Den ultimata sanningen om livet på och vid sidan av sociala medier

Hur tänkte jag nu? Håller först en nästan halvt års paus från bloggen för att sedan slänga upp en sådan laddad rubrik. Ultimata sanningen..? Vad är då det? Nå, vi försöker att bena ut lite hur jag tänkte.

-Idag har jag deltagit i Stockholm maraton. en gammal dröm går i uppfyllelse!
-Sätter upp en bild på vår treåring som nyss lärt sig räkna till 45.
-Hade en underbar mc-tur till Geiranger i veckan. Fina fjäll.
-Min bil glänser. Lönade sig att sätta tre timmar i gaaget idag.
-Ett glas vitt på flygplatsen i Helsingfors inför solsemestern.
-Titta! Fick en gädda som vägde 4,8 kg på kastspöt. Det var vikten på endast huvudet.. 

Ett litet accplock på väldigt vanliga inlägg på Facebook och Instagram. Alla trevliga inlägg som betyder mycket för personen som satt upp text och bild. Någonting som de väldigt gärna vill dela med sig av åt sina vänner. (och alla andra som följer deras konton) Det är väl så som Zuckerberg &Co hade tänkt det till att börja med. Allt detta är ju bra. Men en tanke som slog mig här och som jag, kanske helt onödigt, lämnat lite att fundera på. Vilket avstamp ger våra inlägg? Vilken bild får de som följer mig på Instagram av de inlägg som jag sätter upp?

Sätter någon mest upp bilder från fotbollsmatcher där han/hon följer sitt favoritlag så kanske man frågar sig, gör personen inget annat än går på fotboll? Sätter någon upp bilder på dennes joggingturer och bilder på sin pulsklocka för att denne är stolt över de preststioner den utför, gör de inget annat än att ränna runt på vägarna? osv.

Fotbollsmatcherna till exempel. De är kanske en gång i veckan. Där emellan gör man något helt annat. Jobbar. Gör mat. Klipper gräs. För barnen på ischokeyträningarna eller fiolkurs. Det är inget som personen i fråga känner att denne vill sätta upp. Fotbollen är intresset som personen vill sätta upp på Instagram. Vill visa vilka färger som gäller och vill visa och diskutera inspark och offside med likasinnade sociala mediepersoner?

Att treåringen ovan lärt sig att räkna till 45 år en milstolpe för barnet. Modern/fadern är stolta över det. De jobbar också. Klipper också gräs. För troligen även de treåringens äldre syskon på hockeyträning eller fiolkurs. Med det var räknandet som man ville berätta om. Det som där och då var viktigt. Sen, om man riktigt vill botanisera i tänkbara situationer, kanske nämnda treåring är ett barn som låtit vänta på sig? Kanske det tog ett tag innan syskonet kom till världen? Kanske till och med en jobbig graviditet där familjen känner hur livet segrar? Hur treåringen trots alla odds defacto gör lysande framsteg och det är något jättestort att denne klarat av fyra tiotal och fem ental? Då är räknandet nått viktig, även om följare kanske tycker: OCH?! Sen kan det ju också vara så enkelt att pappan suttit med telefon i näven och scrollat igenom Facebook medan barnet plötsligt börjar räkna. Då har det i stunden varit ett passande inlägg på sociala medier? Vad vet jag? 

Undertecknad, personen som huserar på denna blogg då? Hur ser det ut för honom? Jobbar vardagar, frun likaså. Har tre barn tillsammans. Våra liv kretsar ganska långt kring vardagen, att få pusslet med jobb, barnen och deras hobbyer, hus och hem..livet. Ingenting ovanligt. De som följer mig på Facebook och Instagram ser hur mina inlägg rätt ofta kretsar kring mitt stora intresse, motorcyklar. Har även en hel del inlägg om döttrarnas fotboll. Men hojen, den Andra Quinnan, Hondan, det är den som förutom familjen äger  mitt största intresse. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag ofta har upp bilder och inlägg på mina utflykter på och med min lilla gröna mc. Ofta..? Sen är ju frågan, vad är ofta? Har inte botaniserat bakåt i mina egna inlägg desto mer. Kan inte på rak arm säga hur ofta, hur mycket jag satt upp inlägg gällande mina körningar. Betyder det att jag inte gör någonting annat än att köra motorcykel? Lämnar jag fru och barn vind för våg precis varje kväll och är ute och leker?! Det måste ju bara så. Mina inlägg tyder ju på det. Jag gör ju inget annat..
Har fått flera kommentraer som tyder på att så är fallet. Att jag mest är ute och flänger.

Det är lite här som vi kommer in på den röda tråden i mitt blogginlägg. Vilket avstamp lämnar vi med hur vi lever på Facebook? Vilka tankar för våra bilder med sig på Instagram? Jag kan säga att jag gärna skulle ta en lite längre resa med min mc.Köra mer. Antingen med frun bakpå. Eller ensam. Kanske med en kompis. För tillfället gör jag inte det. Jag tar en sväng en kväll. Eller en tidig Söndagsmorgon. Det är terapi för mig. Skönt är bara förnamnet. Då är det viktigt för mig. Någonting jag gärna delar med mig av åt de som vill läsa om det. Resten får bara scrolla vidare. Då är det väl helt logiskt att jag "inte gör så mycket annat än att köra hoj" Mina inlägg tyder ju på det.
Jag jobbar också. Klipper gräs. För barn på träning..

Vän av ordning kanske frågar nu: i vilket skede ska herrn avslöja den ultimata sanningen? Har vi läst igenom det här såhärpass lång så vill vi också veta svaret. Mmm.. Nä. Ni får inget svar. Inte av mig åtminstone. Kan bara konstatera att det är ett intressant ämne. Att källkritik, eftertanke om vad och hur man uppför sig "socialt" är otroligt viktigt. Tänkte att jag nu efter att ha skrivit detta klart ska sätta upp en bild på där jag fixat min söndriga blinkers på motorcykeln i garaget. Men frågan lyder, tror läsaren att jag tillbringar hela söndagen i garaget med hojen? Fast bilden är tagen igår på eftermifddagen när jag för ett ögonblick gick in från mina trädgårdssysslor i skydd undan regnskuren..? Vad ger våra liv för avstamp? Socialt, men även på "riktigt"..?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

En evighet. En kort sekund

Parkerade vår Renault Laguna utanför snabbmatsrestaurangen. Ur bilbarnstolen hör jag vår dotter fråga: mamma? Jag svarar: Mamma är kvar på BB med din lillasyster. Vi åker dit sen. Ser i bakspegeln hur underläppen på dottern darrar, vibrerar lite. Ser hur de små lungorna samlar in luft. Vet med mig att detta nu är lugnet före stormen... MAAAAMMMAAAA!!! Ur baksätet, forftfarande fastspänd i bilstolen vrålar dotern rakt ut. Ser hur paret som går förbi vår bil liksom hoppar till av avgrundsvrålet som plötsligt skär igenom luften. Mina förklaringar om att lillasyster inte riktigt ännu, drygt ett dygn gammal, kan äta hamburgare vinner föga poäng hos den milt sagt arga damen i baksätet. Efter åtta förklaringsförsök och tio, nej tjugo, sch!, vi åker tillbaka sen! så har dottern slutligen beslutat sig för att åtminstone för tillfället ge med sig och lugna ner sig.
En pappa med värkande öron och dunkande huvud går nu med lätta steg in på rstaurangen

Min yngsta dotter är nu två år gammal. historien i "preludiet" har dock inget med henne att göra. Nej, den lätt arga damen i bilstolen fyller snart tretton. Hon tittar på hockey på TV:n nu och har precis lackat sina naglar. Den som då var nyfödd har nyss fyllt tio och spelar idag fotbollsturnering.Tiden går fort. Ni som har barn kan säkert relatera till följande. Barnen fyller ett, tre sju tretton, femton och aderton. Där emellan tycks tiden gå jättefort. Först när man som jag gör idag låter tankarna gå tillbaka som man märker vad allt som har hänt. Vad allt som man får vara med om.
Detta att jag fick tankarna att börja vandra var det att mellantjejen fyllde tio. En stor händelse. Tvåsiffrigt. Tyckte jag också när det begav sig. Då när Ryssland var synonymt med Gorbatjov och man var cool när man kunde lyssna på C-kassetter i sin Sony Walkman.
Minns att jag var rätt medtagen när den mellersta dottern föddes. Hade inte riktigt förstått då ännu hur det var ställt och hur jag mådde. Hade fortfarande tron på att en stor mugg kaffe hjälpte mot allt och att det var full fart framåt som gällde.
Säkert också det som gör att dessa tio år känns som typ 4. Eller fem.
Jag VET att frun hade en stor roll i att ta hand om våra två döttrar. Jag var nu mest bara med. Även om man kanske inte ska använda sina barn som något att fullfölja sig själv genom kan jag nog erkänna att så var fallet mellan varven. Det var ju de som lyfte upp mig när jag bara låg. De som många gånger fick mig att inse att livet går vidare. Så ja! Jag HAR dragit personlig vinning av mina kottar.
Är väl lite så här det fungerar. Ibland går livet lite snabbare. Ibland går det kanske lite långsammare. Idag står jag mestadels upp. Även om jag själv somnade idag när jag lade tvååringen så står jag mestadels upp. Livet snurrar på. med rätt full rulle med tre barn varav två har rätt tidskrävande hobbyer, en använder potta (ibland..) och sånt. Vanliga grejer. Livet.
Känner att detta inlägg är kanske varken välformullerat eller väl genomtänkt. Vet inte helt förstår ni vad jag pratar om. Har lite huvudet fullt ibland av tankar och funderingar. Ibland till och med väl mycket. Och vid dylika tillfällen, som nu denna tioårsdag, är det lätt att man tittar tillbaka. Kommentera gärna om det var luddigt..

Tack för ordet. Ha en bra dag.