torsdag 31 januari 2013

Den som spar han har, kanske riktiga pengar kvar

Provade ikväll genom Facebook slänga ut en liten fråga. Frågan kom upp i mitt undermedvetna just som jag nattade dottern. Vet inte hur jag där mitt i "Godnatt, vännen,pappa tycker om dig!" började fundera i de banorna. Nåväl, frågan jag skrev ner och släppte ut i oändligheten var: "-Var går gränsen mellan sparsam och gnidig?" Fick några roliga och även tänkvärda kommentarer. Bland annat en kommentar löd:

"Sparsam är man när man inte unnar sig själv -Gnidig är man när man inte unnar andra..."

Finns en viss risk dessa frågor är ganska olika beroende var man bor. Jag som bor i det svenskspråkiga, finska Österbotten vet ganska bra vad gnidig är. Vi är duktiga på att vända och vrida på slantarna. Vi är väldigt precisa med vad saker och ting får kosta, och framförallt vad det INTE får kosta. Vi är mästare på att lukta oss till en bra deal, om det så kostar. Som exempel kan jag berätta om en händelse när jag jobbade i en järnaffär i Vasa. En herreman kom in och frågade efter en produkt, minns inte mera vad det var. Det var dock något som kostade några euro. Tio max femton euro. När han hörde vad ovannämnda produkt kostade ryggade han tillbaka och upplyste mig om att den minsann var nån euro billigare vid en annan affär. Han sa att han minsann åker tillbaka dit om vi inte justerade priset. Jag frågade i all vänlighet mannen om han var ute på promenad eller om han körde bil. Lätt frågande svarade han att han körde bil. Jag frågade honom, igen, i all vänlighet, om inte bilen alls tar bränsle. Till saken hör att det var rätt kallt, åtminstone -10 grader. Prisskillnaden åts upp i samma ögonblick han startade bilen. Men där har vi igen det där. Vi österbottningar är bra på detta med att spara. Billigt är lika med bra.

Sen är också det svenskspråkiga Österbotten lite olika. Åker man från Vasa norrut blir vi än mer prismedvetna. Förut när jag bodde och jobbade i Jakobstad, ca 100 kilometer norr om Vasa, var det ännu mera prismedvetenhet. Där var det rätt vanligt att kunderna började sin mening med "Vad kostar.." för att först sen framföra vad de var ute efter. Priset kom i första hand. Sen varan och dess kvalitet. Visst är prismedvetenhet och sparsamhet en positiv egenskap, men det kan finnas gränser med allt. Bollar själv med dessa frågor dagligen. Vissa dagar vill jag inte köpa någonting, tycker allt är dyrt, medan andra dagar känns det bra att låta bankkortet sjunga.

Men tillbaka till min fråga: "-Var går gränsen mellan sparsam och gnidig?"
Vill nästan hävda att den gränsen är ganska luddig. Det kan vara att gränsen går HÄR i ett fall, emedan den går betydligt längre ner i ett annat fall. Nämde här i ett tidigare blogginlägg om mina tankar, våndor kring mina eventuella nya vinterdäck till surrburken (min bil). I det fallet är jag fortfarande inte helt säker om jag är sparsam eller gnidig, men nånting är jag. (frun har för länge sedan kallat mig gnidig..)

Vi människor skall väl, egentligen, eftersträva lycka och välmående för oss och våra nära, kära runt omkring oss. Om lyckan för någon är ett nytt, stort hus, ny, fin bil, då är det väl det som de skall satsa på. Men är det viktigt med ett stort, välfyllt bankkonto där pengarna växer på hög, då är det väl det man skall satsa på. Menar inte sitta här och peka finger och tycka vad som är rätt eller fel. Ville bara reflektera över ett intressant fenomen som finns runt omkring oss. Ni som har läst flera av mina blogginlägg har väl sett hur jag vidrör ämnet pengar och ekonomi mellan varven. Det är tydligen ganska viktigt för mig. Har lönedag idag. Igår blev jag tvungen att tanka bilen innan jag åkte hem från jobbet. Att efter snart tjugo år i arbetslivet behöva fundera om jag kan tanka fullt eller om jag skall tanka halvfullt, för att sen tanka på nytt när lönen kommit in är väl inte så kul. Visst, jag kör rätt länge efter att ha spillt i tjugo liter diesel, men bara vetskapen om att man ibland behöver tänka efter kan vara nog så störande.

"Den som spar, han har" heter ett uttryck. Man kan spara pengar, erfarenheter...
Nu blinkar datorn till och berättar att det endast är 11% kvar av batteriet. Att jag borde koppla till laddaren om jag önskar fortsätta använda datorn. Tror faktiskt jag skall koppla i laddaren och spela lite musik ett tag till innan jag lägger mig. Det är väl bättre att ladda nu och inte imorgon, när den nu går på nattström... ;)

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 30 januari 2013

Skall städa bort gamla gummistövlar och lådor från hjärnbarken

Det finns ett litet orosmoln på min annars så molnfria himmel. En mörk punkt där solen aldrig skiner. En plats på jorden där kaos, förstörelse och krig råder. Jag pratar om vårt förråd. Ett utrymme på cirka 15-16 kvadrat som lever sitt eget liv. Där har allt som oftast blivit mer eller mindre inslängt en det ena, en det andra. Det har nu kommit till den punkt där det inte går längre. Ikväll basunerade jag vid kvällsmaten ut att i helgen skall det städas. Har hyllor utmed tre av väggarna. Det finns skåp med dörrar, kort sagt det är upplagt för ett bra förråd. Tror dock jag läser in lite för mycket i kaoset i vårt förråd. Drar paralleller med kaoset där och kaoset i mitt huvud. Inbillar mig att får jag uppstädat i förrådet blir även kaoset mellan öronen lindrigare.

Låter det konstigt? Mycket möjligt. Men det är de facto svårt att släppa taget om något som är viktigt. Ordning och reda är nånting jag drömmer om. Kan som kuriosa berätta att jag i yngre år tillbringade en hel dag i pappas garage med rubbing och vax putsande upp en gammal Nissan med matt lackering. Bilen var värd några hundra men jag kunde inte titta på den sorliga finichen. När man är trött och inte riktigt orkar sköta om saker och ting runt omkring sig till hundra procent hindrar det dock inte att man funderar på det. Till exempel aluminiumfälgarna på vinterdäcken på representationsvagnen hade jag tänkt blästra och måla under sommaren, men när halkan och snön stod för dörren var fälgarna fortfarande i sitt sorliga tillstånd. Kan inte göra så mycket åt det nu, innan sommardäcken åker på, men det hindrar dock inte mig rån att fundera på det, till och med må lite dåligt över det. Tror knappast frun mår speciellt dåligt över ärgade fälgar med matt yta, men mig stör det.

Nåväl, till helgen skall jag backa släpvagnen till dörren, inbillar mig det finns en hel del som skall slängas. Har en par verktygstavlor som jag tänkt hänga upp. När jag kommit mig så långt så jag kan börja hänga upp fastnycklar och hammare på tavlan blir det fest. Och skruvstycket jag tog från pappas garagerensning skall få en hedersplats.Tror mig även kunna hitta både ett och annat fynd. När jag fått uppstädat mitt sexton kvadrat stora kaos tror jag vi alla skall få bevittna en både gladare och piggare skribent på detta forum. Men framför allt kommer min familj få en gladare far/make.

Tycker Ni jag ställer stora förväntningar på förrådsstädningen? För stora förväntningar? Mycket möjligt, till och med troligt. Men en sak har jag åtminstone lärt mig. Det lönar sig att ta itu med sina förråd, sina mörka förråd. Sina demoner, om Ni så vill. Det är väl trots allt dubbla jobb om man först grubblar sig fördärvad på något för att sen sköta om det, istället för att sköta om det direkt och slippa grubbla. Detta är iofs väldigt logiskt och självklart, tycker Ni väl. men det tåls att upprepas...

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 29 januari 2013

Skivat blandbröd som balsam

Egentligen vet jag bättre. Det är inte speciellt hälsosamt, ej heller gör det underverk för att hitta sömnen. Likväl sitter jag här, efter 21.00, och glupskt svänger i mig skivat blandbröd med rövarstek på. När jag besökte butiken ikväll hittade jag först Rövarsteken. Ett paket på 300 gram jag för det mesta har svårt att lämna kvar på kroken i butiken. När jag sen kom till brödavdelningen ramlade liksom pusselbitarna på plats. På brödpåsen står det skivat blandbröd på svenska. Den finska texten säger "piimälimppu"-surmjölkslimpa. Blev tvungen att ögna igenom innehållsförteckningen, hittar dock ingenting om surmjölk. Det är hursomhelst en av mina favoriter, speciellt när den som i kväll är riktigt mjuk och nästan smälter i munnen. Detta med kvällssmörgåsar är nånting som följt mig under en ganska lång tid. Där vid femton-sexton års ålder var det rätt vanligt att jag under reklampauserna på TV kom nedstörtande för vindstrapporna för att slänga ihop en hög med smörgåsar som jag sen tog med upp på rummet. Min mamma sa ibland att det kändes som hon hade ett fotbollslag, inte EN son, boende på vinden. Men som den goda mor hon både var och för all del fortfarande är bar hon hem mat vartefter jag tömde kylskåpet.

Innan Ni får den uppfattningen att jag är ett ständigt hungrigt matvrak (hoppas min fru inte kommenterar detta..) så skall jag säga att det blivit lite mindre med smörgåsarna. Men fortsättningsvis blir det ätit lite väl sent om kvällarna. Kan kanske sträcka mig så långt så att det är avslappnande att sitta stilla med en smörgås, ett glas kallt kranvatten och musik från Spotify med nån melankolisk herreman med hes stämma. Ensamheten är också något som jag värdesätter högt. Missförstå mig rätt nu. Vetskapen om att mina flickor sover i sina sängar, frun ligger i vårt sovrum, katterna ligger mest överallt, det är en underbar känsla. Lugnet här vid köksbordet är som balsam för själen, om Ni vet hur jag menar.

Apropå balsam för själen. Jag pratade med en polare ikväll i vars garage jag har magasinerat min motorcykel över vintern. Jag skickade ut honom för att sätta laddaren på batteriet för att vi skall kunna rulla ut hojarna nån dag inkommande helg. Att sen stå utanför garaget och höra två hojar glatt smälla och puttra på tomgång är också en slags balsam. Har en del service innan hon igen är beredd på nya utflykter, men starta upp kan man ju alltid göra...

Tror alla människor har, åtminstone borde ha, någonting som fungerar som balsam. Ofta någonting som är helt annat än det vardagliga. Är det sen att snöra på sig löparskorna, valla skidorna eller ta en tur med motorcykeln.
-Var har Du din balsam? Nu menar jag inte att Ni skall svara på den frågan. Eller, det menar jag, men inte åt andra, berätta åt Er själva. Och ser Ni att er livskamrat börjar ha lite mindre i tuben, försök se om Ni kan skaffa nytt balsam någonstans ifrån...

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 27 januari 2013

Hacket



Sådär till vardags märks det inte
Att hon har ett hack i höger pekfinger
Men när kvällsmaten är bortplockad
Vi beslutat att disken står sig
Våra döttrar tvättat tänderna, tagit
Pyjamasen på och lagt sig
Då är hacket i fingret där
När det stryker över min trötta panna
Över kinden och halsen
Då älskar jag hacket
Har aldrig frågat, hur hacket
Kommit till
Det är äldre än vårt förhållande
Kanske man inte älskar någon för ett hack
Nej en detalj är bara en detalj
Men detta hack vill jag ej vara utan

En Lördagskväll på stan

Vi hade pappa på besök Lördag-kväll. Sittande vid köksbordet med  kaffe och nygräddade chokladmuffins var det ganska så trevligt. Dottern sprang runt och letade efter ett ark med tatueringar. Ni vet, sådana man applicerar på valbar plats på kroppen och fäster med vatten. Hon hade fått dessa någonstans och var ivrig att visa sin farfar dessa mästerverk. När hon sökte i arbetsrummet var hon och steg snett, hon hade inte ens satt på belysningen. Ett serveringsfat i glas, som ingen av oss så här i efterhand förstår vad det gjorde där, stod på golvet och dotterns steg ner på detta. Det gick naturligtvis i bitar, samtidigt som det skar ett djupt snitt under dottern vänstra stortå. Utan att gå in på detaljer var blodsutgjutelsen riklig, dottern blev rätt panikslagen. Jag blev också rätt nervös, när jag tänker efter..

Vi insåg rätt snart att våra plåster hemma inte skulle fungera och när farfar hade paketerat foten med en blå handduk och dotterns halsduk bar vi ut henne till bilen. Hälsocentralen stänger tio, och ingen av oss var speciellt intresserad av att åka in till akuten. Med en gråtande dotter i baksätet brydde jag mig strunt i hastighetsbestämmelser, och rätt snart var vi på hälsocentralen. Där blev hon inspekterad av två olika läkare, men deras frågande ansiktsuttryck gjorde att jag befarade det värsta: det blev remiss till Centralsjukhuset. Trots löfte om att vi skall få gå in så fort som möjligt blev det tre timmar väntetid i ett väntrum med fantastiskt obekväma bänkar. Tror ibland de som har hand om anskaffningen av möbler till väntrum på sjukhus har en lite sadistisk läggning, eller så är det min kropp det är fel på. Mig kan det väl aldrig vara nått fel på, så då återstår bara alternativ ett. Hursomhelst slutade jag räkna efter fjärde ambulansen som kom in. En stor tröst i sammanhanget var att dotterns somnade. Både den överförfriskade herremannen med blodig käke och den lilla pojken som kom in med ambulans var sådant min djupsinniga dotter hade lämnat att fundera på, så att hon sov kändes skönt. När vi äntligen hörde dotterns namn var klockan efter ett på natten. En riktigt trevlig läkare och en ännu trevligare skötare tog hand om oss, och fyra stygn och en tejpad fot senare fick vi åka hem. Hemkomna möttes vi av en syn som värmde våra trötta själar. Farfar och den yngre dottern låg på en madrass i vardagsrummet. Min pappas gråa, sträva hår stod som en tuppkam rakt ut, dottern låg på magen med baken högst upp.

Som en passande grand finale på en annorlunda Lördagskväll började den förkylda dottern, den yngre alltså, med någonting som hon förvisso haft förr men aldrig är vidare trevligt, falsk krupp kallar läkarna det. Hostande, rosslande. Vi tog upp sovrumsfönstret och lät den ljuvliga snålblåsten dra in, och rätt snart var även dotterns andning tillbaka till det normala och vi fick äntligen söka oss till sängs. Det är säkert tio år sen jag varit ute "på stan" på Lördagskvällen, men om jag minns rätt var det betydligt roligare än så här...

Såhär i efterhand får vi vara nöjda att det inte varit allvarligare än det var. Foten kommer att läka, vi är alla hemma och tillsammans. Ja, frun är ju inte hemma då. Hon drar en tårtkurs i helgen, så hon fick vackert stiga upp trots den sena Lördagskvällen. Tror hon fick räkna minuter istället för timmar på hur mycket sömn hon fått i natt. Det känns som om det är lite jämntjockt hos oss för tillfället, så jag tror jag avrundar detta inlägg här. Finns risk det börjar radas upp självömkan och annat oväsentligt om jag fortsätter.

Tack för ordet, ha en bra dag.


fredag 25 januari 2013

Tre plastkassar mat och en ohövlig kvinna

Vartefter högen med mjölk, kött, lemonad, öl, bröd växte på bandet och kvinnan på andra sidan bara fortsatte ösa upp mera matvaror kunde hon inget annat än sucka. Hon skannade igenom fyra paket mjölk och lät dem åka vidare till andra ändan av bandet där en man redan ett bra tag stått och stirrat på henne. Mannen slet åt sig plastpåsarna och började plocka ner öl och lemonad i dem. Mannen hade bara plockat i hälften av den första påsen innan han ropade åt sin fru att ta en påse till. -De handlar så som om det inte alls fanns affärer efter ikväll! tänkte hon medan hon fortsatte skanna mera mat förbi sträckkodsläsaren.

Jobbet hon tagit på Supermarketen var inte precis drömyrket, men det drygade ut kassan långt mera än studiestödet. Det kunde vara rätt stressigt mellan varven, speciellt på Fredag eftermiddag-kväll när ALLA skulle handla. Stressen klarade hon av, inga problem. Värre var det med dessa män, likt han som nyss plockat varor, som stod och stirrade. De trodde tydligen att det var helt ok att stirra på henne där hon satt. Hon hade nog lärt sig att koppla bort och strunta i dem. Första veckan hade dock varit tufft. Det som närmast störde henne var det faktum att hon kände sig iakttagen, utvärderad. Det kändes som om männen granskade henne från topp till tå. Hon hade diskuterat detta med sina föräldrar när hon varit och hälsat på, men det hade hon inget för. Hennes mamma tyckte hon kunde skära ner på sminket och inte ha håret utsläppt och stylat för mycket. Men vadå?! Inte skall hon väl behöva förfula sig för att få vara ifred!

Sen tänkte hon på barnfamiljerna. Denna skara av människor som nästan utan undantag alltid hade bråttom, barnen var nästan alltid trötta och föräldrarna nästan alltid lite småstressade. Hon funderade om det skulle gå att ställa det annorlunda. Måste de handla på Fredagkväll, efter en lång vecka på dagis och jobb? Varför inte på Torsdag? Maten de sålde på Supermarketen, hennes arbetsplats, stod sig gott och väl över helgen fast den blev hämtad på Torsdagkväll. -Hallo! Vad väntar du på?! Ljudet av en kvinna som ropade strax framför henne väckte henne ur dagdrömmarna. En mjölk, sallad, tomat... klick, klick lät det i kassaapparaten.  Och sen dessa otacksamma människor som tycker det är helt ok att snäsa och ropa åt kassapersonalen. Hon kände hur det kröp uppför ryggen. Kvinnan framför henne babblade vidare om hur slö hon var. Kvinnan påstod att de inte har tid att vänta på henne.

-Men då tycker jag Ni kom hit lite väl sent! hörde hon sig själv säga åt kvinnan. En iskall tystnad uppstod. Kvinnan framför henne stirrade rakt in i hennes ögon. -Vad i hela...! ropade kvinnan åt henne. Vad heter du? Jag skall minsann prata med din förman!
-Jag heter Caroline. Med C. Och jag tycker inte du behöver vara ohövlig mot mig. Jag sköter bara mitt jobb. Min förman heter Karin, med K, och hon jobbar i Infon för tillfället.

Den kvällen, efter avslutat pass ringde hon sin förman, Karin med K, och sade upp sig. Karin berättade att en frustrerad kvinna med två bångstyriga barn kommit till henne och spytt galla, men hon inte tagit nån notis om klagomålet. Karin med K förstod dock hur frustrerad Caroline, med C, kände sig. Karin lovade skriva det bästa av arbetsintyg och avslutade samtalet med ett "Kram, trevlig helg."

Ikväll när jag likt många andra var och handlade tänkte jag lite på dessa, oftast unga flickor, som sitter i kassan och får ta emot en det ena, en det andra. Har själv jobbat i affär och fått vara klagomur för folks frustration. Vad är det för samhälle vi lever i där det är helt ok att klaga och skälla ut andra människor för att de sköter sitt jobb? Nästa gång Ni är i affären och Ni tycker kassakön går långsamt eller känner frustration för att en viss ostsort råkar vara slut, tänk på hur det skulle vara att stå på andra sidan disken...

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 24 januari 2013

Sikta på någonting billigt

Hemma hos oss har vi två bilar. Den ena, en svart, kallas familjebilen/representationsvagnen, eller som frun valt att kalla den: HENNES BIL! Den blir servad enligt schemat som biltillverkaren gjort, däcken byts ut när de gamla blir dåliga, kort sagt, en vanlig bil. En kostsam post i en barnfamilj, men det är som det är.

Sen har vi en vit bil. Fransyskan, surrburken, den billiga. Jag körde ett tag med en tysk grågrön farmare gjord av samma tillverkare som gjorde de bulliga, runda bilarna efter kriget. Den var nybesiktad, hade rätt bra däck, som farmare (stationsvagn) väldigt rymlig, det var en bra bil. Körde med den i fyra månader men sen fick det räcka. Det var helt enkelt för tråkigt. Den såldes bort utan saknad och hade tänkt köpa en fransk dieselbil för samma pengar. De som känner till bilar vet att det kanske inte var det logiska, goda valet, men jag är sån. Där sökande efter min pärla hittade jag då den vita. Den var både gamlare, buckligare och fulare än jag till en början hade tänkt mig. Men den hade exakt den motor jag ville ha, turbodieseln med mer personlighet än Juice Leskinen eller Mark Levengood. Och det viktigaste: den kostade bara hälften av vad jag fått för tysken!

Den vita använder då jag att köra till jobbet med, samt annat "till och från"-åkande. Oftast åker jag själv med den. Kommer barnen med brukar vi ta den svarta. Med ABS, ADHD, SFP och allt vad de andra förkortningarna står för är det ett vida säkrare val på våra vägar. Och däcken har sina dubbar kvar.

Värre är det med surrburken. Vid besiktningen fick jag tillsägelse om att däcken framtill börjar vara i slutet på sin levnadsbana. Det visste jag nog. Bromssträckorna är onödvändigt långa, samt de sjunger monotont mot den sträva asfalten. Tror de är skarpare en en gråsten. Har suttit på Internet samt även besökt en par däckfirmor för att hitta nya vinterdäck. Bollar med tankar kring om jag skall byta de två framdäcken nu och köpa två till nästa höst. Frun skakade på huvudet och tyckte jag skulle byta alla fyra på en gång. Visst har hon rätt, inte är bakdäcken mycket bättre än framdäcken. Men jag vill inte satsa pengar på den vita. Jag kör nästan alltid ensam, bilen är inte speciellt bra skick så jag vet inte hur länge jag har den. Visst, borde ha bra däck oberoende. Och en sämre bil med sämre passiv säkerhet borde väl ha bättre däck, egentligen. Känns bara som jag satsar pengar på mig själv när jag köper däck åt surrburken. Jag kör ju nästan alltid själv med den. Frun har nog haft den en par gånger, men hon har alltid varit snabb att ge tillbaka bilnycklarna. Igår kväll när jag ånyo sökt däck åt den fick jag för mig att om jag kör saktare så klarar jag mig med de gamla... Vilken idiot! Gick och lade mig och nu känns det annorlunda. Måste nog skaffa nånting.

Men i en familj där pengarna inte nödvändigtvis växer på träd eller ramlar ur fickorna måste man tänka till mellan varven. En däckförsäljare försökte sälja på mig testvinnare, däcken med nästan samma namn som en mobiltelefon. När jag hörde priset upplyste jag honom om att hela bilen kostat mindre än så. Som det ser ut nu så blir det väl en däckserie från den billigare ändan av prislistan. Tröstar mig med att fast det kan vara bullriga däck gör det inte så mycket. Skramlandet som kommer ur dörrarna och under instrumentbrädan överröstar hursomhelst alltihopa.

Tanken som snurrar i huvudet och som var huvudagenda för detta inlägg var: Det är svårt att satsa på sig själv. Åt frun och framförallt barnen kan jag satsa vad som helst, både av tid och pengar. Men att satsa på mig själv har alltid varit lite svårt. När jag skulle köpa ny motorcykeljacka hade jag stor vånda innan jag ens besökte affären. Sen blev det nog en par besök innan jackan kom med hem. Tror affärsinnehavaren fick en par nya gråa hår på kuppen. Jag köpte den billigt.

Blir väl lite däckssökande idag med, har min lediga dag. Barnen är dock hemma, feber och flunsa. De börjar dock vara friska igen, så de klättrar båda utmed väggarna, de vill ut. Skall försöka spela nått spel med dem och invänta fruns hemkomst. Hoppas Ni får en trevlig helg!

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 23 januari 2013

Jag, en kärnfysiker

Att sitta och skriva på en dator med en treåring i famnen kan ha sina sidor. Inser att ergonomin kommer i andra hand. Samtidigt är det rätt mysigt. Rätt mysigt att hon är i passande längd för att håret ovanpå huvudet påpassligt kittlar dig i näsan när hon svänger på huvudet. Vet inte vad Ni har för erfarenheter av treåringar, men mina erfarenheter är att de sällan sitter stilla. Den vita bakgrunden, som sakterliga fylls av mina ord och tankar föll tydligen inte henne i smaken. Hon dubbelklickade nämligen i vänsterspalten där vi har våra bokmärken  och vips springer Bolibompadraken över skärmen. Lite tvåsidig situation detta. Man vill ha datorn för sig själv, men är samtidigt både stolt och imponerad över det faktum att hon manövrerar sig fram på datorn såpass enkelt.

Försöker med alla tillgängliga medel ge mina flickor allt jag kan. (det går iofs ganska snabbt..) Har som liten palt, och även lite äldre palt, varit rätt svag simmare. Det betyder att jag nu försöker pusha flickorna så bra jag kan när de visar intresse för det våta vattnet. Likadant är det med datorn. Mitt intresse har alltid varit lamt för dylika tingester. Det är först på senare tid jag insett charmen med dem. Följaktligen låter jag gärna flickorna sitta och prova sig fram, det är väl nu som intresset föds. Skulle vara rätt nöjd far om mina flickor blev duktigare än mig.

Agendan för dagen: Att ge med sleven det som blivit givet med tesked?
Inte kan jag väl ge mina barn en kärnfysiker-utbildning om jag själv gått handelsutbildning? Tror att ger jag av mig själv, ger dem möjlighet att prova sig fram, då kommer resten lite av sig själv. Kan ju trots allt bara styra dem till en viss del. När allt kommer omkring vet jag inte om jag vill styra dem alls. Stöda, ja, men styra är jag lite tveksam till. Ett visst stöd i deras intresse är väl detta, att jag fick knyta ihop detta inlägg tre timmar efter att jag börjat. Det kom lite Bolibompadraken emellan. Men nu, när båda döttrarna snusar sådär hemtrevligt i sina sängar fick jag "låna" datorn ett tag. Hoppas och tror att jag får låna datorn fler gånger, så hoppas vi höres!

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 22 januari 2013

Spegelbilden är i betraktarens ögon

Ibland gör man bara något. Något man kanske ångrar strax efter. Det kan vara ett infall man får, som man känner är jätteviktigt. Skulle man veta resultatet av sina handlingar skulle man kanske låtit det vara ogjort. En sådan händelse var jag med om för ett par veckor sedan. Jag gick förbi den vid ett flertal tillfällen. Sneglade som hastigaste, men valde att titta bort. Men då, en par veckor sen hände det plötsligt något. När jag tvättat tänderna, på väg att lägga mig, låg den bara där. Lite lojt verkade den viska till mig: "Kom, kom, stig fram!" Jag blundade, steg på, svalde, tittade ner. Visst hade jag misstänkt. Det kändes. Det till och med syntes. +8000 gram! Min vikt hade stigit med 8 kg, och det bara det senaste året. De som känner mig vet att jag aldrig varit speciellt stor. Har av elaka tungor blivit kallad mager. Och visst, hade det inte varit för att elefanten Dumbo lånat mig sina öron hade jag alla tider kunnat gömma mig bakom närmaste flaggstång. Men nu har jag då svält med 8000 gram. Inga gram har uppkommit i form av svällande muskler, tyvärr, utan det har samlats på fel ställen.

Det senaste året har jag varit en hel del hemma, ensam. Maten jag gjort åt mig själv har i första hand varit enkel att tillreda, allt annat har jag inte orkat med. Uppvärmt, mycket färdigmat. Har också ätit medicin för mitt svajande humör. Allt detta har tagit ut sin rätt. Att man känner sig äcklig mellan varven är ofrånkomligt. Förstå mig rätt, jag är inte äcklad av övervikt, har inte ideal som jag följer. Nej, den äckliga känslan infinner sig när byxor blir för spända, luften tar slut när man snör på sig skorna.

Min underbara hustru stöder mig. Hon går genom eld och vatten för mig. Hon hittar alternativ till mina micropizzor och varma smörgåsar. Och visst har trenden vänt. Byxor passar bättre, jag orkar bättre. Frågan som följer mig lyder: -Kan man "banta" fast man inte är överviktig? Siffrorna som syntes på vågen är i själva verket passande siffror för en man av min längd. Då är det väl inte något problem? Nä, skulle gärna hålla siffrorna på samma nivå. Hade dock varit bättre om magen blev till muskler istället. Vän av ordning säger väl: -Vad stoppar dig?
Ingenting. I planerna ingår ett hälsosammare leverne. Tänker inte ställa för höga krav på mig själv, men för min hustrus skull, mina barns skull men framförallt för min egen skull skall saker och ting ändra. Inser själv och vill gärna berätta för Er också, det finns verkligen inga 100% riktiga ideal, former och sanningar. Vad som känns rätt för Dig kanske inte är rätt för andra. Jag är inte överviktig men väljer att se över mitt leverne för att må bättre. Ni kommer aldrig se bilder på mig uppladdade på Facebook där jag visar mina muskler i spegeln. Nä, det känns inte som jag, riktigt. Däremot kommer jag att göra något för min hustru, för mig. Förhoppningsvis har vi flera tiotal år tillsammans. Och resten av dem börjar Nu! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 20 januari 2013

Alltings förgänglighet

Solen stekte redan hett från en molnfri himmel. Klockan var inte ens nio när de kom upp från sitt morgondopp. På randiga handdukar lade de sig och lät solen och den svaga brisen torka sina kroppar. Det var första dagen på deras första, gemensamma semester. Sommarstugan som hans föräldrar ägde var inte stor. Det var ett rum med ett litet kök och ett sovloft. Stugan hade gått i arv i flera generationer. Den byggdes till att börja med som jakt- och fiskestuga av hans farfars far.

När de nu låg och solade på bryggan och slängde han en blick på sin flickvän, lät blicken vandra över hennes profil. Den uppnosigt trubbiga näsan som övergick i en mun med läppar mjuka som en viskning. Hakan med hacket hon fått som liten. Ett minne från hennes upptäckarglädje. Själv var hon inte speciellt förtjust i sin lite deformerade haka, men bordshörnet hade varit hårt, och som fyraåring hade farten, upptäckarglädjen varit stor. Han tyckte dock hakan var helt underbar. Gav en karaktär åt ansiktet som han bara älskade. Blicken vandrade vidare nerför halsen till...

-Jonas! Vad tänker du på?
-Dig.. mumlade han fram. Han harklade sig. Han hade helt klart varit någon annanstans.Hon log.
-Borde vi klippa gräset nu på morgonen? Innan det blir för varmt?

Att hon ens kom på tanken om gräsklippning, när det var så här behagligt här på bryggan! Det måste vara detta de kallar för multi-tasking, tänkte han. I och för sig helt bra tanke, men klippa gräs var det sista han tänkte på. Han hade ju semester! Hon hade dock redan hoppat upp och gått upp till stugan. Han låg kvar ett tag innan han hörde ljudet av en bil. När han tittade upp såg han den enögda Corollan köra upp till björken som avgränsade gräsmattan och parkeringen. Skall det vara så svårt att få bytt en brännare?! svor han för sig själv. Nu var det väl kanske inte den mörka strålkastaren på sin pappas bil som var det största problemet. Problemet var väl mera att med den enögda Corollan kom även slutet på lugnet. Han räknade sakta upp till tio, väntade att få höra Hej! Vad fint väder vi har idag! När han kommit till tio hade han fortfarande inte hört någonting. Istället såg han sin far komma ensam gående mot honom.

Hans pappas vanligtvis strålande uppenbarelse var idag inte alls strålande. Axlarna hängde, ansiktet grått och ögonen rödsprängda. Jonas var snabbt på fötter.
-Vad har hänt? Var är mamma?
-Mamma ligger på intensiven. Hon blev påkörd igår kväll när hon kom cyklande från kiosken. Medvetslös men läkarna säger det är stabilt. Läkarna kämpade hela natten med inre blödningar, men de påstår att de stoppat de värsta.
-Va! Varför ringde du inte??!!
-Du svarade aldrig. sa hans far med en hes röst. Jonas erinerade sig gårkvällen. Han hade satt sin Iphone på tyst. Nätet hade ändå ingen täckning på villan, så telefonen fick ligga kvar i bilen. Han hade väl ändå semester....
-Men... Vi måste ju åka till sjukhuset! Jonas bara skakade. Susanna hade kommit ut från stugan och hört alltihopa.
-Åk! Sa hon. Jag stänger här och kommer efter.
Jonas och pappa småsprang upp till den enögda Corollan och åkte iväg till sjukhuset. De satt tysta i bilen. Det enda som hördes var när gruset smattrade i hjulhusen. Jonas hade tagit nycklarna av sin pappa. Han körde hårt. Hans pappa som vanligtvis förmanade honom angående hans aktiva körstil sa ingenting. Väl framme vid sjukhuset gick de in, tog hissen till tredje våningen och gick in genom en stor glasdörr.
-Är detta sen dörren till himmelen eller helvetet? tänkte Jonas när han skakande gick in. När sköterskan såg dem kom hon genast fram och sa: Kom. Detta är sevärt!
När de gått in i rum nummer 9 såg Jonas och pappa tre tomma sängar, samt en fjärde med draperiet utdraget. Försiktigt gick de runt den fjärde sängen och där låg Jonas´mamma.
-Hej. Vad fint väder vi har idag...
Mamma hade vaknat till från medvetslösheten. Hon såg väldigt liten och mörbultad ut där hon låg. Slangar med dropp och alla möjliga mediciner och elände hängde som bläckfiskben från hennes armar.
-Vad gör du här? frågade hon sin son. Skulle inte du och Susanna vara på villan denna vecka? Ni har ju semester och allt!
Gråtande ramlade Jonas på knä bredvid sin mammas säng. Mamma hade vaknat till strax efter pappa åkt iväg för att hämta Jonas. Hon var mörbultad men skulle klara sig. Det värsta var hennes vänstra knä. Det var spräckt och gipsat och en lång konvalecens väntade. Men hon levde.

I Jonas huvud hade allt möjligt hunnit cirkulera. Ifall mamma inte skulle klarat sig. Hur det då skulle gå för pappa. Hur han bannat sig själv att han låtit telefonen ligga kvar i bilen. Varför mamma alltid skall cykla överallt, fast hon vet hon har problem med balansen. Han tänkte på hur allt i ett trollslag kan vända. Och han tänkte även på att det inte varit hennes tur ännu...

Denna semester, Jonas och Susannas första gemensamma, blev inte alls som planerat. Den blev helt annorlunda. Istället för sommarstuga, sola och bada och Pina Colada blev det mycket spring vid hans mamma och pappa, mycket ärenden att sköta. Semestern som skulle spenderas så mycket som möjligt bort från stan blev i själva verket en semester i stan. När de nu trettio år senare ser tillbaka på sitt liv tillsammans var detta den bästa av semestrar!

Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 18 januari 2013

Ett A4-ark med många sidor

När jag var liten brukade jag tillverka evighetsmaskiner. Åtminstone kallade jag dem så. Det var inte så mycket maskineri, egentligen. Jag tog ett tomt papper, skrev "vänd" och ritade en pil som pekade till höger. På andra sidan skrev jag "vänd" och ritade en pil till höger. Där var min evighetsmaskin...

Steg upp i morse, Lördag, klockan visade 07.15. Det var tyst och mörkt, förutom treåringens tumlande mellan mig och hustrun. Hon hade nyss kommit tassande från sitt rum. (3-åringen, inte hustrun, alltså) Det vettiga hade varit att försöka somna om, men där gick jag bet. Känner stressen komma krypande, känns som om jag inte hinner med allt idag, fast dagen knappt börjat. I planerna ingår att åka till föräldrarnas hus och fortsätta tömningen av garaget. Har lovat dottern, sexåringen, att hon skall få hänga med. Inbillar mig att det kan vara nyttigt för henne att se farmor och farfars tomma hus. Se att nu börjar det vara tömt. Att deras saker, deras liv, fortsätter i lägenheten dit de håller på att flytta. Så långt allt bra. Problemet härrör närmast i mig själv. Var dit igår också. Pappa och jag tömde det sista från garagevinden, samt förde en lätt fullastad kärra till avstjälpningsplatsen. När kvällen kom var jag så trött, mådde så illa, så jag blev tvungen att lägga mig en stund innan jag vågade köra hem. När jag sen kommit hem var jag så uppe i varv att det gick en två-tre timmar innan jag kunde tänka på att lägga mig.

Min mamma och pappa är lätt oroliga för mig. De säger att jag skall stanna hemma och vila, ta det lite lugnt. Men om det inte går? Om det där att stanna hemma och vila stressar än mera? Förstår nog mina föräldrar. De kräver absolut ingenting av mig. Finns inga måsten. De vill gärna ha mig/oss där och hjälpa till. Men de vill inte se att jag stressar för deras skull. Men, när jag stressar än mera om jag lämnar hemma och "vilar". Inbillar mig själv att det känns bättre att vara där och hjälpa till. Vet nog att i går mot slutet gick allt i slow-motion, men jag tuggade på.

Dottern har ställt till med disco till kvällen. Hon har bjudit hem några av sina kompisar från dagis. Det blir chips, skum belysning och musik. Det kommer säkert att bli jättekul. Men det gör att dagen krymper i andra ändan. Vi måste åka hem tillbaka ganska fort. Skulle själv var beredd att sätta mig i bilen på en gång och åka iväg, för att börja tömma garaget när det ljusnar. Men resten av familjen sover. Därför känner jag att dagen krymper från början också...

Du som läser detta kanske skakar på huvudet och funderar hur jag är funtad, egentligen. Men, skall jag vara helt ärlig, det funderar jag själv också. Inser nog själv att det inte går att hålla på så här, tänka så här. Men där emellan från att "veta" hur man borde leva till att faktiskt göra så, där emellan är en ganska lång bit.

Har många olika tankar, funderingar om hur jag borde och inte borde göra. Både vardagliga små beslut, skall jag stöda S-kedjan eller K-kedjan när jag köper min liter mjölk på väg hem från jobbet, men också större, mer viktiga saker har alltid åtminstone två sidor. Ofta skulle min evighetsmaskin från när jag var liten behövas för att få rätsida på saker och ting. Fungerar inte en sak, var god "vänd"... 

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 17 januari 2013

Morgonkaos

Pussade mina flickor hejdå, samt slängde en snabb kyss åt frun på kinden innan de trampade ut i det kalla mörkret. Eller kyss och kyss. Kanske mer en snabb beröring av mina läppar mot hennes kind. Det gick så snabbt så att kalla det kyss är väl att överdriva. Barnen åker till sina dagis/dagmamma och frun iväg och lära de sina att läsa, skriva samt var huvudstaden i Långtbortistan ligger. Har själv inbokat bilbesiktning som första projekt för dagen. Väljer att kalla det projekt, för skulle Ni se min bil skulle Ni kanske förstå varför...

Har lite funderat på våra morgnar. Vi har för avsikt att gå ut genom dörren senast 07.00 varje morgon. Känns bara som det inte spelar någon roll när vi stiger upp, det är alltid bråttom. Kvällen före försöker man plocka fram kläder, både åt sig själv och barnen. Deras halare med tillhörande mössor, sockor och skor. Nästa steg är väl att sätta vinterskorna färdigt i flickornas halare, sen montera en metallstång från vinden så de likt brandmän kan åka ner och landa i stövlarna. Likväl är det alltid någonting som saknas när man skall iväg. Antingen är någon nalle borta, eller så ska skridskorna med och hjälmen är spårlöst försvunnen. Om allting annars finns lättillgängligt kan det ju även hända att någon av flickorna kan vara trött, avigt inställd eller annars i behov av att bygga Lego. För att inte tala om pappa i huset. Han har också en tendens att vara avigt inställd när det gäller att vara snabb om morgnarna. Frun har vid ett flertal tillfällen frågat om jag inte tycker det räcker om hon klär på sig själv och barnen. Hon tycker tydligen att en man som fyllt 35 borde kunna klä sig själv.

Nåväl, idag har jag lyckats äta frukost. Brukar sällan lyckas. Min frukost består allt som oftast av en smörgås som jag äter i bilen, följt av en kopp kaffe under tiden jag vevar igång datorn på jobbet. Känner på mig att min kära fransyska på parkeringen ska ha nånting väldigt, väldigt fel om Hon inte ska gå igenom besiktningen idag. Är på såpass bra humör så att besiktningsmannen skall inte slippa undan med småsaker. Går det att prata en bil genom besiktningen så är idag en sån dag. Önska mig lycka till! (trots min självsäkra image kan jag behöva det..)

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 16 januari 2013

dobber t-skjorta och hästsvans

De stora baselementen i högtalarna gjorde att det vibrerade i golvet. Det golv som för bara sex timmar sen stod pall för ett dussin pojkars spring med klubbor efter en liten plastboll. Nu fanns inga plastbollar på golvet. De svettiga tonåringarna hade förhoppningsvis duschat emellan, men var svettiga på nytt. Skoldisco i högstadiet. Var själv en rätt flitig besökare av dessa evenemang. Känslorna som bubblade i en trettonårings innersta väsen var både kraftiga och turbulenta. Minns speciellt en kväll där en flicka hade fångat mitt intresse. Hade nog sett henne förut, men ikväll, klädd i en mörkröd t-skirt med dobber skrivet med stora bokstäver, ljusa jeans och det blonda, raka håret i en lång hästsvans. Hon var så söt!

Visste bara förnamnet på henne, men hade beslutat mig för att gå fram och prata. Nu, nu, nää... Går och dricker lemonad istället. Provar igen senare. Det där senare kom aldrig. Lamporna tändes i gymnastiksalen, alla fick söka sig mot ytterdörren. På cykelparkeringen såg jag henne igen, pratande med sina kompisar. Hon mötte min blick och jag fann det som bäst att trampa hemåt. Muttrande, tandagnisslande kom jag sen hem och satte mig i soffan med pappa och mamma.

Att jag aldrig pratade med henne, flickan vars namn började på M, spelar idag ingen roll. Men då! Det hade stärkt en tonårings urusla självförtroende att bara ha få sagt: Hej! Hur går det? Ska vi dansa? Tror knappast jag är ensam om att ha upplevt dylika situationer.

Började tänka lite längre ikväll. Vi går alla här på jorden, vissa längre, andra kortare. Vi vet aldrig när den sista dansen är, när lampan tänds (eller släcks..) och vi får söka oss hemåt. Om flickan med hästsvans försvinner, bildligt talat, vet vi aldrig. Har jag sagt åt mina nära och kära vad jag känner för dem? Vet de redan? Ikväll när dottern stod och bakade en kaka hon skulle ge sin morfar imorgon lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon log och jag frågade om hon visste varför jag gjorde så. -För att du tycker om mig! löd hennes omedelbara svar. Känns skönt att veta att nånting man säger sjunker in...

Men bror min då? Vet han att jag tycker om honom? Han och jag är lika lika som en björn och en myra, som en Mercedes och en Citroen. Säger han upp säger jag ner. Kort sagt: olika. Men jag tycker om honom. Inte kan jag ju börja springa runt och krama mina vänner och pussa dem till höger och vänster. Nä, det var inte heller tanken. Tanken var mer att lära sig uppskatta det man har runt omkring sig, när vi ännu har det. Är själv inte speciellt duktig på det, men vill försöka bättra mig.

Tack för ordet, ha en bra dag.

tisdag 15 januari 2013

Tisdag 15 januari

Mobiltelefonens nästan hånaktigt stilla pipande övergår till ett surr som snart eskalerar i både takt och volym, Vartefter man sakta kommer till medvetande känner man av det hemska, men ack så bekanta bultandet innanför tinningen. Känslan av att någon virat fem meter rostig järntråd hårt kring ditt kranium. Jag var en rätt liten palt när jag första gången klagade för mamma om huvudvärk. Migrän ligger i släkten, och varför skulle jag vara sämre? Hade betydligt hellre ärvt min fars noggrannhet, eller min mors goda kunskaper i att sortera och tvätta kläder. Ni vet, sådär så t-skjortorna ser ut som nya fast de blivit tvättade ungefär en triljon gånger? Kahvi naamaan ja menoksi! tänkte jag och slängde mina lurviga över sängkanten. Golv och tak bytte plats, stjärnornas krig fladdrade förbi mina ögon och magen gurglade. 

När jag snubblat ner för trapporna och hustrun såg mig ryggade hon tillbaka. Nej! sa hon. Tillbaka till sängs, du åker ingenstans! Valde att snubbla vidare till toaletten där en tom mage blev ännu tommare..
Min fru och jag firar tioårig bröllopsdag till sommaren. Hon känner mig utan och innan. När hon såg mitt förvridna ansikte visste hon precis. Hon har sett otaliga av mina migränanfall, otaliga är de gånger hon hämtat ett ämbar att sätta bredvid sängen, hämtat vatten eller bara annars tagit hand om mig. I morse när jag kommit ut från toaletten tog jag telefonen för att meddela jobbet om mitt frånfälle. Ljuset var lite väl starkt för mina irriterade ögon och bokstäverna bytte plats, så frugan skrev enligt min diktamen.

Fyra-fem timmar senare steg jag upp. Försökte koka lite kaffe, men hann bara tömma halva Muminmuggen innan jag ånyo tömde magen. Valde att lägga mig ner ett ögonblick, för att vakna till tre timmar senare. Nu hade migränen släppt, endast den molnande värken susade kring mellan öronen och berättade för mig om vad som varit. Där lagom vid 16-tiden när resten av familjen kom hem började jag vara mig själv igen.

Bävar för den dagen någon av mina flickor kommer till mig och klagar över huvudvärk. De kan få vad som helst annat av mig. Mina platta fötter, stora öron... U name it! Men inte detta. Det är väl tyvärr så, att vi föräldrar inte kan påverka arvsanlagen desto mera. Inte mera än att vi kan välja vem den andra parten blir, fadern eller modern. Nu råkar jag leva i ett underbart förhållande där modern är den bästa av mödrar. Skulle döttrarna allena gå efter henne skulle jag vara rätt nöjd. Nu finns elaka tungor som påstår att mina döttrar liknar mig också, både till sätt och utseende. Väljer dock att tycka att de är söta för det.

Nu sitter man då här, dygnsrytmen svängd upp och ner. Kroppen känns som en brottningsmatch med en bläckfisk i en torktumlare. Är rätt glad ändå. Lade ena flickan, berättade sagan om Jan och hans födelsedag. (en påhittad historia, vi tar lite varje kväll) När hon somnat med handen på min kind gick jag in i sovrummet där frun nyss lagt sig. Lade mig bredvid hene, vi pratade ett tag innan hon somnade, tätt intill mig.

Konstaterar att detta kommer bli en kort natt, blir troligtvis inte många timmar sömn. Men vet Ni vad? Det gör inget. Har kommit till en punkt där jag sover när jag kan, är vaken där emellan. Ikväll blir det tydligen att vaka ett tag. Men känner mig ändock rätt nöjd.  Är glad över damerna i mitt liv. De hjälper mig både att orka och att även se framåt. Tror jag nu ska gå upp på vinden och dra täcket över den yngre. Den här tiden på dygnet har hon troligtvis sparkat täcket på golvet... God Natt.

Tack för ordet, ha en bra dag.

måndag 14 januari 2013

En sportbil under orgeln

Lamborghini Countach. En av 1970 och 1980-talets verkliga superbilar. Som liten pojke i början av 1980-talet drömde också jag om en sån. Glädjen fann inga gränser när jag fick en sån som leksaksbil. Den var metallic-blå, och med den surrade jag ofta och mycket över golven hemma. Visst hade jag många andra leksaksbilar, men ingen var så häftig som Lamborghinin. Hur det nu var, så försvann bilen. Den var spårlöst borta. Alla som varit liten och haft en leksak som försvunnit vet hur hemskt detta var. Jag var förkrossad!

I ett av rummen hemma fanns en gammal orgel. Den hade min mamma haft med sig i flyttlasset hemifrån. Det var en sån där tramporgel. Brun, lätt ostämd och i mina små ögon ofantligt stor. I det rummet lekte jag oftast med mina bilar. Inte kanske så mycket för att det var speciellt roligt att leka där, utan mera för att min mor inte så gärna hade leksaksbilar över HELA golvet. Ett rum fick räcka. Då förstod jag inget. Men nu, med två lekande döttrar, förstår jag bättre varför jag fick hålla till där med mina bilar.

När Lamborghinin försvunnit sökte jag överallt efter den. Jag tjatade på mamma och pappa, men de visste ju förstås ingenting. Minns jag försökte till och med få pappa flytta orgeln. Den är säkert där under! hade jag gråtande ropat åt min pappa. Min pappa flyttade ingen orgel. Han påstod att jag tappat den någon annanstans. Så småningom lärde jag mig leva med förlusten av min blåa superbil, men det satt långt inne.

Åren gick, jag blev mer intresserad av flickor än småbilar. Intresset för stora bilar har jag dock kvar, de i skala 1/1. Mina föräldrar skulle flytta om. De skulle flytta ner sitt sovrum i det som förut varit lekkammare. När de sist och slutligen beslutat vart de skulle flytta orgeln fick vi en liten chock. (ja inte jag då..)
Under orgeln låg en metallic-blå Lamborghini Countach! Precis som jag sagt. Det var en lätt generad pappa som erkände att han haft fel angående bilen..

Nu kommer jag att spara bilen. Kanske, bara kanske skall jag ge den åt min förstfödda dotter när hon fyller aderton. Om ca tolv år.

Detta är en händelse som jag tänker på ibland. Barnen med sina infall och ibland helt otroliga historier. Nån gång mellan varven har de faktiskt nått att säga. Lyssna! Det kan faktiskt finnas en Lamborghini Countach under orgeln...

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 12 januari 2013

Vuonna kahdeksanviis, kauan on aikaa siis..

1984. Jag var sju år gammal, hade nyss börjat första klass. Jag var näst kortast av pojkarna, hade blont hår och var väl som alla andra pojkar kär i min lärarinna. Susanne hette hon. Skolåret var efterlängtat, jag blev ju stor då. Men nånting tråkigt förde 1984 också med sig. Min morfar somnade in.

Morfar ja. Skall sanningen fram vet jag allt för lite om honom. Vid sju års ålder får man kanske en bild av en person, en bild som kanske, kanske inte, ändrar när man blir vuxen. Bilden jag har starkast är väl av morfar sittande i gungan i trädgården. Vi brukade trä smultron på strån, där sittande i gungan. Morfar satt mest. Under hans militärtjänstgöring förfrös han tårna och blev tvungen att ta bort dem. Efter det gick han med käppar. Men vad annat? Jag vet att han tävlingscyklade som ung, att han jobbade på meijeri, han var en duktig snickare och var rätt stolt. Han var ej heller speciellt brydd i pengar. När han gjorde något för någon var det för att hjälpa, han ville inte ha betalt. Men han ville samtidigt att andra skulle göra likaledes.

Jag vet också att han var envis. Han grävde bland annat ut en hel källare under huset för hand, med spade och järnspett och en vilja av stål. Huset han byggde åt sig och sin familj står kvar. Det sköts bra om av familjen som köpte huset av min mamma i början på nittiotalet.

Ikväll, när jag var och hälsade på mina föräldrar i sin nya lägenhet kom "moffa" på tal. När mamma sorterat några gamla lådor dök diverse medaljer/priser upp från cykeltävlingar på 1938 och 1939. Det stämde inte riktigt överens med våra uppgifter. Veterligen var han då redan utan tår och inte alls med på cykeltävlingar. Vems är priserna då? Nån av hans bröders? Egentligen spelar det ingen roll. Men hittar man nånting liknande vill man gärna veta mera. Det börjar dock vara rätt tunnsått med folk som var med 1938. Och även minns vad som hänt.

Lovade mig själv i kväll att lite bättre börja följa med. Vara noggrann med att fråga upp, om jag lämnar att fundera. Vem vet, en dag står kanske min dotters pojke och tittat mig djupt i ögonen och frågar: Morfar? Var bodde din morfar? Vem var han?
Alla dessa dagar. Inte visste jag de var livet.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Det "svagare" könet

Det heter väl egentligen det vackrare könet. Ni vet, kvinnan, Hon som balanserar jobb, familj, hem. Hon som redan i unga år får någon sorts superkraft. En superkraft Hon sedan med varsam, öm, stark hand använder för att hålla hjulen rullande. Tror inte vi män skulle vara det vi är utan dessa supermänniskor, kvinnorna, som i ord och gärning står vid vår sida. Ett stort tack skall ni ha!
Detta är till min egen Superhjälte! (och alla Er andra Superhjältar där ute!)



Tack för ordet, ha en bra dag.

fredag 11 januari 2013

Dansa. Pausa.

När jag skriver detta är klockan snart 20.00. Fredag. Arbetsveckan är till ända och den härliga helgen tar vid. Yeee! I och för sig tog jag helg redan igår. Kommer ha Fredagarna lediga under Januari månad. Det är min semester från i somras som jag kvitterar på detta vis. Jag var sjukskriven under sommaren, och därmed lämnade min semester outtagen. Hade idag tänkt göra en hel del. Tvätta kläder, städa på övre våningen, skura tvättrummet. Vad har jag månne gjort av detta? Tvättat en par maskiner tvätt. Slängde det dock i tumlaren, orkade inte plocka bort det redan torra från klädsträcket.

Det är inte vidare enkelt att förstå sig på sig själv. Vem är den där människan som går omkring i mina kläder? Jag själv är en glad, lättsint och pratglad typ. En människa som tar lätt på de flesta saker, sällan blir ledsen och se ljust på allting. Men, den där typen som i mina favoritjeans och gröna t-skjorta ligger på soffan och stirrar i taket. Vem är det? Han som inte riktigt pallar med allt. Han som moloket kollar Findit fast tvättkorgen skriker på hjälp, barnen bråkar och frun dammsuger. Tycker inte alls om honom. Skulle gärna skriva en flyttningsanmälan på honom. Adress: Dit pepparn växer!

Hade i Onsdags en bra dag på jobbet.Tyckte jag. Jobbar som säljare och på sidan om det vanliga jobbet började jag böka bland hyllorna. Vi har en del omändringar på gång, hyllor som skall flyttas etc. Jag tömde en par hyllor, plockade ner dem och plockade upp dem på sitt nya ställe. Var rätt nöjd med resultatet. Tyvärr var jag inte lika nöjd på kvällen. Tröttheten kom krypande och när det var dags att krypa till kojs var jag så trött att jag mådde illa. Svettades ymnigt och hade hjärtklappning. Klockan blev ett. Klockan blev två. Där vid halv tre somnade jag. Problemet var att jag skulle upp vid sex. Torsdagen på jobbet blev en mardröm. Tror jag drack mellan sex och åtta koppar kaffe den dagen, när jag annars dricker två.

Har väldigt svårt att komma igång att göra något. men har jag väl börjat är det ännu svårare att sluta. Borde väl ha slutat när jag flyttat första hyllan. Men det märkte jag ju först efteråt. Tog en pratstund med min förman, berättade lite hur jag mådde. Han tittade på mig och sa: Jag har nog sett. Hade tänkt säga åt dig att det räcker nu. Men du ser ju nu, resten av dagen gör vi inget åt flytten av de andra hyllorna.
En klok typ, min förman. Han ser rakt igenom mig.

Problemet är väl att man borde ta små bitar åt gången. Likt landsplågan från Sverige: Dansa. Pausa. Dansa: Pausa. Men när dansen löper kan man inte vänta på att bjuda upp igen. Men när dansen går som bäst, det är då jag borde sätta mig ner. Kanske ta en diskussion med panelhönorna istället...

Ikväll har vi B.F. Barnfritt. Den äldre ville sova över hos sin  kusin och den yngre ville minsann också sova nån annanstans än hemma. Det blev pyjamasparty hos mommo för henne. Ikväll känns det riktigt skönt att ha B.F. Jag älskar mina barn över allt annat här i världen. Men det att inte behöva lägga, inte behöva läsa sagor om Bullerbyn eller hämta ett vattenglas för att nån är törstig, det passade helt utmärkt ikväll. När det dessutom inte går nån nöd på flickorna, snarare tvärtom, då passade det utmärkt.

Känner att min form, mitt mående är på klar uppgång. Det har bara varit en par lite tyngre dagar. Du som orkat läsa till slutet. Du skall ha tack.

Tack för ordet, ha en bra dag.

torsdag 10 januari 2013

Pappas blåa Folkvagn

Sittande vid fönstret i kammaren kunde man se ner mot vägen. När hon var liten var det här hennes favoritplats.En plats där hon ofta satt efter skolan och drömde sig bort. Vägen som gick upp till huset skymdes av ett krön, och otaliga är de gånger hon hittat på olika alternativ på vad som fanns på andra sidan krönet. Att vägen var av grus och inte som nu asfalterad gjorde att man varma, torra sommardagar visste att någon kom innan man ens såg bilen. Dammolnet som steg upp tyckte hon alltid var vackert. Molnet gav ju löfte om att någon var på kommande. Ofta var denna någon hennes pappa. Alltid vid samma tid dök den ljusblå folkvagnen upp över krönet. När pappa såg henne i fönstret tutade han två gånger, tre gånger om det var fredag. Fast det inte var dammigt hade hon lärt sig känna igen ljudet av pappas folkvagn på lång väg. Mamma tyckte alltid han kunde försöka få bilen gå lite tystare, hon trodde mamma skämdes lite över den bullriga bilen. Men pappa sa alltid: Det skall få låta lite! Man måste få veta motorn är igång!

Den bullriga folkvagnen byttes sedemera in till en röd. En bil hon aldrig gillat. Den var för vanlig. Inte alls passande pappa. Pappa hade bytt jobb och behövde bilen i tjänsten. Då hade hon tyckt det var lite tufft att pappa hade tjänstebil, fast hon inte gillade den. Visst hade det varit roligt när hon första gången berättat för kompisarna om pappas tjänstebil. Men det roliga gick ganska fort över. Pappas nya tjänstebil kunde ju inte tuta. Eller, visst kunde den tuta. Pappa hade nog visat. Men när han kom hem om kvällarna, betydligt senare än då han körde den blåa bilen, då tutade han aldrig. Fast hon vinkade frenetiskt tutade han aldrig.

Vid tiden för den blåa bilen brukade pappa alltid springa upp till henne när han kom in. Sen bar han ner henne längs de smala trapporna till mamma som oftast stod i köket och förberedde maten. Allt som oftast brukade hon och pappa sen smyga upp på mamma och börja kittla henne. När pappa hade kört med den röda bilen ett tag gick han allt som oftast rätt in i köket när han kom hem. Fast mamma gjorde mat gick pappa oftast till kylskåpet, tog en knäckebrödssmörgås utan smör, men med skinka och gick och satte sig vid TV:n. När mamma hade maten klar och hon sprang in till sin far hade han oftast somnat i fåtöljen. TV:n var på men ingen tittade. När hon sen växt upp och börjat jobba var det hennes pappa som fixat jobbet åt henne. Det kändes till först lite svårt att ta emot jobbet. Hennes pappa var nämligen VD på företaget. Hon visste inte riktigt om hon fått det på grund av sina talanger eller för att pappa var VD.

Hon valde dock att ta jobbet och med idogt arbete arbetade hon sig uppåt. När hon nu gick runt i det tomma hus hon växt upp i fick hon en klump i halsen. Hon tänkte på sin egen familj. På sin son, nyss fyllda fem, på hennes make som hon visste fick dra det tyngsta lasset hemma. Hon hade blivit likadan som sin far. I och för sig med goda avsikter. Han ville ge sin familj, sin flicka, en god framtid. Visst, det hade hon fått. Ekonomiskt hade hon och maken det rätt bra, Volvon på parkeringen betalade firman och huset de bodde i skulle vara färdigbetalat inom tre år, fast det inte var speciellt länge sen de köpt det. Men, då, vandrande runt i barndomshemmet var det pappa med folkvagnen hon saknade, inte så mycket pappa med den röda bilen.

Med en djup suck stängde hon ytterdörren bakom sig för sista gången. I morgon skulle hon lämna över nycklarna åt de nya ägarna. Det var en ung familj med två barn. Det gladde henne. När hon sen satt i bilen och tittade upp mot huset hände plötsligt något. Hon tog upp sin telefon ur fickan och skrev ett mail till sina anställda. "Inkommande fredag, fredagen den 15 juli tar vi alla eftermiddagskaffe klockan 13.00. Efter det stänger vi våra datorer, släcker lamporna och åker hem. PS. Har ni barn hemma, tuta tre gånger med bilen när ni kommer hem. :) DS. undertecknat: Lena Swartling, VD"

Inser att denna text ganska långt påverkas av min egen situation. Mina föräldrar har sålt sitt hus och håller på att flytta. Min pappa var, och i allra högsta grad är, en pappa med blå folkvagn. Pappan som tutade, bar mig upp och ner, var där för oss. Det är nånting jag bär med mig dagligen. Vill försöka vara pappan med den blå folkvagnen för mina egna döttrar. Ikväll, på simkurs med den yngre, kände jag hur viktigt det var. Då, just då, var jag pappan med den blå folkvagnen. Gjorde mig gott.

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 9 januari 2013

Så här skulle Ridge Forrester aldrig ha gjort


Tvyyyt! Med ett genljudande yl gör det totalsluta gummit ett försök att torka bort vattnet från min matta, rivna vindruta.  Framme på jobbet konstaterar jag att det nästan är mer metall än gummi mot glaset. I samband med lunchpausen går jag in till biltillbehörsaffären för att köpa nya. Villrådigt tittar jag på raden av torkarblad. Twin-blade, vindspoiler... Öööh? Väljer att ta till det kriterier på torkarblad jag bäst känner till, sikta på något billigt. Är av den åsikten att min skrothop till bil värd några hundra inte behöver de dyraste bladen. Att man måste se bra även i en billig bil valde jag att totalstrunta i...

När jag tänker efter så är det rätt många saker jag kan strunta i, om det är billigare så. Har tex ett flertal år kört med tygskor köpta för tio max femton euro. De inköps vanligen på våren och används rätt flitigt över sommaren. När hösten kommer fortsätter jag bara använda dessa allroundskor. Först var det min mor, sedan min fru som rätt syrligt ansett att jag kunde ju ibland satsa lite på mig själv också. Men vad då? Jag trivs i dessa fynddojor. Det intressanta brukar vara att de ibland är vita, ibland är svarta. Priset och att de de facto skall passa på foten är viktigaste.

En annan händelse som mer blev till, än blev planerat är mitt motorcykelbyte. Jag satte ut min MC till försäljning, men det var rätt dött. Bara några skambud kom, ingenting vettigt. Då hörde en av sig och ville byta med mig, han hade en betydligt äldre och av helt annan modell än de jag är intresserad av. Hursomhelst fann jag mig själv rätt snart med en annan cykel på gården och en liten bunt pengar i näven. Med den lilla bunt pengar jag fått köpte jag en sån MC jag egentligen ville ha, och när jag sen sålde den andra fick jag kvitterat bort en fruktansvärd Visa-räkning och även sparat nån hundring. Frun frågade lite oroligt om jag verkligen är nöjd med "den där" som hon ibland kallar min hoj, men vet ni vad? Det är jag! Mitt motorcykelägande är absolut ingen börda för min familjs ekonomi. Och att den sen går som en skållad gris på grusvägarna kryddar allting ytterligare.

För att återgå till rubriken. En polare hade sålt sin paketbil, och hade bara dagarna innan tankat fullt. Vi slangade trettio liter diesel ur den, och eftersom hans bil går på bensin tankade vi min bil med de svindyra dropparna. Stående ute i kylan, hållande en kall tratt medan han tömde jerrydunken hörde jag mig själv säga: Så här skulle Ridge Forrester aldrig ha gjort!
Och visst stämmer det. Tror inte han behöver fundera vad bränslet kostar. Han har iofs fullt upp med att fundera om han är far till det barn som bor med hans fru, eller nånting liknande.
Valde idag att ta upp en sak som kanske gnagt mig lite, känner ibland att hur man än svänger sig så är det rätt tunnt i barmfickan, dagarna innan lönedags. Då börjar man ibland fundera hur Ridge Forrester skulle löst olika situationer. Men å andra sidan har han oändligt mycket andra problem jag gärna slipper.

När jag nu läser igenom mina skriverier innan publicering känns det rätt virrigt. Vet inte om jag fick sagt det jag ville säga. Det där med sparande kan ju gå överkurs. Att slanga bränsle ur en såld bil är rätt nära, men att köpa tygskor för tio euro väljer jag att kalla charmigt mer än överkurs. Och när allt kommer omkring: Rik den som nöjd är!

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 6 januari 2013

Rebecka



Tänkte berätta om en kvinna ur mitt förflutna. När jag mådde dåligt och mitt dåvarande sällskap sjöng på sista versen, då halkade hon in på ett bananskal. I planerna ingick en kvinna som inte skulle ha några vidare dyra vanor. Hon skulle stå vid min sida och stöda mig, hjälpa mig och även ge mig njutning.  Jag sökte högt och jag sökte lågt, men kvinnorna jag hittade var antingen upptagna på annat håll, eller så spelade de i en helt annan liga än mig.

En kvinna som länge var med i leken var född 1989, hon var röd till färgen och född i Tyskland. Hennes hjärta var 1600 kubik stort. Hon hette BMW. BMW 316i. Vi dansade en provdans, ett visst intresse föddes, ganska stort faktiskt. Men, ständigt dessa men. Hennes far.  Mannen med pressveck på byxorna, mustasch och som beredd att med ett handslag sälja hennes själ. Han värderade henne i och för sig helt korrekt, men likväl för högt för min sargade ekonomiska situation. Moloken avlägsnade jag mig därifrån och skulle just sätta mig i min dödsdömda japanska halvportion till bil, när någonting flimrade förbi i ögonvrån.

En lika röd kvinna, född 1990, med fabrikstonade fönster, ett hjärta med insprutning och dörrar fem. Hon hade aluminiumskor och tittade på mig blygt. Blygt men nyfiket. Gick runt henne ett par varv. Inuti var hon grå, hon hade plyschklädsel och vid närmare bekantskap även färddator. Hennes fönster manövrerades elektroniskt. Jag bjöd upp till dans, och när vi virvlade runt kändes det bara så rätt. Visst, det faktum att hon var född i landet med röda viner, basker och en loj inställning till bilelektronik blundade jag för. Efter förhandlingar med hennes far, som för övrigt var samma man som försökte bortgifta sin andra dotter, BMW:n, åkte vi iväg hemåt. Hon hette Renault 19 TXE. 
Att hon hette just TXE gav mig färddatorn, elfönster, tonade rutor, gula extraljus och aluminiumskor, samt kanske det trevligaste, den insprutade 1700 kubik stora motorn.

Vi fick en kort med ack så intensiv tid tillsammans. I samma veva hittade jag även en annan kvinna, en helt utan elfönster eller färddator, men ett underbart leende och en doft som gjorde mig knäsvag. Hennes famn var varm och skön. Ett litet problem var att hon bodde 100 km bort. Men, det var där som TXE:n kom in i bilden, eller Rebecka, som jag valt att kalla henne.
Under cirka ett års tid åkte hon otaliga gånger sträckan mellan min arbetsplats och min nya väns hem. Genom snö och rusk, halka, sol.. Allt klarade hon galant. Finns risk hon ganska ofta fick lida tungt. Ofta var de morgnar när jag sent omsider hoppade in i hennes plyschklädde förarstol, ömt smekte hennes ratt och sakta mumlade: Jag är sen! Svik mig inte nu!

Hon svek mig ALDRIG! Vid ett flertal tillfällen var hon tvärs över vägen, vid oftast farter som kanske skulle låtit mig skaka galler. Men hon tog ett stadigt tag om Europaväg 8, lotsade mig genom snömodd och isbeklädnad för att sen förnöjt stanna till vid min arbetsplats, oftast till och med en par minuter till godo...

Rebecka var även med när jag och min vän förlovade oss. När vi på vår picknick växlade ringar tror jag Rebecka grät en skvätt, där hon stod och väntade på oss. När vi sedan gift oss och bildat gemensamt hem, var Rebecka fortfarande med oss. Trots min inte alls ömtåliga behandling var hon fortfarande vid rätt god hälsa. Endast en lätt deformerad kofångare vittnade om min brutala framfart.

Alla goda ting kan få ett slut. Så även mitt och Rebeckas förhållande. Vi köpte vår första gemensamma bil. En blå Ford Mondeo från 1995 skulle betjäna oss framledes. Rebecka såldes åt en före detta arbetskamrat. När jag frågade om han var intresserad tittade han ut genom fönstret, frågade priset och sa: ”Ok. Jag tar henne. Att hon fortfarande fungerar efter dina eskapader betyder att hon måste vara bra!”

Så, dit lämnade HON. Rebecka. Kvinnan som kanske givit mig mest. Hon gav mig min fru. Min fru som givit mig mina två döttrar. Jag kör franskt idag igen. Fast jag trivs med min nya fransyska så är det ingen 19TXE. Det har bara funnits en Rebecka.
Tack för ordet. Ha en bra dag.