fredag 15 maj 2020

Mjölken är slut

Med ett litet ryck öppnar jag kylskåpsdörren. Ketchup, smör, ost och lite skinka. Samt en öppnad burk med majonnäs. Enligt min mening har jag nyss varit till butiken. Med knogarna släpande i marken under den oerhörda tyngd som fyra kassar med mat ändå för med sig så skulle man tycka att det borde finnas någonting kvar i kylskåpet. Men nej. Vi har ingen mjölk. Och smörpaketet som jag nämnde i början av mina skrifter var just bara det, ett smörpaket. Skulle inte ha räckt till för att tillgodose en halv skiva knäckebröd med erfoderlig mängd. Jag handlade ju nyss..
Säkert fler av Er som känner igen sig i åtminstone delar av min inledning. När barnen, kanske även föräldrar, varit hemma så har det satt helt andra proportioner och krav på kylskåpet. Vi har tre barn. Frun som jobbar som lärare har jobbat hemifrån. Själv har jag inte lyckats hitta något nytt jobb ännu. Så fem personer under samma plåttak. Fem personer betyder i runda slängar femtio fingrar i brödkorgen. Då kan kylskåpet ibland vara tomt. Fast man tycker att man nyss varit till butiken.

Nu har skolorna öppnat igen. Är det hög tid? Är det för tidigt? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att tiden som varit är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Absurd på alla sätt och vis. Jag vet att jag och min familj är en fluglort i sammanhanget och jag vet också att vi absolut inte varit ensamma om detta. Men jag väljer i mitt inlägg att berätta om oss. Berätta om vår familj och om vad dessa två månader har fört med sig för oss.
Jag lyfter på hatten åt min hustru. Hon har haft det riktigt tufft med distansundervisningen. Det där med åtta timmars arbetsdag är inget som lärarna kunnat anamma i dessa tider. När de inte kunnat ha undervisningen på plats i klassrummen för sina elever har det krävt en hel del extra i materialtillverkning och förberedelser för att ha någonting att presentera för kottarna följande dag.

Men tillbaka till vårt kylskåp. För att vårt lilla samhälle, vår familj, skulle fungera under vardagarna så försökte jag göra det lilla jag kunde. Hålla kylskåpet fyllt och ugnen och stekpannan varm. Är inget proffs inom offentlig förvaltning men tänker mig upplägget lite såhär: Samhället Vår familj! har bestått av kommun- och undervisningsdirektör Hustrun, arbetsgrupper Barnen och jag själv som Bespisningsansvarig. I det stora hela har vårt miniatyrsamhälle funkat helt okej. Bespisningsansvariga har ibland upplevt både frustration och ide`torka men då har kommundirektör Hustrun ofta haft ett ess eller två i rockärmen. Och, igen utan allt för stor insyn i funktionen hos offentlig förvaltning, det är väl så som ett samhälle skall fungera? Alla ha sina egna roller men tillsammans bildar man en fungerande helhet.

Sen tänkte jag också nämna arbetsgrupperna Barnen. Även dem lyfter jag på hatten för. När 11 och 13-åringar fråntas sina hobbyer, sin fotboll, sina kompisar, sina vanliga liv så ställer det nog en stor press på både dem och resten av samhället (familjen). Jag är riktigt stolt över dem och hur de har kunnat anamma livet och den stundtals rätt tröga rytmen som vi har haft här hemma. Visst, vi har nog ropat åt varandra. Vi har smällt i dörrar, kanske även muttrat bakom varandras ryggar. Men samhället som sådant har vi fått att fungera. Vi har hittat någonting som vi kunnat ta fasta på när det har varit tungt. Kanske sett en film tillsammans, tagit en promenad i skogen eller byggt nått pussel.

Vi är kanske inte helt ur skogen ännu med detta virus. Jag har inte någon vit rock med en liten ficklampa och penna i bröstfickan, eller framför allt heller ingen kristallkula, men jag känner ändå för att säga att vi har tagit oss igenom en period av matchen. Är det två, tre, eller fyra perioder vet jag inte. Men perioden vi har gått igenom är jag både stolt och tacksam över att ha fått tillbringa i just det samhälle som jag har varit medlem i.

Tack för ordet. Ha en bra dag.



bestått av kommundirektör Hystrun,