söndag 26 mars 2017

En liten dotter och en liten Honda har rätt mycket gemensamt

Känslan när de perfekt avvägda kurvorna kommer i en aldrig sinande ström. Dina små inputs på styret gör att motorcykeln lutar sig ner och smiter genom kurvorna snabbare än en avlöning på bankkontot. Motorn smattrar under bensintanken gladare än aldrig förr och svarar blixtsnabbt på alla mikroskopiskt små rörelser i högerhanden. Känslan man har när dagen har varit het, för het för att köra. Nu när klockan passerat nio på kvällen har dock hettan lättat lite. Fortfarande värmer solen starkt på ryggen och ger små strilar svett mellan skulderbladen. Visiret på hjälmen är nedsmutsat av diverse småkryp som i oförstånd lämnat sina leriga tuvor på åkrarna och flugit ut över landsvägarna.

Du vill aldrig sluta köra, men vet att euforin du nu känner tyvärr inte varar för evigt. Du vet att du småningom borde styra framhjulet hemåt, väl medveten om att klockan kommer att ringa 06.00 påföljande morgon. Men bara en kort omväg till. Bara några kurvor till..

Lite samma känslor jag har idag. Har dock inte kört en meter motorcykel. Känslan är dock lite likadan. Mina tre veckor Pappaledig börjar lida mot sitt slut. Vi har idag en vacker Söndag som gör sitt bästa för att ge oss frusna nordbor ett smakprov på vad som är på gång. Våren och SOMMAREN! Känslan är som sagt den samma som i ovanstående scenario. Har tillsammans med hustrun haft en skön tid hemma. Vi har fått vara tillsammans och gemensamt lära känna vår dotter. Har kunnat ta korta promenader med barnvagnen. Vi har kunnat ta en 5-minutersvila på varsin soffa medan Hon har sovit. Det har varit riktigt skönt. Kan drista mig till att använda ett av fruns och hennes systers vanliga uttryck: Ljuvligt.

Från och med imorgon kommer jag att börja jobba igen. Klockan ringer 06.00 veckodagar. Vet redan nu att det inte kommer att bli helt enkelt att stiga upp när man hör hur dottern ligger och snusar i spjälsängen. Kan även vara så, att det inte är helt enkelt att stiga upp, pga att samma dotter har hållit oss vakna x-antal timmar under natten. Sammanfattningsvis, det drar ihop sig till Vardag.

Det är ju ofrånkomligt. Vardagen kommer ikapp oss alla, förr eller senare. Känslorna är dock lite blahaa. För att återigen återgå till början av mitt inlägg. Bara en kurva till. Ett backkrön till..

Tack för ordet. Ha en bara dag.

torsdag 16 mars 2017

2,9kg guld, kanske inte alltid gröna skogar men i det hela helt perfekt

Drog på mig en svart mössa och en svart jacka. På benen hade jag svarta collegebyxor och på fötterna ett par skor, svarta. Nej, jag har inte sorg. Ibland bara blir det så här. Klockan närmade sig halv åtta och barnen skulle iväg till skolan. Vi har cirka 300-meter till platsen där skoltaxin plockar upp dem, och i vanliga fall tar de självklart sig dit själva. Idag kände jag mig dock manad att föra dem. Vägen ut är vår privata, och vaktmästaren (jag..) har varken sandat eller skrapat. Idag har vi då en väg som påminner om en skrinskobana, förutom att det då dessutom är djupa spår. Vet inte heller hur mina barn lyckas, men de har dessutom lämnat sina sparkkälkar ute vid vägen hos vår granne. För att använda en liten ordvits, så kunde jag ju idag "curla" och köra ut mina barn meddelst bil över isbanan..

Är inne på vecka två av tre av min pappaledighet. Det är riktigt häftigt! Vi har haft och har en underbar tid här hemma. Både jag och frun njuter av varandra och framför allt att lära känna det lilla livet. Ja, lilla. Hon når fortfarande inte upp till den tydligen "magiska" gränsen 3,0kg. Oberoende storlek är Hon stor. Hon sprider stor mängd kärlek runt omkring sig. Hos oss, sina sykon, farmödrar och mormödrar, mostrar och farbröder.

För att även svara på frågor som vill dyka upp: Hon liknar sina systrar. Ja. Hon har till och med drag av sin fader. Det beklagar jag. Får Hon annars vara frisk så får man dock vara nöjd. Lite svårt att säga desto mer efter endast två veckor tillsammans, men so far so good. Hon verkar väldigt lugn och harmonisk. Sover och äter. Och till skillnad från sina äldre syskon så sover Hon faktiskt längre än 20 minuter i gången. Så så här långt har vi en riktigt harmonisk tillvaro.

Vad som sen händer efter att min pappaledighet tar slut ser man ju sedan. Hur det kommer att kännas att åka iväg på morgon lämna hem fru och dotter. Vet ju nu att man kan vara lite trött på morgon. Har Hon ätit och hållit på nattetid så fast jag inte har de fysiska möjligheterna att mata så blir ju nog nattsömnen rubbad. Men nu när man går hemma kan man ju slänga upp benen i soffan mellan varven. Svårare att göra det när man är på jobbet.

Det var faktiskt något jag har tänkt på. Jag vet ju hur tungt jag hade när jag mådde som värst. När jag inte sovit alls på natten och skulle iväg på morgon. Men känner likväl att detta är något helt annat. Att ligga vaken på natten och grubbla och stressa över livets fasor är betydligt tyngre än att ligga och höra på ett gnyende barn som äter med sin mamma. Ett betydligt hälsosammare trötthetstillstånd. Visst, vi behöver alla sömn. Har dock satt mig till med den vanan att jag börjar söka mig till sängs efter halv nio. Kanske inte somnar redan då, men åtminstone så att jag får varva ner med ett korsord eller något snickeriprogram från Sveriges TV4. Har insett att allt jag går uppe efter klockan 22.00 en vardagskväll är helt förkastligt. Ingen vits. Det är de tiderna på dygnet när resten av familjen sover. De är de tiderna när man har tomt i huvudet och är väldigt mottaglig för yttre påverkan. Och framför allt! Det är den tiden på dygnet jag sover som bäst. Bara jag släpper mig till det.

Så livet går sin gång. Trivs bra med tillvaron. Inte är väl allt guld och gröna skogar Nånej, långt därifrån. Har fortfarande både huslån och räkningar som förfaller. Har fortfarande gamla bilar som kräver service. Men det viktiga sakerna. De som räknas. Min familj. Där mår man bra.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 4 mars 2017

Tyngden på dalskidan, älskling!

Sportlov. Detta sammansatta ord på åtta bokstäver kan föra väldigt mycket olika saker med sig. I grund är det en vecka vintertid som barnen har ledigt från skolan. Ofta brukar då föräldrar ta sina vintersemestrar. Vissa åker till sol och bad. Andra söker det pefekta pudret i fjällen. Sport och utevistelse brukar stå i fokus, åker man bort eller stannar hemma.
Hos oss hade frun påbörjat sin mammaledighet nu när nämda ledighet fick sitt begynnande. Hade själv inte inbokat någon ledighet. Jobbkompisen fick ta vecka 9 i år. Men.., ett stort men.
Fruns veckor kulminerade under vecka 9. Kamraterna på jobbet tyckte att vi hade kunnat planera in vårt barnfåande lite senare. Typ till vecka 10 eller nått liknande.. Nå sportlovet började. Barnen skidade lite. Lekte lite.  Frun vankade av och an där hemma. Jag var på jobbet. Ja, jag var på jobbet kroppsligen. Själ och hjärta var självklart hemma med fru och ungar.
Barnen var lite uttråkade. Många av deras kompisar åkte iväg och åkte slalom. De ville också. Men med en höggravid mamma och en pappa på jobbet blir det kanske inte så mycket av den varan. På onsdag var vi bjudna på mat till  mina föräldrar. En biltur endast tio kilometer bort. Frun var lätt trött, men kände ändå att Hon ville komma med. Mitt in i potatisen och maletkött-limpan kände jag hur fruns hand grabbade tag om mitt lår. Hårt. Efter några minuter hände samma sak igen. Vi är överlag ganska kramiga och kroppsliga. Vi rör varandra ofta. Men inte fullt så här hårt. Jag började räkna minuter mellan Hennes knipningar och kände hur min puls ökade ett par steg. Vi åkte rätt fort hem igen, men visste inte riktigt ännu vad göra. När det gått en halvtimme frågade jag barnen om de ville åka till mormor och sova över. Just in case liksom. De ville de. Körde dit dem och var hemma tilbaka inom tio minuter. Min vackra fru hade fått ett annat skimmer än vad Hon hade när jag åkte. Hela Hennes kropp utstrålade nått jag inte sett på länge. typ 7 år sen jag såg det sist. Vår dotter är sju..
Kände plötsligt hur det började kännas bråttom. Fruns värkar kom oftare, och mer intensiva. Jag slängde en färdig väska i bilen och när frun kommit sig in i bilen åkte vi.
Är inte alls något fan av dessa amerikanska romantiska komedier där det blir brutala bilfärder genom parker och shoppingcenter medan en kvinna ligger och stönar i baksätet med barnet halvt ute. Känns bara oplanerat och överdrivet. Men när frun satt/halvlåg i sätet bredvid mig började jag instinktivt trycka ner gaspedalen djupare. Kände hur hastighetsbegränsningar blev av ringa betydelse. Vi var rätt snart framme vid sjukhuset och.. för att göra en lång historia kort. Efter en timme på BB fick vi hålla vår dotter i famnen för första gången. Jag hann inte ens bli nervös. Vad frun gick igenom är ju något vi män aldrig kommer att kunna förstå. Något män aldrig skulle klara av. Misstänker det till och med kan vara värre än Man-flunssan.
Hela BB-processen var lika snabbt avklarad som själva födandet. vi fick åka hem på Torsdag. Fru och dotter mår bra, och hela familjen var glada att få vara samlade i sin nya konstellation.
Men sen var det ju det där med Sportlovet. Både jag och min kompis, livspartnern kände att vi kanske inte gett de andra döttrarna så mycket uppmärksamhet. Så idag lördag packade vi slalomskidor och ombytesvantar och åkte iväg. Ja, inte alla då. Frun och den yngsta fick stanna hemma. Jag och de två äldre flickorna fick en dag i slalombacken. Jag är kanske inte bågon vidare skidåkare. Mina gamla, onödigt länga skidor ger mig en liten känsla av Stig-Helmer Olsson i Sällskapsresan. Och ibland kanske mitt handlande påminner lite om den stressade familjefadern som på samma resa till Alperna försöker lära sin hustru att åka skidor. "Tyngden på dalskidan, älskling!  (Ifall Ni inte sett nämnda sällskapsresor sitter säker som ett frågetecken vid det här laget. Men, de ligger uppe på nätet. Har Ni inte sett dem har Ni missat något..)
Oberoende av om jag påminner om en brödrostprovare som bor med sin mamma eller en familjefar som kanske borde tagga ner lite så kan jag konstatera en sak:
Detta sportlov blev som inget annat. Vi har äntligrn fått vårt efterlängtade barn. Jag påbörjar nu min faderskapsledighet och mångas oskrivna blad ligger framför oss i livets bok.
Tyngden på dalskidan, älskling! är dock inget jag behöver säga åt min fru. Hennes fötter står stadigt på marken. Med eller utan skidor.
Jag är nöjd.

Tack för ordet. Ha en bra dag.