lördag 1 november 2014

Bo i glasslott, bil med glastak och en önskan om att ha brutit benet

Sedan urminnets tider har mannens uppgift varit att ta vara på sin familj. Gå ut i krig och föra hem skatter och fina kläder till sin familj när de återvände. Eller mer kortsiktigt bara att gå ut och jaga buffel, vildsvin eller älg för att få hem mat. Kvinnan kanske tvättade, tillredde maten och tog hand om barnen. Åtminstone enligt sägner och berättelser var det så. Jag vid fyllda 37 har kanske inte så stor erfarenhet av varken vildsvinsjakt eller att värma upp en kall grotta med buffelskinn.
Men lite såhär är det väl nog ännu idag. Tack och lov för att hans och hennes åtaganden i en familj inte längre är lika svartvita. Att mamma kan "jaga", alltså i mer moderna termer kan se till att familjen har både ekonomiska och  praktiska arrangemang på sin sida. Och att mannen kan hänga tvätt, läsa läxor etc. Nu hade jag inte alls tänkt prata om detta om män och kvinnors åtaganden, men känner att jag likväl i mitt gammaldags synsätt kanske nuddar vid ämnet. Grejen är, att jag likt de flesta av fäder känner ett visst ansvar för min familj. Jag vill med allt som står i min makt se till att alla och envar har det så bra som bara är praktiskt möjligt. Inget fel i det, eller hur?
Har ett bra tag redan tittat på min gamla bil med mer kritiska ögon. Visst, hon fungerar och gör sitt, men känner nog att det skulle vara dags för en föryngring i vagnsparken. Likt de flesta familjer som inte bor riktigt centralt har vi två bilar. En, populärt kallad för familjebilen, är en rymlig, säker och på alla sätt en praktisk och bra bil. Den får fungera ett bra tag till. Men den andra, den som jag brukar köra med. Den börjar bli utdaterad. Helst skulle jag hämta en, fortfarande begagnad men betydligt färskare Peugeot 307SW. En halvstor kombimodell med ett tak som delvis består av glas. Vindrutan fortsätter en bra bit in över taket och ger en fin utsikt. Det går precis lika bra med ett konventionellt plåttak, men när jag nu en gång lägger igång med att drömma så...
Men där klämmer skon lite. Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva bil varje dag under vintern. Går fortfarande sjukskriven och kommer att göra det en bra bit in på nästa år. Min depression och min ångest har mig fortfarande i ett järngrepp, även om min terapeut och mina läkare säger att jag är på god väg. Visst, det håller jag med om. Min form har tagit stora kliv mot det bättre sedan i våras, men känner fortfarande att det är en bra bit innan min hustru fått sin "riktiga" make tillbaka och barnen fått den far de behöver. Då har jag svårt att satsa de pengar som krävs för att den vita, skrutten som dottern kallar den, kan få byta plats med en yngre. Skulle jag gå till jobbet varje dag och defacto behöva bil som fungerar varje dag skulle pengarna som erfordras vara lättare att fixa fram. Visst, dels praktiskt eftersom lönen vore betydligt högre, men även betydligt lättare att förklara för sig själv att det är ok. Klart, som den motornörd som jag är skulle en ny bil ge ett betydligt bättre humör, åtminstone för stunden. Att sen veta vad som är både kort- och långsiktigt bäst är inte så lätt alla gånger.
Och kanske när det kommer till kritan är en nyare bil också något som skulle kännas bättre utåt sett. Visst är det roligare att föra döttrarna till fotboll eller sina kompisar om man inte skulle skämmas för bilen som man kör. Fast köper man sen den nyare? Blir det sen bättre, eller känner man bara en känsla av uppgivenhet på grund av den merkostnad som den nyare bilen för med sig? Det kan ju bli på bekostnad av något annat?
Många tankar i denne mans huvud. Men, har Ni läst något av mina tidigare alster har Ni kanske redan lagt märke till det? Att jag funderar väl mycket mellan varven, till och med grubblar.
Orkar Ni lite till? Det finns faktiskt mer som jag tänkt på..!
Har varit hemma från jobbet sen mitten av Februari. Jepp, Ni läste rätt. F E B R U A R I 2014! En rätt långdragen historia, om man dessutom tar i beaktande den period 2012 då det första gången fallerade. Att det varit, och fortfarande är, ett helvete är klart. Jag har dock kommit så lång där jag inser att det är en sjukdom. Man kan bli frisk. Jag har gett mig den på att bli frisk. Vet bara inte hur länge det tar. Det är de dagar då man mår sämre som jag kan tycka att det vore lättare om man hade till exempel ett brutet ben. Då kunde jag ju picka på benet och säga aj. Mitt brutna ben tar sjukt. Sätter man mitt brutna ben i röntgen så skulle det synas var felet är. Man kunde även gipsa eller spika för att underlätta under konvalescensen. Men när problemet ligger mellan öronen? Och patienten är trött, mår dåligt och inte riktigt orkar? Var ska man då gipsa? Det är väl de frågorna som jag brottas mest med.
Så, såhär har jag det för tillfället. Hur har Du det?

Tack för ordet. Ha en bra dag.
Är väl en sån jag