Det finns ett hus till salu. Så sjunger Sven-Ingvars i en sorlig melodi. Här är det dock inte frågan om förhållanden som gått i kras, känslor som svalnat, skidor som gått i kors..
Nä, mina föräldrar har satt huset till salu. Ett rött, 119 kvadrat stort 1,5 plans egnahemshus, byggår 1977-1978. Flyttade själv in där vid ett års ålder, hann bo där i tjugo år innan jag sist och slutligen ville testa mina vingar. Sista tiden hemmaboende hade jag hela övre våningen för mig själv, men började ändock kännas trångt. Som kuriosa kan nämnas att lägenheten jag flyttade till var på trettio kvadrat.. Vadå mera rum?!
Han ha ett par olika boenden, alla inom fem kilometer från barndomshemmet, innan en underbar, söt flicka med rödbrunt hår och blå skjorta gjorde att jag flyttade hundra kilometer bort. Inför Gud och denna församling... lovade vi varandra allt möjligt, och nu har vi byggt ett gemensamt hem åt oss och våra barn. Min brors historia är lite likadan. Hans underbara flicka är dock blond, och färgen på hennes skjorta känner jag inte till. Men hur som helst, vi bor nu rätt nära varandra.
Mina föräldrar, båda fyllda sextio för nått år sen, har bott kvar i barndomshemmet. De har svängt och vänt, tänkt och funderat och efter moget övervägande satt huset till salu. De står i beråd att flytta till lägenhet, lite närmare barn och barnbarn, Here where the action is...
Det är ju självklart ett bra val, mina barn kommer att växa upp närmare fammo och faffa, ha lättare att bara svänga in, umgås. Är väldigt excalterad, men samtidigt..
Tittade på annonsen som mäklaren gjort på huset. Bra bilder ur fina vinklar visade ett välhållet hus som alltid skötts som hennes öga av en man som aldrig slarvat med en enda detalj i hela sitt liv, min pappa. Det är inte utan att en liten klump fastnar i halsen när tjugo år av mitt liv fladdrar okontrollerat framför mina ögon. Skulle kunna berätta allt möjligt därifrån, om min första "flickvän" på kammaren, hur jag fick armen ur led i trappan samma dag min Farfar skulle ha sextioårskalas, kvällen när jag ställt till en middag för en dam och hon fick den trasiga kylskåpsdörren på näsan.. listan kan bli lång. Ögat tåras och jag slås av tanken:
Kan man gråta och skratta samtidigt? Och dessutom göra båda till hundra procent? Ja, är väl i detta fallet ett levande bevis på det. Vet att när vi börjar tömma kommer vi att både skratta och gråta, om vart annat. Tror dock att skrattet tar överhanden, för glädjen över framriden är det vi ser fram emot. Mamma och pappa sade något jag valt att ta fasta på: - Vi flyttar inte FRÅN något, Vi flyttar TILL något!
Och det är väl där sanningen gömmer sig, ja åtminstone min sanning. För fast känslorna för huset är starka är det dock bara ett hus. Det är minnen, värderingar, upplevelser vi får bära med oss, det kan ingen husförsäljning ta ifrån oss. Tror och hoppas att de nya ägarna tar hand om huset på bästa sätt, för det är det värt. 119 kvadrat av kärlek, harmoni och värme söker nya skötebarn att ta hand om! :)
"Det finns ett hus till salu, ett hus fyllt av drömmar, ett hus till salu, och ett minne av allt som varit.."
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar