tisdag 23 juli 2013

Baksmälla på nyktert huvud. Roger Pontare och soffan har samma budskap.

Kanske det finns andra som har samma tankar. Tankarna kring att återgå till jobbet efter semestern. Stod själv i beråd att börja jobba efter två veckor betald ledighet. Har två veckor till en bit in i Augusti. Men mer om det senare. Min semester har varit rätt fylld med allt möjligt. Och, det skall sägas, två veckor är rätt lång tid... Not!
Igår, Måndag 22.7.2013, åkte jag då tillbaka. Var väl lite nervös för arbetsmängden som kunde tänkas möta mig. Till min glädje var det inte helt omöjligt. Vi hade tydligen rätt lugna dagar haft, och måndagen blev därför rätt passande "första"dag. Mot eftermiddagen hände däremot nånting.Håret på mina armar reste sig, jag började frysa och skaka, huvudet värkte. Nu påminner de symtomen ganska långt om en högst ordinär förkylning. Men att jag samtidigt svettades ymnigt, hjärtat slog snabbare en en 600cc Supersportmotorcyckel på fullgas och jag samtidigt började gråta.Symptomen var alltför bekanta.
I min panik över vad som skedde i mig lyckades jag även såra min hustru med oskäliga beskyllningar. Att jag sen blev än mer trött och ledsen av det skedda förstår Ni säkert. Natten blev en blandning av att ha ett hotellrum i en torktumlare, där varm luft och hetta blandades av hinkar av iskallt vatten som sköljde över mitt förvirrade kranium. Allting detta inkapslat i torktumlarens 1400varv/per minut. Att jag efter högst två timmar sömn försökte stiga upp för att åka till jobbet gick väl inte riktigt bra. Medelade min förman om att jag kommer lite senare idag. Kokade lite kaffe och satte mig vid köksbordet med en tidning. En biltidning från 2012 var det första jag fått tag i, och den luslästes från pärm till pärm. Efter en dryg timme kände jag att nu eller aldrig. Vevade igång min gamla surhink till bil och åkte iväg. Men de tjugo kilometrarna till jobbet blev en mardröm. Lika koncentrerad som en pensionär som söker P-plats utanför Supermarketen med specialpris på kaffe vinglade jag mig iväg till jobbet. Hur som kom jag mig fram, för att möta en lätt bekymrad chef. Han tyckte att jag helst skulle svänga om, för min uppenbarelse var tydligen rätt anskrämlig. Vi satte oss ner och diskuterade ett tag medan min puls så småningom sjönk. Att han sen frågade om jag behöver skjuts hem kändes lite hemskt. Inte utan att man själv blev lite rädd.

Har nu haft en het träff med vår kära soffa och känner väl mig lite piggare. Men kan inte annat än tycka att hela känslan påminner om en baksmälla. Så här dåligt har jag inte mått sedan påsken 2012, när jag bröt ihop fullständigt och blev sjukskriven. Med baksmälla menar jag inte känslan av alkohol som går ur kroppen och påminner om det idiotiska i gårdagens uppförande, utan mer hur mitt humör och mående sakta men säkert blivit bättre, för att nu med en smäll ta ett stort kliv tillbaka.
För tillfället vet jag inte vad som händer, men det känns skönt att våldsamt hacka på tangenterna för att putsa ur min överhettade hjärna. Hav överseende med mitt något förvirrade uttryckssätt. Tror inte, och har för all del inte heller som avsikt, att detta skrivande skall vinna pris för sitt närmast perfekt sammansatta innehåll. Nej, kära vänner, detta är mer en oas för undertecknad, där jag ömsom viskar, ömsom spyr ur mig halvsanningar och helsanningar om mitt liv och de mina runt omkring mig. Kan nu konstatera att soffan likt vindarna i Roger Pontare´s Melodifestivalbidrag viskar mitt namn. Skall inte göra henne besviken.

Tack för ordet, ha en bra dag

torsdag 11 juli 2013

Alla dagar, alla år



De sträva, knutiga fingrarna svepte försiktigt över det nyhyvlade träet. För en oinvigd kanske det var slätt, men Peters erfarna fingrar kände både fåror och gropar. Han startade upp den gamla hyveln en gång till. Belysningen i taket flammade till när strömmen inte riktigt räckte till för att driva allt. Hon hade många gånger sagt åt honom att ta dit en elektriker för att se över systemen, men det hade aldrig blivit av. Efter att bräderna hade åkt ett varv till genom hyveln tittade han upp på den dammiga urtavlan ovanför dörren och konstaterade att det började bli sent. Med en suck drog han ur stickkontakten ur väggen och tittade sig omkring inne i verkstaden. Det såg ut precis som vanligt. Längst bort låg en hög med paneler, förvisso sorterade men likväl lätt utspridda. Vid de dammiga fönstren hängde blåvita gardiner. Han hade aldrig förstått vitsen med gardiner i en snickeriverkstad, men hon tyckte det skulle se hemtrevligare ut. Visst hade hon rätt, men gardinerna hade nog mått bra av ett varv i tvättmaskinen. Pelarborrmaskinen och bandsågen innanför dörren var ett fynd han gjort på en auktion för cirka tio år sen. Det var en granne som sålde bort huset för att flytta närmare civilisationen, som han sade. Grannen hade nog försökt få Peter att tänka över sitt boende, men förgäves.
-Tror knappast grannarna i höghuset tycker om att jag startar hyveln klockan halv tio på kvällen! Hade Peter skojat bort resonemanget. Det var här han bodde. Inget skulle ändra på det. Han släckte lampan och lät ögonen vänja sig med mörkret utanför. När han började skönja siluetterna av huset steg han ut och stängde dörren efter sig. I den sena höstkvällen började han småfrysa lite. De femtio metrarna fram till huset kändes långt ikväll, det erkände han, fast bara tyst för sig själv.
Med en suck satte han sig vid köksbordet,  tände en cigarett och knäppte händerna. Inte för att be, han var inte alls vidare troende av sig. Att knäppa händerna vid köksbordet var närmast något han börjat med när frun gick bort. Kändes tryggt, på nått vis. Hon hade alltid knäppt händerna vid köksbordet på kvällen innan de gick och lade sig. Han hade många gånger frågat varför, men hon hade aldrig sagt nått. När han nu satt ensam vid bordet kändes det bra att fortsätta.
Följande morgon gick Peter på nytt till verkstaden. Bräderna från igår låg kvar vid hyveln. Den här gången gick de igenom Peters noggranna granskning, och det började bli dags för montering.  Efter att han sågat, tappat och limmat började sängen äntligen ta form. Ritningarna, tjugo år gamla, hade han blivit tvungen att beräkna om. Sängen, som varit tänkt som deras gemensamma hade aldrig blivit av. Det hade alltid varit andra projekt som kommit emellan. Trappräcken, utemöbler, allt möjligt. Det strandade i att Peter alltid haft svårt att säga nej. När han nu tittade på den nymålade, färdiga sängen var det inte utan att det stack till i honom.
Peter gick in i huset, pluggade i telefonen och slog numret. ”Hej Farfar!” Lät en sprudlande glad stämma i andra änden. Efter att de småpratat om diverse allt möjligt kunde han inte hålla på det längre:
”Linn! Vet du vad? Sängen är klar.” På kvällen kom Linn och hämtade sängen. I bilen sov Sebastian, fyra månader gammal. Sebastian visste inte om det än, men han skulle få världens bästa säng...

Tack för ordet, ha en bra dag.


tisdag 9 juli 2013

En svart Saab och röda LM



Den svarta Saaben susade genom landskapet. Den krängde kraftigt i kurvorna, men inte mer än att Peter valde att hålla ner gasen och fortsätta. Peter svor högt för sig själv inne i bilen. Han svettades ymnigt. Luftkonditioneringen som han tänkt serva redan i våras hade nu helt lagt av. Det var varmt som i en finsk bastu. Han fortsatte dock sin vansinnesfärd , fortsättningsvis svärande och muttrande inne i den varma bilen. Han förstod inte hur det kunnat bli så här. Han, av alla människor! Varför skulle just han drabbas?!
På en lång raksträcka släppte han aldrig ner laddtrycksmätaren från det röda fältet. Med ett kraftigt vinande från den närmast glödande turbon slungades Saaben framåt. Hatighetsmätaren passerade 180, men han höll kvar ett tag innan hans söndriga, utgångna Crocs flyttades över på bromspedalen. Kurvan närmade sig snabbt. Han stampade till med båda fötterna på den breda bromspedalen, och de dyra bromsskivorna från Saab Motorsport var plötsligt inte speciellt dyra. Med ett lätt bakvagnskast närmast flög han genom kurvan, för att sen ånyo plantera gaspedalen dikt mot golvet. Klockan var tio före och det kändes som om det var lönlöst. Skulle det skita sig nu? Efter alla dessa år?
I samma tempo fortsatte färden ett par minuter innan han såg huset närma sig på höger hand. Digitaluret på bilstereon visade 19:58. Med skrikande däck bromsade han in utanför den gamla tegelbyggnaden med rappad fasad. Han slängde växelväljaren på automatlådan i läge P, och sprang in genom den öppna dörren. Den förvånade kvinnan bakom disken hoppade till när Peter slängde fram lappen och skrek:
-Min vanliga rad! Plus joker! Och ett paket rött LM, mjukt paket!
Han hann...

Bröllop, Bruce Springsteen och vackra kvinnor

Hej! Länge sen sist jag plitat ner nånting. Förvisso, så är det. Det har helt enkelt inte funnits "flow", eller vad det nu heter när författare har ide´torka. Författare... yee, right. Men Ni vet vad jag menar. 
Det har varit ganska mycket på gång i vår familj. Vi har bland annat lämnat in bygglovsansökan på vårt garage. Där är väl inte sååå mycket jobb i det, men redan planeringen och vetskapen om att en stor grävmaskin snart skall bälta in på tomten gör att man blir ivrig. Tar dock ännu en par veckor innan den är här. Det som mest sysselsatt oss är Bröllop. Nej, inte eget, det fixade vi för tio år sen, men däremot fruns systers. Min hustru, förutom att Hon är en klippa här hemma och en underbar livskamrat, är rätt praktiskt lagd av sig. Förutom att Hon bakar en hel del och skulle göra tårtorna till bröllopet, var Hon även inblandad i bröllopsklänningen. För Er som inte vet, det går tydligen några meter tyg till den vita historia som omgärdar en brud. Och tråd, pärlor, veck, fållar och jag vet inte allt. Det var min svärmor och frugan som sydde. De hade nog pysslat en del med den under våren, men när fruns elever i spetsstrumpor och blommiga klänningar sjungit Den blomstertid nu kommer samt fått sina betyg, då sparkade syateljen igång på allvar. Kan erkänna, kan tänkas både som oförstående och även lite trött, men tyckte nog ibland det blev väl tjockt. Hade kanske planerat nånting annat inför kvällen, men när jag kom hem blev det inte alltid så. Då var bruden på intågande och skulle prova, och dottern hade fotbollsträning eller skulle till kompisar. Visst, inte är jag dummare än att jag förstår vidden av ett bröllop, det är en hel del jobb. Och att frugan fick sy klänningen åt sin syster var nånting stort, det förstod, och förstår, jag. Som kuriosa in sammanhanget kan nämnas att Hon sådär lite på sidan om slängde ihop en par-tre klänningar till. Både åt våra flickor som var brudnäbbar, men även sin egen. 
Men, som sagt, tyckte ibland det var väl tjockt. Skulle dock aldrig velat ha det annorlunda, dock. Det är ett bra tag sen det ordnats bröllop i vår familj. Och bröllop är kul!
Fruns syskon är trevliga individer, tycker om dem allihopa. Den som nu gifte sig är kanske den som mest liknar min hustru, både till sätt och utseende. Därför var det på nått vis häftigt, det var nästan som om man gick tio år tillbaka... :)
Men, fram till dagen D.
Bröllopsdagen blev en succe´. Det var soligt, varmt, roligt, rörande, härligt, kärleksfullt... Bruden var vackrare än en solstråle som söker sig igenom daggvåta fönster. Brudgummen var en ståtlig man, och med ett tal till sin hustru som säkert fuktade mången ögonvrå.
Mina barn var ute i den varma sommarkvällen och lekte med sina kusiner och andra barn. Själv satte jag mig ner med en öl och lyssnade på en trubadur som på ett självsäkert och medryckande sätt drog av några Bruce Springsteen och även Mick Jagger. Att det var en skön känsla är väl närmast en underdrift. Fick även gå och dansa med min dotter. Har man en fyraåring på axlarna spelar det föga roll om man kan dansa eller inte, det blir kanon hur som helst...
Nu är bröllopsbestyren förbi, min svägerska har bytt efternamn och vi har Semester! Idag blir det besök på Touhutalo, ett lekland för stora som små barn.
A Beautiful Life!

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 2 juli 2013

skall jag röka eller köra motorcyckel?

En liten tanke som har snurrat i mitt huvud. För Er som inte vet, jag har två barn, fyra och sju år. Vi har nybyggt egnahemshus, till stora delar byggt på lånat kapital. Vår familj är knappast några krösusar, men vi har det helt ok. Nu till min tanke:
Har vid flertalet tillfällen fått frågande kommentarer kring mitt hojägande/
hojkörande. Folk, icke själva motorcyklister, har till och med påstått att det är själviskt att köra hoj..! Var får du plats med barnen?! Osv. Osv.
Nu har jag ju aldrig tänkt så långt, att mina små flickor måste med, inte än i alla fall. Nä, det är min tid. Frun kanske drar på sig löpskorna, det är hennes tid. Och sen till det ekonomiska. Det är ju dyrt att köra hoj! Väljer att svara FEL! på det påståendet.
Min hoj kostade 1.600€. Försäkringen ligger på cirka 300,-/år. Men, ponera sen att jag dessutom skulle röka, dricka, springa på hockey? Har räknat ut att det kostar mig lika mycket på årsbasis att köra hoj som att röka en ask om dagen. Ett lätt val från min sida.
Och sen det själviska i att åka ut själv och lämna fru och barn åt sitt öde. Skulle jag springa på hockeymatcher (för övrigt rätt vanligt i hockeytokiga Vasa) skulle jag troligen vara mer borta hemifrån än nu när jag kör hoj. Bortamatcher med buss etc. Missförstå mig rätt, kära vänner, jag tycker också om hockey. Grejen jag hänger upp mig på är att det är ok att vara hockeyfantast, men det är inte lika godtagbart att åka ut mellan varven och slunga lite grus med en gammal enduromotorcyckel.

För övrigt hoppas jag Ni haft en bra början på veckan.


Tack för ordet, ha en bra dag.