fredag 29 mars 2013

Takdroppet



Snön som hänger knappt över takkanten färgas alltmer blå, andelen snökristaller minskar för att ge plats åt vatten. När andelen vatten vs andelen snökristaller ökar kommer det ofrånkomliga, det underbara: takdroppet. Som på beställning har man placerat sig själv på passande plats utmed husväggen. När vattendroppen lösgör sig från sina kamrater uppe vid taket har den ett klart, utstakat mål i sikte, min nacke. Fallhöjden på cirka 8 meter är fullt tillräcklig för att den lilla droppen skall komma upp i en bra fart. När man känner droppen mot sin nacke hoppar man allt som oftast till, drar upp axlarna och resignerat utbrister: UFF! FY! eller liknande.
Det är en lite knepig situation man sen står inför. Visst, man kan bli lite sned på den iskalla droppen som så elakt likt en kamikatze-pilot offrade sitt liv, och såpass träffsäkert valde din nacke. Ja, förresten, många är de gånger dropparna valt en annan plats för sina bombningar. Åtminstone undertecknad har vid flertal tillfällen känt hur dropparna träffat mitt på huvudet. Inte helt sällan just där skallen vore skarvad, ifall den skulle bestå av två halvor.  Samtidigt är det underbart när det inträffar. Takdroppet är en väsentlig del av vårens ankomst.  
En annan del av vårens ankomst stavas TERRASSEN. När man genom terrassdörren ser hur de impregnerade plankorna dyker upp blir man lätt upprymd. Idag steg jag i vinterstövlarna och gick ut för att hjälpa solen bryta upp snöns sammansättning. Att hjälpa solen ersätta snökristaller med lika delar vatten, som sen rinner ner genom springorna. Inte utan att pulsen stiger lite när man ser allt mer impregnerat virke dyka upp under snödrivan. Tankarna skenar iväg kring barnkalas, grillfester kring den nya grillen, kanske en fru solande på en blå handduk.
Men, takdroppet, det var där vi började. När vi var små hemma hos mamma och pappa brukade jag och en kompis plocka koppar under takdroppet, för att sen få njuta av en ”god” vattendrink. Inte helt sällan tyckte min mor att detta inte var lite olämpligt. Tydligen kunde snö som legat på gamla tegelpannor vara smutsigt?!
Men vad jag försöker säga är, takdroppet har alltid fascinerat, lockat mig. När jag nu skriver detta kommer jag plötsligt att tänka på en sak: glömde jag stövlarna på terrassen? Och i så fall, lämnade de strax under takkanten, i takdroppet? :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Skärtorsdagen 2012

Nu kanske man har mjölkat ämnet till lust och leda, men känner ändock att jag vill lite reflektera över året som gått. Vårvinten hade varit väldigt tung, och på skärtorsdagen sökte jag hjälp. Skickade mail till arbetshälsovården och "vår" hälsovårdare ringde upp mig. Vi pratade ett ögonblick och hon frågade om jag kunde komma dit, hon hade tid om en timme. Sagt och gjort, jag åkte dit, efter att ha lättat på trycket åt min förman. Blev kanske lite förvånad över det faktum att han inte var förvånad, inte ens lite. Han påstod att det både syntes och märktes på mig att allt inte stod rätt till. Fast jag själv var fullständigt utmattad trodde jag i min enfald att det inte märktes utåt. Trodde bara frun visste, ...Yeah right!

Hälsovårdaren var lindrigt sagt bekymrad över mig, och funderade på vad som lett mig dit där jag var. Hon funderade även om jag klarade av att vänta på läkartid, det fanns inga tider förrän till eftermiddagen. Oj! tänkte jag då, vad är det som händer, egentligen?! Inte är det väl så illa att några timmar jobb inte skulle klaras av? Likväl, åkte tillbaka till jobbet och pratade lite mer med min förman samt mina arbetskamrater. Kände att jag hade ett väldigt bra uppbackning därifrån, någonting som visade sig vara ett stort stöd genom det hela.  Läkarbesöket på eftermiddagen kom, och där pratade jag ut om saker som jag inte ens vetat att det har snurrat i hjärnkontoret på mig. Han ansåg att jag behövde vila, och skrev ett intyg på två veckor. Va! Två veckor sjukledighet! Jag som "bara" ville få hjälp med att orka lite bättre. Det sade jag åt läkaren också, men han sa att jag kommer ett halvår för sent för att bara äta en c-vitaminkur och bli en ny man. Veckorna som gick var lite av en dvala. Jag steg upp när frun steg upp på morgnarna, hjälpte till med att ställa barnen, men sen när de åkte iväg gick jag rakt till sängs igen. Flera gånger när frun ringde hem från jobbet, oberoende var det tio på förmiddagen eller klockan två på eftermiddagen, fick hon väcka mig. Sova, sova, och sen sov jag lite till. Så här i efterhand kan konstateras att Augusti blev en bra månad, när saker och ting började svänga. Visst, både bättre och sämre dagar upplevdes både före och efter Augusti, men de bättre dagarna hade tagit överhanden.

I oktober gick jag tillbaka till jobbet. Började med tre-dagars arbetsvecka. I december ökade jag sen till fyra dagar, för att sen börja med fulltid. Tycker själv det har fungerat bra. Visst har man fortfarande dagar där skorna är fyllda med bly, kroppen värker som om man blivit överkörd av en Scania gruslastbil och närminnet bara är frånvarande. Närminnet är en sak som inte fungerat till hundra procent genom det hela. Vårvintern före jag blev sjukskriven var det en hel del som inte blev skött som det borde skötas på jobbet, det glömdes bort, helt enkelt.

Fortfarande har jag dagar när jag tycker det är tungt. När man tycker barnen bråkar mera än vanligt, vi har mera disk än vanligt hemma. Det brukar dock ordna sig, förr eller senare. Tack vare en förstående och underbar fru som lyckas stiga in när mina krafter sinar så fungerar vardagen hos oss. Och visst, den där underbara solen som visar sig allt oftare, allt längre om dagarna gör sitt till för humöret.

Kan konstatera att året som varit har varit det tyngsta jag varit med om. Men, samtidigt, det har lärt mig otroligt mycket. Dels om mig själv och dels om saker och ting runt omkring mig.
Är både starkare och en bättre människa idag en då, när jag skärtorsdagen 2012 sökte hjälp.

Mathias, en utbränd man, som dock börjar få mer skinn på benen...

Tack för ordet, ha en bra dag.

måndag 25 mars 2013

"God" morgon

Alla sover lugnt i det blå huset. Tystnaden avbryts dock av ett först stilla gurglande som escalerar till någonting grövre. Efter vads om känns som en evighet hittar jag kedjan till sänglampan och ser min kära fyraåring yrvaket tömma magen ut över nytvättade lakan. Det är dock inga stora mängder, men fruns: "det lär komma mera!" finns ingen orsak att betvivla. Med en fart som gjort en brandman imponerad flänger jag mina gängliga över sängkanten och flyger ut genom sovrumsdörren. Min balans, denna arla morgonstund, är inte den bästa och jag slår axeln i den tunna dörren som med en smäll åker in i väggen. Farten avtar dock inte, de tretton trappstegen ner från övre våningen tas som två och jag hämtar en plastskål modell stor. Upp tillbaka och skålen förs snabbt under den fortfarande halvsovande fyraåringens haka. Hon tömmer magen i skålen och jag kan inte annat än känna liten triumf mitt i eländet över mitt snabba agerande. Glädjen avbryts dock när jag ser vad som redan flyter omkring på huvudkudden...
-Det var min morgon så här långt. Hur har Din morgon startat?
Frun åkte iväg där vid sex-halv sju-tiden, sexåringen steg jag upp med, gjorde frukost och skickade iväg .henne till taxin som plockar upp förskole-/skolbarnen 07.40.
Det är tyst i huset, den unga damen som så abrupt väckte oss i morse sover nu lugnt.  Är själv lite tom i huvudet. Hade inte riktigt planerat att sitta här. Vid denna tid har jag vanligtvis spenderat en halvtimme på jobbet redan. Nu får de klara sig utan mig idag. Förvisso tror jag nog de klarar sig, fast det kan sitta hårt in. Man vill ju hålla sig lite oersättlig, liksom att man måste vara där. Har dock väldigt bra arbetskamrater. Vissa har själva barn, andra har haft småbarn, numera stora barn som själva har småbarn. Det är inga problem när man hamnar i situationer där barnen inte är krya nog att åka till sina dagvårdsplatser. Som jag nämnt i nått av mina tidigare inlägg så är det väl mest jag själv som mår dåligt när jag måste stanna hemma.
Tittar runt mig och konstaterar att jag inte kommer bli sysslolös. Diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugaren, alla ställer gärna upp om jag känner att dagen blir lång. Vi får se. Tycker mig se att Moccamastern står först i tur på lite uppmärksamhet.

Tack för ordet, ha en bra dag.



söndag 24 mars 2013

Ett blogginlägg i tidens anda

Dragkedjan på den billiga vinterjackan hade egentligen alltid krånglat. Där, tio-femton centimeter nedifrån brukade den ta fast. Egentligen borde han åkt tillbaka och reklamerat den. Men, som den finska man han är, hade han tyst knutit handen i fickan och till sist svalt förtreten. Och nu hade han lärt sig knepet. Han höll dragkedjan i en liten båge, samtidigt som han snabbt drog låset förbi problempartiet. Det fungerade någotsånär. Efter att han dragit på sig mössan med reklam för en lokal bank gick han ut på trappan. Solens strålar hade färgat isen på trappan lite mörkare, den hade blivit mjukare. Från takrännorna som husets föregående ägare lyckats hänga med lutningen åt fel håll hängde istappar långa som golfklubbor. Med sopborsten slog han ner tapparna och rättade till mössan.

-Var skulle man hitta pengar till takrenoveringen?! tänkte han högt för sig själv. De zinkfärgade takplåtarna hade svartnat för länge sedan, och isoleringen var klart bristfällig. När han satt och betalade elräkningarna blev han alltid svettig, men han visste ju vart värmen försvann. Och doften som låg tung i mellantaket gjorde att han misstänkte nånting obehagligt. Taket höll knappast tätt längre. Nu skyndade han ut till den väntande bilen som skulle ta honom till butiken. Med ett högljutt klagande från en trött startmotor hoppade hans gamla bil igång och han tog sikte mot staden. Denna helg var det hans tur att ha barnen. Varannan helg kom barnen med buss och han plockade upp dem klockan 19.25 från busstationen. Nu var klockan 18.00 så han hade gott om tid att besöka butiken innan de kom. Just som han kom fram till butiken ringde hans mobil. Det var hans ex-hustru.

Hmm... svarade han. Hej! sade hon. Vad gör du? Är du hemma?
En sak han alltid stört sig på var hennes förmåga att alltid ställa flera frågor i samma fråga. "kör bil, nej" borde han egentligen svarat.
-På väg till butiken. svarade han. Borde väl ha nån mat hemma till helgen.
-Helgen, ja. Tror du barnen kan stanna hemma i helgen? Heidi har biljetter till Disney on Ice. Vi tänkte om vi kunde åka på Lördagkväll.
-Nu igen? Det var väl samma sak sist. Men visst, om barnen vill åka så...
-Jo, de är jätteivriga! Vi också! Tack, Sven! Vi kan ringa nästa vecka så ser vi då! Trevlig helg!
Hon tryckte av innan han hann svara. "Trevlig helg..." muttrade han för sig själv. Han satt tyst ett tag på parkeringen till butiken innan han startade bilen. Ursäkta, drog runt nyckeln, hörde vinandet av startmotorn som inte slog i, öppnade huven och knackade i startmotorn med den medhavda hammaren, varefter det gick att starta som normalt.

När han körde hem satt han och tänkte på barnen, på deras nya familj. Att han och hans exfru inte drog jämnt var en sak. Men att hennes nya partner hette Heidi hade han haft lite svårare att smälta. Men, förvisso, att Heidi skaffade biljetter till Disney on Ice tyckte han var jättebra. Heidi VAR bra, precis en sån person som hans exfru behöver. Johan och Lotta hade det bra med sin familj. Nu skulle de visst gifta sig till sommaren också... 

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 20 mars 2013

Now I lay me down to sleep.
I ask my wife my hand in here's to keep.
And if I die before I wake,
I hope she's happy with the dessissions she had to take
About keeping me in her life.
I'm so happy, she's my wife..

söndag 17 mars 2013

Paradis-Oskar och Alfred vet hur en slipsten skall dras

Hej! Det börjar vara länge sen (allt är väl relativt..) jag suttit med skallen full av tankar, beredd att knapra ner det och hoppas att någon vill läsa. Livet har snurrat sin gilla gång. Äta, sova, jobba. Ibland känns det som om man inte gör så mycket mer än just äta, sova, jobba. Men delar man in dygnets tjugofyra timmar så blir det väl inte mycket mer än så. Man är på jobbet åtta timmar per dag. Sen heter det väl att skönhetssömnen består av åtta timmar sömn. Då har vi åtta timmar kvar av dygnet. 1,5 timme av dem går åt på morgonen från att man stigit upp till dess man är på jobbet. Då har vi 6,5 timme kvar av dagen. På den tiden skall vi göra mat åt oss själva och familjen. Från att du börjar med maten till dess att tallrikarna är diskade och matbordet skiner efter Wettextrasans framfart har väl ytterligare 1,5 timme gått. Att klä på barnen pjamas, se till att de tvättat tänderna och sover i sina sängar kan det gå allt mellan en halv timme till fyra. Sätter man en timme, tyvärr rätt vanligt, på detta finns fyra timmar kvar av dygnet. På den tiden skall man hinna umgås med barnen, bygga Lego, lösa tvister mellan dem, kanske tvätta en maskin kulörtvätt. Inom dessa fyra timmar finns naturligtvis gott om tid till romantik man och kvinna emellan, vård av förhållandet samt tid för hobbyer, gymbesök och handla mat. Där har vi väl grovt räknat människans tjugofyra timmar: äta, sova, jobba.

Tycker Ni det låter konstigt? Kanske till och med brutalt? Visst, nog kan vi vara överens om att det inte hela tiden ser ut på detta viset. Men ofta. När jag nu sitter här, Söndagskväll, och vet med mig att imorgon snurrar karusellen igen.  Då känns det bra att veta att helgen varit rätt behaglig. Lördagskvällen tillbringade jag i garaget med en polare skruvande med min motorcykel. En hel del service återstår innan Hon och jag skall ut och beta av grusvägar i vårsolen. Det är också nånting som givetvis ryms in på de tjugofyra timmar jag nyss redovisat för.. :)

Inte utan att man ibland med en suck ser på barnprogrammen med döttrarna, till exempel Emil i Lönneberga. Visst, Emils pappa kanske har lite problem med att tygla humöret, men systemen kan man väl inte klaga på. Mor och far i huset strävar sida vid sida, tillsammans med den lilla lott de har. Med pappa och drängen Alfred ute på fälten går sedan mamma och barnen ut med kaffeväskan ut till de kaffesnåla männen. Tillsammans föser de sen kor och målar lagården. De gör saker tillsammans, från morgon till kväll. Visst är det lite romantiserande, knappast alls lika idylliskt som fru Lindgren målade upp i sina böcker. Kan bara tycka att lite av det liv som målas upp i barnböckerna skulle vi må bra av att efteranamma. Kanske paltsmeten som Emils pappa får över sig inte är nånting vi behöver rätta oss efter, men simturerna Alfred och Emil tar, eller ur en helt annan saga, när Paradis-Oskar och Rasmus går på luffen. Där finns mycket vi borde lära av och ta till oss. Kanske lite svårt, rent praktiskt, men tänker man redan på det är mycket vunnet!

Tack för ordet, ha en bra dag.

onsdag 6 mars 2013

Kaviar och kyssar passar inte, men att grilla är roligt

God Morgon! Har nyss vinkat av familjen och satt mig ner i köket. Favoritmuggen, den svarta muminmuggen där muminpappan sitter på en sten och tänker, är fylld nästan upp till kanten med det svarta guldet. Nu pratar jag inte om vätskan som hittades i Texas och gjorde mången cowboy tokig av sin nyvunna rikedom. Nej, mitt svarta guld är bryggt av malda bönor till en svart, rätt stark dryck. En par skivor "Reissumies", fullkornsskivor med rätt stark smak skall bota en molnande hunger i magen. Lite smörgåskaviar skall ge en pikant detalj till smaksensationen. Måste planera detta lite. Det är nämligen som så, att dessa bredbara kaviarer och min hustru går inte riktigt på samma våglängd. Hon brukar säga, skall jag äta detta kanske det blir minimalt med pussar. Hon har tydligen fått för sig att det är äckligt,och smaken av detta är inget hon vill känna av. Men hon har åkt sin väg, beredd att lära sina elever att pi=3,14 och radien är ganska precis hälften av diametern,eller nått sånt. Kanske de inte pratar om sånt på andra och tredje klass,förresten...?

Hursomhelst, kyssen jag fick när hon stod på tröskeln till världen utanför dröjer sig kvar på mina läppar, det kan ingen bredbar kaviar radera ut. Solen håller på att stiga upp och ger löfte om en fin dag. Tänkte åka iväg och ge "den andra kvinnan" lite uppmärksamhet idag. Innan ramaskri uppstår skall tilläggas att det är en Yamaha från 1993 jag pratar om, min motorcykel. Har en hel del service som borde göras innan vi ånyo skall åka ut på våra träffar. Som Ni säkert redan listat ut har jag en ledig dag framför mig. Åtnjuter vintersemester denna vecka. Vissa väljer att kalla det för skoltermen sportlov ,men det aktar jag mig för. Då borde man väl vara mer aktiv än vad jag hittills varit detta sportl.. förlåt, denna vintersemester.

En sak har dock blivit gjort som som av tradition brukar bli gjort under vinterhalvåret. Har varit ute och grillat. Under sommarhalvåret brukar jag och en kompis åka ut med våra motorcyklar på lite mindre grusvägar i området. Vi tar med grillkorv och dricka och stannar till vid en passande grillplats vi hittar någonstans ute i skogen. Det brukar vara grillplatser som används av skogshuggare och även av snöskoterförare vintertid, det går oftast en skoterled i närhet av grillplatserna. Nu är det såpass länge sen vi varit ute,pga den kalla,vita massa som redan en längre tid täckt marken. Då ingen av oss har vinterdäck på hojen tog vi bilen istället. Av någon anledning var dessa små skogsbilvägar inte desto mera plogade, men det var inte värre än att det gick bra att köra. Hade jag kört med en ny Audi eller liknande hade jag kanske inte åkt ut, men min lilla gamla fransyska mådde inte speciellt dåligt fast kofångaren fick agera plog mellan varven.






Det var rätt behagligt, sittande där ute i skogen, medan elden härjade i lastbilsfälgen som agerar grill. Visst är det trevligare med två motorcyklar med ljuddämpare som tickande svalnar i vårsolen, men det gick också bra med en saltdränkt, vit bil. Som jag brukar säga, det blir oftast vad man gör det till. Man borde oftare åka ut i skogen och lyssna på tystnaden. Det gör under för kropp och själ. Nu kanske Ni säger att det går också bra att spänna på sig skidor och åka ut. Förvisso, har tänkt tanken. Frun är en ivrig skidåkare och har ofta påtalat det trevliga i grenen, men det har inte riktigt blivit av från min sida. Skyller lite tamt på att jag inte äger några skidor. Hon påstår att sådana säljs i affärer runt om, varje dag, men har inte riktigt kommit till skott ännu. Nästa vinter,då... :)

Nu blir det väl nog att ställa sig iväg. Har motorcykeln hos kompisen. Mitt eget garage finns endast på ritningar i en mapp i arbetsrummet,medan han har ett stort uthus som för tillfället inhyser tre motorcyklar och en moped, förutom det närmast lagstadgade en gräsklippare, röjsåg, trädgårdsmöblemang,en gammal tvättmaskin och så vidare.

Detta blir en bra dag. Ni vet var Ni hörde det först!

Tack för ordet, ha en bra dag.

måndag 4 mars 2013

Hellre sittande än liggande

Bilen höll cirka 90 km/h. Han hade tankat igår och hade ännu halv tank. Den stora Citroenen svävade majestätiskt över vägen. Mötet han varit på idag hade gått rätt bra. Inga papper hade blivit underskrivna,men han kände hur handslaget hängde i luften. Han hade varit på tillräckligt många sådana möten för att veta var skon klämde. Han hade träffat fel person,igen.
-Varför skall de alltid skicka dit sådana som inte har befogenhet att slutföra affären? muttrade han där han körde vägen fram. Två dagar som i och för sig skulle ge resultat,men det hade lika gärna kunnat göras direkt. Som det såg ut nu hamnade han ett till varv till huvudstaden när de hade haft sina palavers färdigt.

Han hade aldrig mått dåligt av att köra bil. Han hade alltid rest mycket i tjänsten. Det blev ungefär 70 tkm/år när det var som mest. Nuförtiden var det betydligt mindre. Bil bytte han dock fortsättningsvis vart tredje år. De sista åren hade han varit det franska märket troget.

Han avbröts i tankarna av att mötande trafik blinkade med helljuset. Med foten på bromsen stängde han av cruisen och lät bilen rulla.Ja, rulla och rulla, automatlådan matade troget på och fartminskningen var minimal. När han körde över nästa krön såg han en blåvit bil bredvid vägen.  Han märkte rätt snart att det var en helt ordinär paketbil, inte alls statens raska gossar på jakt efter tillskott i statskassan. Han ökade pånytt farten och skrattade lite för sig själv. Vad folk skall vara lättskrämda, egentligen. Kör man nittio enligt cruisen så tittar de inte åt ens håll ens! tänkte han för sig sjä...
BOM!!
Smällen kom plötsligt,utan förvarning. Han hann aldrig reagera innan den stora älgen hade flugit upp på motorhuven, spräckt vindrutan och fortsatt sin väg över taket. Citroenen hade krängt till av smällen, höger hjulpar skar ner i marken bredvid den höstvåta, karga asfalten  Bilen slängdes tvärs över vägen och kanade över vägbanan och ner i diket på andra sidan vägen. Ett ögonblick satt han och stirrade rakt ut,liksom för att fatta vad som hänt. En bultande smärta över vänster axel skakade honom tillbaka till verkligheten. Han hade suttit lite snett,lite lojt i den bekväma stolen,och bältessträckaren hade stramat till över axeln och sidoairbagen hade slagit ut och lite felaktigt skuffat hans arm och axel framåt. Hans famn var full av vad som en gång varit en vindruta,och en stor del av splittret hade flugit honom rakt i ansiktet och på händer och armar.

Två månader efter händelsen satt han hemma vid köksbordet. På parkeringen utanför stod en ny Citroen,en svart den här gången. Han bredde ut dagstidningen på köksbordet. Det var det vanliga, mobiltelefonjättar som har ömsom dåliga, ömsom bra kvartalsrapporter. Vädret skulle visst bli sämre. Dagobert var ju i alla fall rolig. Han läste nästan alltid Dagobert-serien innan han alls tog tag i de andra nyheterna. Telefonen skrällde till på nattduksbordet bredvid sängen. Han tog tag i hjulen på rullstolen, snurrade runt men fastnade med den i köksbordet. Han svor högt för sig själv. Det smällde och skramlade när han arbetade sig loss från bordet och tog ny fart mot sovrummet. Telefonen hade för länge sen slutat ringa när han fick tag i den. Han ringde upp sin hustru för att kolla vad hon ville. -Hej! Var du långt borta? frågade hon när hon svarade.
-Nej! Men den här förbannade stolen gör mig tokig! Jag blir...
-Stopp! älskling! avbröt hon honom. Hellre sittande än liggande, minns du vad vi sa? Vi får fortsättningsvis vara tillsammans. Hellre sittande än liggande...

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 3 mars 2013

Allt kom att bli bra, mamma

Mina kära flickor, tre och sex år gamla, är i en väldigt trotsig, bråkig period. Mest bråkiga med varandra, vill säga. Med oss föräldrar går det bra, där är de snälla, på var sitt håll. Men sins emellan...
Ojojoj!
Treåringen retas, systern blir arg, treåringen gråter, blir arg, sexåringen gråter. osv.osv. Ibland testas tålamodet bortom all reson, resignerat går jag till ett annat rum ett ögonblick, liksom för att landa emellan och ta ny fart. Vid de tillfällena är det bra att man har en hustru med ett tålamod likt Båtsman i "vi på Saltkråkan". När jag ibland tittat på Kriget som utspelas i vårt kök börjar jag tänka på min egen mamma. Jag och min bror har tre år emellan. Min mamma har alltid talat om tiden när vi var sex och nio år gamla. Av någon anledning påstår hon att jag var väldigt retsam. JAG? Som är så snäll?!! Hursomhelst retades tydligen jag med min bror, han blev arg och gav tillbaka, jag sprang gråtande till mamma. Scenariot som spelas upp i mitt huvud, påminner inte helt litet om det scenario som rätt ofta spelas upp här hemma.

Min mamma har tydligen också haft ett tålamod som Båtsman. Det är väl något kvinnligt, något kvinnor får ungefär samtidigt som något börjar växa i deras magar. Annars förstår jag inte.

Men över till min egen mamma. När jag växte upp, speciellt i tonåren,hade jag inte helt sällan en helt annan uppfattning om saker och ting än min mamma. Inte helt sällan hade vi dispyter om både kläder, hemkomsttider, mat, diskturer...
Idag får jag väl ge henne åtminstone lite upprättelse,inte helt, men litet. Hon hade kanske eventuellt nånting hon gick efter, fast jag kanske tyckte hon var väl strikt,där och då. Det är rätt intressant, allt detta. Om man skulle vetat då, vad man vet nu, hade saker varit lättare. Min mamma och jag hade kanske inte haft alla våra duster. Men samtidigt,skulle man veta allt på förhand, som ett manus, det vore väl egentligen inget kul. Att leva efter manus är väl knappast önskvärt,men jag hoppas Ni förstår vad jag försöker säga.

Det är ganska bra tillställt, detta med mamma,pappa, barn. Det är liksom som om alla parter har en egen roll. Åtminstone i vår familj funkar det så. Okej, nu vet jag att det finns familjer med en vårdnadshavare, eller där mamma och pappa bor på varsitt håll, där det fungerar minst lika bra. Då är systemen uppbyggda kring omständigheterna. Vad jag försöker säga är att saker och ting har en tendens att lösa sig, nästan oberoende av omständigheterna.

Så, mamma,om du läser detta,det fixade sig rätt bra med mig. Idag är jag rätt snygg, har jobb, hus, men framförallt en underbar familj. Du,kära mamma, har en stor roll i detta! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

lördag 2 mars 2013

Vi hade i alla fall tur med vädret

Gårdagen tillbringades med familjen på sportlovsutflykt. Vi lyckades, frun och jag, koordinera våra ledigheter såpass bra att hennes sista lediga dag blev min första. Det blev besök på Delfinariet i Tammerfors. Vi bjöds på en intressant och fartfylld show, där det häftigaste ändock var att två av delfinerna var över trettio år gamla. Måste säga att jag inte hade en aning om att de var såpass sega firrar. Förlåt,inte fisk, de är däggdjur...

Efter avslutad show åkte vi till den svenska möbeljätten, som passande har ett varuhus i samma stad. Vi Österbottningar är kända för att vallfärda i bil och i buss för att köpa förmånliga glas och bokhyllor med pojknamn, till exempel  Billy. I planerna ingick att äta på varuhuset, som har ett kök kanske mest känt för sina köttbullar. Med ett litet moln av besvikelse hängande över våra huvuden konstaterades att köttbullarna var borttagna från menyn. Varujätten var väl rädd för att kunderna skulle galoppera ut genom dörren efter lunchen, vad vet jag?

Nåväl,lite smått och gott kom med i köpkärran,och sen fanns endast det stora nöjet av cirka 260 kilometer hem. Vägen är väl inte känd som nånting för personer som vill åka ut och titta på omgivningarna,och i mörkret är det väl än värre. Och att staten valt att dryga ut statskassan med plåtpoliser varannan kilometer gör att man gärna sätter på farthållaren och bara sitter. Men vägen var täckt av grå, torr asfalt. Det gjorde underverk för humöret. Satt och tänkte på motorcykeln som snart skall tjäna sin herre, samt gräsklippning och andra glada sommarnöjen.

Idag, när man tittar ut kanske inte varken gräsklippning eller mc-däck mot varm asfalt är det som mest kommer till en. Med -8 grader och snön som med rasande fart viner förbi köksfönstret är det bara skönt att hållas inne.

Det som mest kommer till mig är hur vi människor är lättpåverkade. Med sol på himlen och takdropp från garagetaken är humöret genast på topp. Men idag,med snålblåst, snö och elände är det genast lätt att få en lite moloken syn på saker och ting.

Hav förtröstan, Ni som tycker vintern har sagt sitt nu! Det är inte långt kvar....

Tack för ordet, ha en bra dag.