare alster har Ni kanske redan lagt märke till det? Att jag funderar väl mycket mellan varven, till och med grubblar.
Orkar Ni lite till? Det finns faktiskt mer som jag tänkt på..!
Har varit hemma från jobbet sen mitten av Februari. Jepp, Ni läste rätt. F E B R U A R I 2014! En rätt långdragen historia, om man dessutom tar i beaktande den period 2012 då det första gången fallerade. Att det varit, och fortfarande är, ett helvete är klart. Jag har dock kommit så lång där jag inser att det är en sjukdom. Man kan bli frisk. Jag har gett mig den på att bli frisk. Vet bara inte hur länge det tar. Det är de dagar då man mår sämre som jag kan tycka att det vore lättare om man hade till exempel ett brutet ben. Då kunde jag ju picka på benet och säga aj. Mitt brutna ben tar sjukt. Sätter man mitt brutna ben i röntgen så skulle det synas var felet är. Man kunde även gipsa eller spika för att underlätta under konvalescensen. Men när problemet ligger mellan öronen? Och patienten är trött, mår dåligt och inte riktigt orkar? Var ska man då gipsa? Det är väl de frågorna som jag brottas mest med.
Så, såhär har jag det för tillfället. Hur har Du det?

Tack för ordet. Ha en bra dag.
Är väl en sån jag

söndag 28 september 2014

Vita skor, smutsiga tankar

Skorna i någon typ av konstmaterial har för länge sedan fått ge sig. Gummi/plastblandningen som utgör botten och även går upp en bit på sidorna av skon har färgats lite mer grådaskigt gula än den äggskalevita, Googlevita om man så vill, kulör som skorna hade när de lämnade fabriken. Att jag till att börja med plockade ner dem från Supermarketens hyllor var kanske mest det faktum att inne i skon satt en röd lapp som indikerade att skodonen var nedsatta 50% i pris. Följaktligen hade mitt konto inte haft någon större hicka när bankkortet slank in i för det avsedda smala hålet och överförde äganderätten från köpmannen till mig.

Faktum kvarstår. Jag har tyckt om mina skor. De har suttit rätt bra på mina smala, platta fötter. Som extra detalj kan nämnas att jag är stolt över mina smala fötter. Designen på dem är likadan som på Italienska Racerbilschaufförers, på de bilarna där broms- och gaspedal sitter nära varandra och stora nordbors fötter inte alls skulle rymmas. Nu kör jag ju inte racing med varken Ferrari eller Alfa Romeo. Men känns betryggande att åtminstone mina fötter är med på noterna om tillfälle ges..

Men, skorna. Visst används de fortsättningsvis. Men inte är det lika trevligt att trä in fötterna i dem, nu när de är lite smutsiga. Fast funktionen är densamma. Lika bekväma som de alltid har varit. Men de är smutsiga.

Nu har denna höst inte varit helt ultimat att trippa runt i vita skor. Regn har avlöst regn och marken har varit både sur och mättad. Vattnet har samlats i pölar där marken har varit lite lägre. Moder Jord har ibland resignerat slängt ut sina armar och suckat över det faktum att hon inte kan svälja mera.

Ibland skulle jag också vilja stämma in i Moder Jords klagan. Höst och med det tillhörande regn är ingen höjdare. Och förutom att mina dragningar till vita skor inte riktigt går hand-i-hand med hösten är vetskapen om att vintern står för dörren också lite otrevlig.

Vad vill jag nu få sagt med detta? Att jag hittat skor på Rea? Att jag tycker om vita skor, men ogillar vintern? Och var det verkligen viktigt att berätta att jag har smala fötter?
Svar: Ja. Allt detta tänkte jag berätta för Er!

Sanningen är att vissa saker måste man ta för vad de är. Allt har inte en baktanke, någon undre mening. Ibland kan det sagda vara just vad det är. Till exempel kan man säga till en kvinna att hon är fin i håret, att hon är vacker. Det utan att jag vill något annat med det än att just berömma nämnda kvinna. Många gånger är det så självklart att saker och ting kan ha en annan mening, att det blir fel om det inte har det..

 Tack för ordet. Ha en bra dag.


fredag 26 september 2014

Tankar och betraktelser i vardagen


Hej alla!
Tänkte plocka in några "dikter" som jag tidigare presenterat i min Facebook-profil. Inom ""-tecken i och med att jag inte är helt säker på att det kan kallas för dikter. Kanske historier, kanske mer betraktelser. Ja, kalla det precis vad Ni vill. Det är tankar jag för tillfället haft och känt att jag velat dela med mig.

 27.9.2014


Med tunga steg ut på vår gård
Inför vintern den behöver vård
Trädgårdsmöbler tunga kånkkas i förrådet in
Kanske framåt eftermiddagen med gräsklipparen en spinn
Hjälper föga att över vintern sig ondgöra
Varje år den köldens täcke över oss föra

Kan inte sluta tänka på hur smarta djuren ärTänk på björnen, går i ide efter ett stort mål bär
Igelkotten en lövhög ofta tar till sitt paradis
Inte kämpar den mot snö och is!?
Du och jag, vi träget i detta eländet leva
Och den förbenade snön runt oss veva
Dock, jag tänka mig, det finns en mening med att vi nedfrysta vara
Likt bröd, kött och glass vi bäst i frysboxen kunnas bevara

18.9.2014

Drömmen om evig sommar går härmed i kras
Som att titta genom botten på ett uppdrucket mjölkglas
Med hösten kommer mörker, dimma och kanske sväng med humör
Men vet Ni vad? Det kan svänga till vår favör
Ty med mörker och kyla ser vi att allt riktigt prestera
För tänk om jorden plötsligt stannade till, runt sin axel ej längre rotera?


15.9.2014

Sverige får sortering i leden
Reinfeldt vackert fick ta i skeden
Svensk politik inte mer lika bli
Statsministern tog snabb sorti
Vi i Finland påverkas alltid av broder i väst
Fast vi säger att det inte spelar någon roll vem Niinistö får till gäst
Hoppas dock att Du kan lämna det politiska tänket för ett litet tag
Och likt mig kan konstatera, det blir en fin dag!
 


Tack för ordet. Ha en bra dag. 

lördag 20 september 2014

Urban borde klippa gräset

Han hade böjt sig ner för att binda skosnören på de bruna skorna. Skorna, som i övrigt sitter bra på hans fötter hade dock en liten defekt. De var väldigt trånga att dra på. Öppningen kunde de gott gjort lite större! muttrade han för sig själv medan hans tumme började ömma efter att den blivit trängd mellan hälen och det tjocka konstlädret. Men även denna gång gick han segrande ur striden Man vs. kängor och hans lätt darrande hand lyftes mot dörrvredet. När dörren med ett lätt gnäll gled upp möttes han av en kall vind. Med en suck tog han sin gröna luva ur korgen på hatthyllan. Nycklar till stugan i vänster ficka, bilnycklarna i höger, precis som det alltid har varit. 
Det hade regnat under natten. Gräsmattan var genomsur och såg ut att ropa efter hjälp. Men vad hjälpte det? Det hade regnat och regnat, klippa gräset hade varit en total omöjlighet. Men det långa gräset såg ut att följa honom där han gick mot bilen på parkeringen. Vi kommer att surna bort här, tänkte han medan han grävde efter bilnycklarna i fickan. Hans smutsiga bil var inte riktigt årets modell, men det hade aldrig varit något han eftersträvat heller. Men idag kändes den väldigt smutsig och utdaterad. Men samma sak här som med gräsmattan. Inte kan man väl tvätta bilen stående under ett paraply heller!?
När han sen vred runt nyckeln i tändningslåset gjorde startmotorn kontakt, vred runt svänghjulet samtidigt som tändspolen gav en signal till tändstiften och indikerade att det var dags. Bilen brummade igång med en ljudlig smäll. Ljuddämparen under bilen, den som ligger strax framför bakaxeln, flög upp i golvet på bilen. Det var den som gav smällen. Upphängningsgummina var totalt sluta och murkna, och lyckades inte alls hålla röret i schack. Suck. Jag borde verkligen städa i garaget så jag slipper in med bilen! Det var också något som låg på att göra-listan.

Detta var en kort historia om en man. Vi kan kalla honom "Urban". Urban är en helt vanlig man, med vanliga göromål och vanliga problem. Men det största problemet Urban har är kanske att alla små problem lätt blir till stora problem. Urban gick in i väggen, blev utbränd för några år sedan. Hans ork och krafter är väldigt små. Och när han inte riktigt orkar med de saker han tycker att han borde göra, då börjar han även se andra, ännu större problem. Problem som kanske inte är något problem, sådär egentligen. Men det hör till bilden. När Urban egentligen vill ha fint och ordning runt omkring sig, och han ser att han inte riktigt orkar med. När han kanske hellre borde göra mindre, lättare saker för att få känna sig tillfreds och på det sättet kanske få lite mer krafter för att sen kunna göra något annat. Nu ser han istället alla "stora problem" som en enda mörk, tung massa som han bär på sina axlar utan att alls kunna påverka det. Då blir istället ingenting gjort. Urban är väldigt ledsen för detta. Hans vänner och familj försöker nog att berätta och tala om för honom allt detta. Men, det sjunker inte riktigt in...

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 14 september 2014

Jag är normal.

Mycket har man hört i sina dagar. Både positiva tongångar och sådant som kanske inte varit så värst smickrande. Men att få höra att man är normal? Är det bra? Och vad är sedan normal?
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)

Tack för ordet. Ha en bra dag.

fredag 15 augusti 2014

Här borde stå en rubrik, men jag kunde inte bestämma mig för vad..

Över golvet rusar en gul hårboll med ett klart mål: bläckpennan. Hårbollen tar tag i bläckpennan och slänger den upp i luften. Strax efter har hårbollen pennan i ett hårt grepp och sparkar hejdlöst på den med bakbenen. Rakel, vår cirka tre månader gamla kisse lider uppenbarligen inte av morgontrötthet.
-Rakel! Släpp sladden till datorladdaren!
Klockan ligger på kvart före sju, och det kändes som det enda rätta att slänga spirorna över sängkanten och stiga upp. Vaknade idag till med en hög puls och dunkande hjärta. Inte lönt att försöka somna om då. Som bonus fick man se naturens skådespel där den tidiga morgonsolen driver daggen ur gräset på åkern utanför köksfönstret. Kaffet har runnit klart och dagens första kopp ger kraft åt musklerna som försöker förstå vad som händer. Varför dåren stiger upp vid denna arla morgonstund?! Lördag.
Förvisso har jag egentligen ingen skillnad på om det är Lördag eller Tisdag. Går fortfarande sjukskriven. FPA (FolkPensionsAnstalten) har betalat mig sina dagar, och jag blev tvungen att ansöka om Pension! Nåja, nu är det väl inte så brutalt som det kanske låter. Det är ansökt från samma instans, och när svaret kom stod det att jag beviljats invalidpension. Det är dock tidsbestämt rehabiliteringsstöd som det gäller. Hur som helst en lite svår nöt att knäcka. Fyller 38 år inom några dagar, och hade kanske tänkt mig en lite annan livsgång en den jag nu genomgår.
Men livet i övrigt går väl sin gilla gång. Den äldre dottern har börjat på andra klass i skolan. Hon är både lycklig och stolt över det faktum att Hon inte längre är yngst i skolan. Och med sin mors längtan efter struktur i livet är Hon glad över att skolan börjar och Hon har saker att göra, och så vidare. Den yngre damen har fått börja på Dagis. Ännu i våras var Hon hos dagmamma, men nu blev det dags. Åtminstone enligt sig själv har Hon blivit jättegammal och vis efter att varit dagisbarn en hel vecka. Frun har också börjat på. Som lärare har Hon en del att ta ihop dagarna innan barnen släpper sol och bad och söker efter sina skolväskor igen.
Däri tror jag en del av min Down-period ligger: livet går vidare. För de andra, inte för mig. Det har gått rätt bra nu i sommar, med familjen hemma. Vi har bott på sommarstugan, badat, bara varit. Men nu, när hösten  och nystarten för resten av gänget står för dörren är det lätt att bli lite låg. Vad ska jag ta mig till? När ska jag finna kraft till att börja på igen? Mina krafter som bara varit frånvarande har fortfarande inte hittat tillbaka till min spensliga lekamen. Både läkare och den samtalspartner jag träffar en gång i månaden säger att min kropp behöver vila. Jotack, jag vet det. Men känns som om det ligger ganska långt borta. Det där att hitta vila. Kan inte säga att jag får gjort vidare någonting här hemma. Inte helt ovanligt är att jag på morgon lovar hustrun att göra det eller det under dagen, följt av kvaljkänslor när jag märker att jag inte ombesörjt för saken och Hon kommer hem efter avslutad arbetsdag. Inte så att Hon kräver någonting av mig. Nej denna övernaturliga, underbara människa orkar överösa mig med kärlek, även med mina kortakommanden. Hoppas och tror att Hon vet vilken klippa och stöd Hon är för mig.
Idag ska vi försöka färdigställa dotterns rum som genomgått en liten renovering. Hon var viktig med att framhålla att hennes rum sett likadant ut sen Hon var fyra, och att Hon nu går på andra klass. Sagt och nästan gjort. De rosa och röda tapeterna  fick stryka på foten- Nu har frugan nyss fått spacklat och målat väggarna i en fräsch, vit kulör. Listerna hängde jag upp igår kväll- Nu ska vi försöka möblera rummet och eventuellt måla till en stjärna eller två på någon passande plats. I Sveriges TV, Barnkanalen sänds ett program som heter Fixa Rummet, en favorit. Borde väl skicka iväg ett mail och "tacka" för att de sår griller i huvudet på inte ont anande åttaåringar... ;)
Å andra sidan skulle jag nog vara mer brydd och orolig om Hon inte brydde sig alls.
Vi har lite trevande målat lite annat också denna sommar. Hjälpköket har fått ny kulör. Så även toalettens paneler. Vi har bott i huset sedan 2008 och känner nog att vissa delar börjar kännas både slitna och lite utdaterade. Men, de enklare sakerna börjar vara gjorda, och nästa steg blir både dyrare och tyngre. Resten av utrymmena är både större och lite svårare att fixa. Vardagsrummet sitter ihop med köket och kanske inget som fixas på en liten kvällsstund. Får se vad det blir till.
Tror jag nu ska slänga upp benen på soffan och lyssna på lite musik. Resten av familjen ligger ännu. Det är min tid nu.
Hoppas och tror att mitt nästa imlägg inte ska dröja så länge. Har haft lite semester från min blogg. Vill inte skriva bara för att skriva. Men känner nu att det börjar kännas bättre att sitta vid datorn.

Tack för ordet. Ha en bra dag.


måndag 11 augusti 2014

Lite tankar i nattens sena timma

Hej på Dig! 
Detta är något som snurrade i mitt huvud senast natt när jag inte kunde sova.

Vaken, naken, inför nattens mörker jag är 
Undrar, tänker, varför finns just jag här?
På denna plats, på denna jord
Tankarna finner inga ord

Utan att veta, alls någonting
Det kan bli svårt, när jag vet ingenting
Att morgondagen möta, med friskt mod
Stark i själ, men svag i tanken jag stod

Det blev en till, en till ny morgon klar
Men inte heller då fick jag svar
På frågan som på mina läppar bränt
Säg mig, hur är det bevänt?

Visst, i dunklet av natten ingen grubbla bör
På smått eller stort, som: vad händer när vi dör?
Sömnen borde ges allt den vill ha
Och mer därtill, för en ny morgonda'

Nu jag likväl grubblat mig trött
Och en tanke har i mig fött:
Om jag denna natt ej får tänkt allt klart
Går livet likväl sin gång, så underbart!

Tack för ordet! Ha en bra dag!

söndag 13 juli 2014

Utbränd och deprimerad kör jag en gammal bil långt bort, och hittar hem

När kaffebryggaren puttrat klart och den svarta vätskan runnit ner tappade jag upp dryga 4 deciliter i min rostfria termosmugg. Min svartbeige bag som stod packad och klar i kvisten slängde jag över axeln och steg ut i morgondimman. Bagen lade jag sedan i bakluckan, kaffemuggen på sin egna plats och spände sedan fast säkerhetsbältet. Den gamla dieselspisen bullrade igång och jag hade en skräckblandad förtjusning när jag backade ut från biltaket. Jag hade cirka sju timmars resa framför mig. Familjen sov fortfarande i det blåa huset som blev mindre och mindre i bakspegeln. Det regnade inte, men morgondimman gjorde att vindrutetorkarna med ett ljudligt gnäll åkte över vindrutan med jämna mellanrum. CD-spelaren hade bestämt sig för att panta på skivan som redan satt i, så mina medhavda skivor fick vackert ligga kvar i baksätet. Nåväl, radion fungerade ju, och det kom trots allt rätt bra musik ur radion. Om än bara ur en högtalare..
Tänker inte redogöra för varje kilometer under resan, men "snart" var jag framme vid den första av tre färjor som skulle ta mig till holmen Houtskär, utanför Pargas.
Till Houtskär åkte jag på en kurs, eller rehabilitering, kalla det vad Ni vill. Tillfället var öppet för personer som haft lite motflyt och kanske behövde lite hjälp på traven att komma tillbaka. Gemensamt för oss närvarande var att alla hade olika grader av depressioner i bagaget.
Kan erkänna att jag varit rätt nervös inför veckan som stundade. Vad skulle jag träffa för människor? Hur skulle jag reagera när jag tog mina demoner vid hornen?
Det blev en väldigt intressant och behaglig vecka. Ingen av de närvarande hade något behov av att hävda sig själva. Ingen försökte vara något mer än de var. Alla var där som sig själva. Jag träffade många fina människor, och kan sträcka mig så långt som att jag fick nya vänner. Visst, det var människor från hela Svenskfinland, och ingen bor direkt så nära att jag bara sticker mig in en kvällsstund. Men ändå.
Med mig hem tog jag en känsla av välbehag. Jag hade fått många och bra tips och råd om hur jag ska tänka och reagera när svarta moln tornar upp sig över min hjässa och jag inte orkar. Inte fungerar råden alltid, men i alla fall någon gång emellanåt.
Min utbrändhet är väl en sak, men väl så viktigt för mig är att hantera den depression som kommit till följd av att jag inte orkar. Orkeslöshet som sådan är en tung sten att bära, och det kräver rätt mycket av datorn mellan kålbladen till öron att hantera alltihopa. Lite i gången, små steg, mumlar jag för mig själv. Och vet Ni vad? Det fungerar.
Rätt nöjd var jag också över att min gamla bil fungerade klanderfritt på min resa. Det blev trots allt över tusen kilometer, och endast en liten oljeförbrukning kunde spåras. Bränsle tog den inte mer än att jag hade råd att tanka. Vackert så. Frun tyckte nog att jag kunnat ta familjebilen. Men jag tyckte det var bättre att jag tog Skrammellådan som åkte ensam. Hon fick nog köra barnen i bilen med ABS, EPS, TDI, OSV...
Jag har haft en litern paus från denna blogg. Det har inte funnits någon vidare inspiration, ingen vidare ork att skriva och berätta om allt eller inget.  Inlägg kommer nog fortsättningsvis, men bara när andan faller på. Och det vet jag trots allt inte på förhand. Du som läst detta, TACK för att Du läste! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 28 maj 2014

Sladd med offroadhoj, eller sladd mellan öronen?

Den gamla luftkylda sexhundrakubikaren kom flåsande på den långa start- och målrakan. Må så vara, att trötta grovmönstrade offroaddäck inte var ypperliga för att köra runt en asfaltbana, men om sanningen skall fram, det var väl inte chauffören heller. På Kemora Raceway, Vetil, avlöses långa rakan av först en svag höger som egentligen inte kräver vidare broms. (och absolut inte med en 45-hästkrafters endurocykel..) Nej, först påföljande höger som kniper till lite mer kräver en viss fartreducering. När jag i mitt iofs mediokra tempo vek in min hoj i den brantare högern kände jag hur bakhjulet släppte ut i en liten sladd. Inte brett, inte vidare farligt, men likväl en sladd. En sladd är inte farlig, sånt sysslar man nog med till vardags. Men där och då fick jag en klump i halsen. Vinglade vidare och körde ett par varv till. Sen, i samma kurva, på samma ställe, fick jag sladd igen. Grejen är väl att asfalten är skarvad där. Ett vettigt huvud hade väl förstått att ta kurvan lite mer till vänster. Men kanske inte jag då..
Körde in till depån och tog av mig handskar och hjälm. Det fick vara klart åkt för denna gång. Kompisen kom in efter några varv och frågade vart jag tog vägen. Jag citerade tjuren Ferdinand: "Jag trivs bättre här, luktande på blommorna!"
Kompisen har känt mig i tjugo år. Han frågade inte mera.

Dagarna går i sakta mak. Försöker hitta på olika saker att göra. Med ett egnahemshus och en rätt stor gårdsplan finns det projekt att göra för den hugade. Hemligheten är att inte ta i för mycket. Göra för stora projekt åt gången. Jobba tungt en hel dag betyder ofta två dagar vila. Då är det bättre att hålla på en timme och ta paus en timme (eller två). då är det lättare att hålla igång och få vardagen att lunka på. Då har mc:n varit en bra kompis. Kör jag hoj är det svårt att göra något annat. Och, olikt med bil, går det inte att sitta och grubbla på oväsentligheter när man kör. Du har vind, annan trafik, att avläsa vägen efter gropar, ojämnheter och lappningar. Sådant som kanske passerar obemärkt med bil, men som kan ställa till med allt möjligt när man sitter på en motorcykel. Då vilar huvudet.

Ser fram emot nästa vecka. Då får fruns elever hänga skolväskan i skrubben, ta av strumporna och får sitt sommarlov. Frun hade väl någon dag av städa, fixa-trixa innan de lämnar skolan för en tid. Då kommer vår familj att vara samlad. Det blir roligt. Samtidigt vet jag med mig att det kanske inte blir lika lätt alla dagar. När vi är hemma kommer vi ofta på alla möjliga saker att göra. Och det är så lätt att triggas till alla möjliga stordåd när man ser slutresultatet framför sig. Gäller bara att ha huvudet med sig. Stordåden får nog låta vänta på sig. Lite åt gången. 

Med en såpass lång sjukskrivning som jag har är det ofrånkomligt att pengar kan bli ett aber. Lön från jobbet blir ersatt av en ersättning från FPA. Den är kanske inte riktigt diger. Inte menar jag att jag skall lyfta stora summor pengar med att gå sjukskriven. Nej, absolut inte. Men faktum kvarstår, elräkningar, försäkringar, mat... Samma kostnader kvarstår. Inte känner man sig vidare manlig där man sitter och funderar kring det ekonomiska. Skulle gärna se mig själv tillbaka på jobb. Både för det ekonomiska, men mer viktigt för det faktum att gå hemma är inte något som är helt enkelt. Och jag är av den åsikten att en man på snart 37 år är i bra arbetsför ålder. Borde göra rätt för sig. Barnen har dock tagit det hela med ro. De ser det naturligt att pappa är hemma. Att pappa vilar mellan varven och kanske inte alltid är med på noterna. Det är väl mest jag själv som har dåligt samvete mellan varven.

I och med att vi troligen inte kommer att ta någon längre resa i sommar så kommer sommarstugan nog bli välbesökt. Barnen har pratat halva vintern om sommarstugan, om att simma och bada bastu där. Ser jag själv fram emot. När vi är där ser jag inte heller så mycket jobb som skulle behöva ombesörjas. Eller, visst har vi hur mycket jobb som helst där, men det är inget som måste göras nu på direkten. Och jobben som blir gjorda blir oftast gjorda tillsammans med familjen och svärföräldrarna. Då är det inte så stor skillnad som jag sitter lite emellanåt.

-Men, farbror skribent, vad nu? Hur ser framtiden ut? Hur länge ska du gå hemma, sjukskriven, som en kåldolme liggande på soffan..?
-Kära läsare. Jag vet inte. Vet faktiskt inte när och hur det det ska bli lättare. Vet inte hur saker och ting ska svänga och orken skall återkomma. Det är väl däri som problemet ligger. Man ska väl inte gå och tänka och känna efter. Kanske mer med vila och små projekt sakta få krafter tillbaka. Men det största problemet ligger väl mellan öronen. Vore människan en dator skulle det kanske gå att trycka på någon Reboot-knapp, eller Control-Alt-Delete eller något liknande.
Har dock inte hittat någon sådan knapp. Vet någon av Er var den ligger? Nä, skämt åsido. Denna rätt utlämnande text är väl för att berätta för Er vad som händer. Inte har jag någon skyldighet att lämna ut mig själv. nog vet jag det. Men på något bisarrt sätt känns det helt ok att sitta och skriva och berätta. Jag skäms inte för mig själv. Jag skäms dock  lite, i tysthet, för att jag grävt denna grop åt mig själv. Rätt obemärkt gick det att gräva den, men sen, nere på botten, är det kanske lite svårare att fylla upp den igen.

Känns faktiskt riktigt bra att efter en rätt lång paus sätta in ett litet inlägg på denna sida. Är det någon som mot förmodan haft bort mina skriverier, ber om ursäkt för mitt långa uppehåll. Är inte alltid lika lätt att hitta motivation att slå på maskinen och börja skriva. Och datorns bäst-före-datum har tyvärr gått ut. Det gör att vissa knappar kräver en extra hård tryckning innan den svarta bokstaven tar plats på det vita pappret.
Idag hade jag gärna gått ut i garaget och plocka på hojen lite. Kanske också städa lite. Har skruvat både traktorgräsklippare och motorcykel, vilket gör att golvet mellan varven varit täckt av både torkat gräs, verktyg och även glasfiber..
Den yngre av mina två döttrar har en släng av lite feber. Det gör att jag hållit mig inne, hemma med henne i två dagar. Ingen större fara med henne, dock. Hon är sitt vanliga yrväder om än lite dämpad. Bygga puzzel, spela spel och titta på barnprogram är trots allt rätt kul det med.

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 18 april 2014

En lång fredag

Ett dygn har 24 timmar. Oberoende veckodag och årstid. 24 timmar,1440 minuter, 86400 sekunder. Kan hända att lärjungarna räknade sekunderna denna fredag, när de funderade på vad som händer. Vad som skulle hända med Jesus. Om och vad de kunde gjort annorlunda. En lång Fredag.
När jag var liten hade jag alltid tråkigt på långfredagen. Det hände aldrig vidare mycket på gatan vi bodde på på långfredagen. Alla i närheten tog långfredagen som en dag att bara ta det lugnt, slappa och vila. Vissa gjorde det i enlighet med den kristna läran, andra för att det defacto var skönt. Mina föräldrar ställde aldrig till något extra den dagen. Jag för min del hade ofta lite tråkigt.
Nu är det långfredag. Den yngsta dottern vaknade vid sjusnåret. Hon ville tydligen göra detta till en riktigt lång fredag. Hon slet upp sin mamma, och utan min vetskap steg de upp.Sen, när morgonen egentligen bytt namn till förmiddag kom mina döttrar och väckte mig. En diger frukost med gröt och än mer viktigt, nybryggt kaffe, stod framdukad  på köksbordet. Inte utan att jag blev varm inombords när jag såg vad mina underbara kvinnor gjort.
Mina döttrar frågar också om vad vi ska göra idag. Men när jag svarade att jag inte riktigt vet ännu så nöjde de sig bra med det svaret. Tror att tjejerna är rätt nöjda över att ha en flumdag, mysdag, en dag utan måsten. Vi föräldrar har våra måsten här i livet. Jobba, handla, städa. Barnen har dagis och skola. Det är måsten och program nästan varje dag. Tror att vi får en bra dag tillsammans, när vi gör sådant som faller oss in.
Skulle dock gärna gå ut ett varv idag. Tvätta bilarna, byta till sommardäck, hoppa på studsmattan, räfsa lite, byta en söndrig brännare till blinkers` på motorcykeln...
Sådant vi alla skulle göra tillsammans. Brukar ofta vara roligt att tvätta bilen med barnen. Åtminstone sommartid. Då är pappa ofta mer våt en bilen, men det är väl så som det är?
För att återgå till inledningen. Jag känner inte till hela historien om långfredagen och lärjungarna. Vet inte vad som hände sådär på riktigt den helgen som gett oss helgen påsk. Ska sanningen fram har jag lite svårt att riktigt ta allt det där till mig.  Men det jag vet, är att vi alla behöver en lugn dag, en långfredag. En dag för lugn och ro, kanske eftertänksamhet, en dag med handbromsen uppdragen, växellådan ställd i läge Park istället för Drive.
En Glad Påsk åt Er alla! Hoppas att min inspiration skall ge mig och Er fler alster i framtiden. Det har varit rätt tunt på senare tid. Men, då finns det å andra sidan rum för förbättringar...

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 15 april 2014

Att pilla med en mc-motor är skönt för själen

(Harkel, harkel.. hörs svagt i bakgrunden.)
Hej! Minns Ni mig? Det börjar vara ett tag sen. Sen vadå? frågar Ni väl då. Inte så att Ert liv stått stilla och väntat. Väntat på något livstecken, en uppdatering från mig. Må så vara. Men tanken med denna blogg har sedan starten varit att med jämna mellanrum uppdatera både Er och mig själv med storyn kring livet och dylikt.
Vad har då hänt sedan sist? Inte mycket, ska jag vara ärlig. Det har varit rätt mycket tid hemmavid. Youtube har varit en god vän. Tittat på filmer, men även tittat rätt mycket på diverse videon med mitt favoritämne, min motorcykel. Har haft min egen motorcykel sönderplockad för en liten renovering. Då har Youtube vid ett flertal tillfällen bistått med både tips, men även fakta som kanske inte stämmer överens med verkligheten. Ni vet var Ni hörde det först: inte allt på Internet är sant och sanning..!
Jobbet får tillsvidare vänta. De funkar inte. Jag var dit en dag och hälsade på. Jag var dit vid lunchtid, så jag skickade kompisen på lunch. Tänkte att jag dejourerar ett tag. Fixade en par grejer och betjänade ett par kunder, men sedan sa det stopp. Svetten flödade, hjärtat klappade frenetiskt innanför bröstkorgen och koncentrationen åkte ut genom fönstret snabbare än en avlöning. Kvällen och dagen efter hade jag feberfrossa och huvudvärk.
Följaktligen var jag inte riktigt beredd på det som krävs av mig. Eller, jag är nog helt medveten, men kanske inte riktigt beredd på att det skulle sparka bakut på det viset det gjorde.
Har sedan ovannämnda fadäs varit på väldigt dåligt humör. Jag börjar bli trött på detta. Trött på att vara trött, är ett uttryck jag allt som oftast kommer tillbaka till.
Har tagit renoveringen av min motorcykel som en avkoppling från allt annat. När man pillar med en motor som sedan skall snurra på flera tusen varv per minut mellan min knän, då finns det inte rum för särskilt stora misstag. En trevlig avkoppling som nu ändrar lite i art i och med att jag istället för att bara skruva nu även kan åka ut och köra.
Må så vara att detta inlägg inte förde med sig något nytt, något revolutionerande. Det är kanske inte ens vidare intressant att läsa, vad vet jag. Men där var det då, mitt inlägg. Svart på vitt, men kanske utan någon röd tråd.

Tack för ordet, ha en bra dag!

tisdag 11 februari 2014

För lite bensin, otydlig bränslemätare och långt att gå

Hej. I bakgrunden sprutar diskmaskinen vatten på tallrikar, bestick, glas och grytor. Den sköter sig själv. På soffan i vardagsrummet ligger Åke, vår yngsta katt, och tvättar sig. Han sköter sig själv. Datorhögtalaren gör sitt bästa för att göra Pink Floyd rättvisa. Det funkar inte något vidare. Men känner inte för att rigga igång stereon, så datorn får klara sig själv. Själv då? Vad gör jag själv? Inte mycket.
Hade jag varit på jobbet nu hade jag kanske suttit vid kaffebordet med mina arbetskamrater. Ofta pratas det om båtar, villaliv, fotboll... Sådär som det brukar gå till på en arbetsplats med idel män.
Men nu sitter jag inte vid kaffebordet på jobbet. Tyvärr, får man säga. Tyvärr sitter jag här hemma vid köksbordet. Förra veckans Fredag blev jag sjukskriven. IGEN! Hela hösten har varit en seg kamp, och nu orkade jag inte längre.
(För nyinkomna läsare som kanske i misstag snubblat in på mina skriverier:
jag var sjukskriven ett halvår 2012 för utbrändhet)
Det är fruktansvärt tungt att vara trött. Nu blev det där visst en dubbelsyftning, där det både är tungt och man dessutom är trött. Två ord som egentligen som sådana borde räcka att beskriva ett tillstånd. Men Ni förstår säkert vad jag menade.
De där visare människorna, de med ett stort skrivbord, vit rock med många pennor i bröstfickan och ett eller flera diplom på väggen sade åt mig att nu måste jag ta time out. Det funkar inte att nöta på effektreserverna i all oändlighet. De säger att jag behöver vila. Jaja, men om jag inte vet hur man gör?!
Om jag inte vet hur man sätter sig ner och tar det lugnt. Kanske sätter sig ner och läser en bok eller ser på en bra film på TV? Om det inte riktigt fungerar att göra så? Om man istället för att vila börjar tänka på ogjorda saker och göromål? Om man cirka 30 minuter in i en film eller en god bok måste gå och tömma ur en tvättmaskin, ta läsplattan för att kolla på bilannonser eller någonting annat livsviktigt? Det är lite så det blir när hjärnan går på högvarv. Då är det inte så enkelt att vila. Vila är något jag skulle behöva göra, det behöver vi alla. Men där har jag en stor post i mitt ringa välmående. Att sakna konsten att slappna av, göra ingenting och kunna njuta av det.
Är kanske lite konstig av mig som skriver ner sådana saker som jag gör. Man kan ju trots allt hålla sånt här inom sig, och inte skicka ut det i atmosfären så vem som helst får läsa och döma mig efter det. Sant, mycket sant. Men vet Ni vad? Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är konstig. Det rör mig inte i ryggen. Mer skriver jag för att det är ett bra sätt att få ut saker som snurrar på hårdskivan.
Jag har ett klart mål framför mig. Ett klart mål på vad jag ska göra för att saker och ting ska börja fungera igen. Jag måste bättre börja känna mig själv. Börja veta när effektreserven börjar bli kritiskt låg, och det blir dags att tanka. Som det är nu, om man som den motorcykelnörd jag är vill dra en liknelse, så kör jag hårt framåt, märker knappt att jag vridit på reservkranen. Jag kör glatt vidare tills motorn hostar till en par gånger och stannar. I tillägg till bränslekranen med reservläge borde jag montera en stor, röd lampa som dessutom skulle tändas. Då, vid det tillfället när lampan börjar lysa, då kall jag sakta in. Kanske lämna ett projekt i garaget till nästa dag, lämna sista tallen i skogen ohuggen och okvistad.. U name it.
För att fortsätta min liknelse. Förr hade jag kanske 20 liters bränsletank. Nu, när jag är på väg tillbaka efter att ett tag varit rätt så nere på botten är min bränsletank kanske på 8-10 liter. Följaktligen är jag tvungen att göra mindre saker, kortare arbetsmoment innan reservkranen skall vridas på, och den röda lampan tänds.
Det är väl där största problemet ligger. När det är roligt, går lätt, då är det så enkelt att gasa vidare. Då vill man jobba, man vill göra saker. Bra där, det ska jag göra. Men inte för mycket, för länge i taget...
Tadaa! Jag har nyss löst alla mina problem! Det är är ju en barnlek, gör sådär så blir det bra..!!
Jepp, så är det. Teori och praktik. I teorin vet jag vad som är galet, men i praktiken har jag svårt att göra något åt det. Är inte det lättaste att ändra på ett beteendemönster.
Men nu har jag trots allt skrivit ner var det fallerar. Får väl sätta mig ner och läsa igenom detta svammel nästa gång det briserar, när reservtanken måste vridas på.
För, kära vänner, det är roligt att köra. Man måste bara känna sin hoj, (kropp) veta vilken bensinförbrukning den har och framförallt, man måste veta var det säljs ny bensin...
Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 7 februari 2014

En kort historia om livet

söndag 2 februari 2014

Förmånligt, allt är relativt...?

Det var väntat. Kan inte alls säga att jag blev speciellt överraskad. Men nog hade det varit skoj om det gått vägen, bara så där. Pratar om det årliga som ganska många finländare står för. Vissa gruvar sig länge. Andra tar det med ro. Jag pratar om bilbesiktningen.
I vår familj är vi tvungna att ha två bilar. När vi åker iväg om morgnarna svänger frun vänster, och jag svänger höger. Vi bor ute på landet, men jag brukar säga att vi bor centralt. Centralt i det avseendet att frun kör 20 kilometer åt sitt håll och jag kör 20 kilometer åt andra hållet. Sen till kvällen sammanstrålar vi tillbaka "i mitten".
Men, tillbaka till bilbesiktningen. Plåtskorven jag kör med är inte speciellt ny. Den är byggd på förra årtusendet och har sett en hel del väg under åren. Köpte den för 1,5 år sedan. Vill minnas att den kostade €600,- och jag har under min tid fått 25-26 tkm på den. När jag nu i veckan körde ut från bilbesiktningen hade jag ett papper med texten "Underkänd" i passagerarsätet bredvid mig. Bromsskivorna var tydligen under all kritik och den stötdämpande funktionen framme var bara borta. Sen var det någon led där framme som glappade. Att avgasröret har åtminstone två hål, förutom det som finns där bak på bilen, vet jag inte om de alls lade märke till eller bara blundade för. Senare på dagen pratade jag med en par bekanta och min ringa framgång på bilbesiktningen kom  på tal. Den ena av dem replikerade: "de där delarna kostar ju mer än hela bilen är värd! Och sen kommer ju arbetet till!"
Jag log snett. Visst, den klarsynte gentlemannen har kanske rätt. Räknade på kvällen att mina delar blir att kosta cirka €140,-. En eller två kvällar i garaget blir det också. Har dock inte för avsikt att betala någon vidare lön åt mig själv för jobbet jag skall utföra. Skulle jag skrota bilen på grund av detta skulle jag de facto vara utan bil. De 140,- jag då inte investerat i delar skulle jag sen kunna sätta på en ny bil. Utan att skryta alltför mycket så är jag rätt bra på att nosa upp förmånliga bilar. Men 140,- är lite väl lite för att hitta något vettigt.
Den klarsynte gentlemannen som klargjorde sin ståndpunkt i fallet kör själv en rätt ny bil. Troligen värd närmare €30k än €20k. Han skulle kanske inte frivilligt bli ertappad i en sån skrothög som jag kör med. Då är kanske 140 hårdskattade euron idiotiskt att satsa i den. Men med det bruksvärde jag ser i bilen, Edith som Hon heter, gör att 140,- känns surt men likväl vettigt att satsa. Får jag ett år till körning för den summan är jag rätt nöjd. Man kan trots allt bli tvungen att byta bromsar på en bil man nyss köpt för tiotusen också?!

Vart vill jag nu komma med detta? Har jag rätt och gentlemannen fel? Eller är det tvärtom? Inte vet jag. Jag vet bara att jag för tillfället finner det som mest vettigt att hålla igång skrammelvagnen ett tag till. Skulle gärna gå in i en passande bilaffär ock köpa mig en bil som skulle vara tio år yngre. Fast den vore femton år yngre vore den fortfarande begagnad. Men det finns många andra saker också i en familj som kostar. Då vill man inte skrapa ihop en hel hög med sedlar och satsa i en bil som sjunkit i värde med hälften bara man rullat ut den ur butiken.

Skall nu ta en drabbning på det världsomspännande nätet. Med litet detektivarbete kanske jag kan spara en tjugolapp på delarna. Men! Tjugo €! Det är väl en spotstyver! Ja, det är det. Men procentuellt av 140 så är det trots allt ganska mycket. Förmånligt, allt är relativt...

Tack för ordet, ha en bra dag.

PS. Namnet Edith (Piaf) på bilen kommer ifrån att Hon är en gammal fransyska med rätt grov "röst" DS.