söndag 18 augusti 2019

Den ultimata sanningen om livet på och vid sidan av sociala medier

Hur tänkte jag nu? Håller först en nästan halvt års paus från bloggen för att sedan slänga upp en sådan laddad rubrik. Ultimata sanningen..? Vad är då det? Nå, vi försöker att bena ut lite hur jag tänkte.

-Idag har jag deltagit i Stockholm maraton. en gammal dröm går i uppfyllelse!
-Sätter upp en bild på vår treåring som nyss lärt sig räkna till 45.
-Hade en underbar mc-tur till Geiranger i veckan. Fina fjäll.
-Min bil glänser. Lönade sig att sätta tre timmar i gaaget idag.
-Ett glas vitt på flygplatsen i Helsingfors inför solsemestern.
-Titta! Fick en gädda som vägde 4,8 kg på kastspöt. Det var vikten på endast huvudet.. 

Ett litet accplock på väldigt vanliga inlägg på Facebook och Instagram. Alla trevliga inlägg som betyder mycket för personen som satt upp text och bild. Någonting som de väldigt gärna vill dela med sig av åt sina vänner. (och alla andra som följer deras konton) Det är väl så som Zuckerberg &Co hade tänkt det till att börja med. Allt detta är ju bra. Men en tanke som slog mig här och som jag, kanske helt onödigt, lämnat lite att fundera på. Vilket avstamp ger våra inlägg? Vilken bild får de som följer mig på Instagram av de inlägg som jag sätter upp?

Sätter någon mest upp bilder från fotbollsmatcher där han/hon följer sitt favoritlag så kanske man frågar sig, gör personen inget annat än går på fotboll? Sätter någon upp bilder på dennes joggingturer och bilder på sin pulsklocka för att denne är stolt över de preststioner den utför, gör de inget annat än att ränna runt på vägarna? osv.

Fotbollsmatcherna till exempel. De är kanske en gång i veckan. Där emellan gör man något helt annat. Jobbar. Gör mat. Klipper gräs. För barnen på ischokeyträningarna eller fiolkurs. Det är inget som personen i fråga känner att denne vill sätta upp. Fotbollen är intresset som personen vill sätta upp på Instagram. Vill visa vilka färger som gäller och vill visa och diskutera inspark och offside med likasinnade sociala mediepersoner?

Att treåringen ovan lärt sig att räkna till 45 år en milstolpe för barnet. Modern/fadern är stolta över det. De jobbar också. Klipper också gräs. För troligen även de treåringens äldre syskon på hockeyträning eller fiolkurs. Med det var räknandet som man ville berätta om. Det som där och då var viktigt. Sen, om man riktigt vill botanisera i tänkbara situationer, kanske nämnda treåring är ett barn som låtit vänta på sig? Kanske det tog ett tag innan syskonet kom till världen? Kanske till och med en jobbig graviditet där familjen känner hur livet segrar? Hur treåringen trots alla odds defacto gör lysande framsteg och det är något jättestort att denne klarat av fyra tiotal och fem ental? Då är räknandet nått viktig, även om följare kanske tycker: OCH?! Sen kan det ju också vara så enkelt att pappan suttit med telefon i näven och scrollat igenom Facebook medan barnet plötsligt börjar räkna. Då har det i stunden varit ett passande inlägg på sociala medier? Vad vet jag? 

Undertecknad, personen som huserar på denna blogg då? Hur ser det ut för honom? Jobbar vardagar, frun likaså. Har tre barn tillsammans. Våra liv kretsar ganska långt kring vardagen, att få pusslet med jobb, barnen och deras hobbyer, hus och hem..livet. Ingenting ovanligt. De som följer mig på Facebook och Instagram ser hur mina inlägg rätt ofta kretsar kring mitt stora intresse, motorcyklar. Har även en hel del inlägg om döttrarnas fotboll. Men hojen, den Andra Quinnan, Hondan, det är den som förutom familjen äger  mitt största intresse. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag ofta har upp bilder och inlägg på mina utflykter på och med min lilla gröna mc. Ofta..? Sen är ju frågan, vad är ofta? Har inte botaniserat bakåt i mina egna inlägg desto mer. Kan inte på rak arm säga hur ofta, hur mycket jag satt upp inlägg gällande mina körningar. Betyder det att jag inte gör någonting annat än att köra motorcykel? Lämnar jag fru och barn vind för våg precis varje kväll och är ute och leker?! Det måste ju bara så. Mina inlägg tyder ju på det. Jag gör ju inget annat..
Har fått flera kommentraer som tyder på att så är fallet. Att jag mest är ute och flänger.

Det är lite här som vi kommer in på den röda tråden i mitt blogginlägg. Vilket avstamp lämnar vi med hur vi lever på Facebook? Vilka tankar för våra bilder med sig på Instagram? Jag kan säga att jag gärna skulle ta en lite längre resa med min mc.Köra mer. Antingen med frun bakpå. Eller ensam. Kanske med en kompis. För tillfället gör jag inte det. Jag tar en sväng en kväll. Eller en tidig Söndagsmorgon. Det är terapi för mig. Skönt är bara förnamnet. Då är det viktigt för mig. Någonting jag gärna delar med mig av åt de som vill läsa om det. Resten får bara scrolla vidare. Då är det väl helt logiskt att jag "inte gör så mycket annat än att köra hoj" Mina inlägg tyder ju på det.
Jag jobbar också. Klipper gräs. För barn på träning..

Vän av ordning kanske frågar nu: i vilket skede ska herrn avslöja den ultimata sanningen? Har vi läst igenom det här såhärpass lång så vill vi också veta svaret. Mmm.. Nä. Ni får inget svar. Inte av mig åtminstone. Kan bara konstatera att det är ett intressant ämne. Att källkritik, eftertanke om vad och hur man uppför sig "socialt" är otroligt viktigt. Tänkte att jag nu efter att ha skrivit detta klart ska sätta upp en bild på där jag fixat min söndriga blinkers på motorcykeln i garaget. Men frågan lyder, tror läsaren att jag tillbringar hela söndagen i garaget med hojen? Fast bilden är tagen igår på eftermifddagen när jag för ett ögonblick gick in från mina trädgårdssysslor i skydd undan regnskuren..? Vad ger våra liv för avstamp? Socialt, men även på "riktigt"..?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 30 mars 2019

En evighet. En kort sekund

Parkerade vår Renault Laguna utanför snabbmatsrestaurangen. Ur bilbarnstolen hör jag vår dotter fråga: mamma? Jag svarar: Mamma är kvar på BB med din lillasyster. Vi åker dit sen. Ser i bakspegeln hur underläppen på dottern darrar, vibrerar lite. Ser hur de små lungorna samlar in luft. Vet med mig att detta nu är lugnet före stormen... MAAAAMMMAAAA!!! Ur baksätet, forftfarande fastspänd i bilstolen vrålar dotern rakt ut. Ser hur paret som går förbi vår bil liksom hoppar till av avgrundsvrålet som plötsligt skär igenom luften. Mina förklaringar om att lillasyster inte riktigt ännu, drygt ett dygn gammal, kan äta hamburgare vinner föga poäng hos den milt sagt arga damen i baksätet. Efter åtta förklaringsförsök och tio, nej tjugo, sch!, vi åker tillbaka sen! så har dottern slutligen beslutat sig för att åtminstone för tillfället ge med sig och lugna ner sig.
En pappa med värkande öron och dunkande huvud går nu med lätta steg in på rstaurangen

Min yngsta dotter är nu två år gammal. historien i "preludiet" har dock inget med henne att göra. Nej, den lätt arga damen i bilstolen fyller snart tretton. Hon tittar på hockey på TV:n nu och har precis lackat sina naglar. Den som då var nyfödd har nyss fyllt tio och spelar idag fotbollsturnering.Tiden går fort. Ni som har barn kan säkert relatera till följande. Barnen fyller ett, tre sju tretton, femton och aderton. Där emellan tycks tiden gå jättefort. Först när man som jag gör idag låter tankarna gå tillbaka som man märker vad allt som har hänt. Vad allt som man får vara med om.
Detta att jag fick tankarna att börja vandra var det att mellantjejen fyllde tio. En stor händelse. Tvåsiffrigt. Tyckte jag också när det begav sig. Då när Ryssland var synonymt med Gorbatjov och man var cool när man kunde lyssna på C-kassetter i sin Sony Walkman.
Minns att jag var rätt medtagen när den mellersta dottern föddes. Hade inte riktigt förstått då ännu hur det var ställt och hur jag mådde. Hade fortfarande tron på att en stor mugg kaffe hjälpte mot allt och att det var full fart framåt som gällde.
Säkert också det som gör att dessa tio år känns som typ 4. Eller fem.
Jag VET att frun hade en stor roll i att ta hand om våra två döttrar. Jag var nu mest bara med. Även om man kanske inte ska använda sina barn som något att fullfölja sig själv genom kan jag nog erkänna att så var fallet mellan varven. Det var ju de som lyfte upp mig när jag bara låg. De som många gånger fick mig att inse att livet går vidare. Så ja! Jag HAR dragit personlig vinning av mina kottar.
Är väl lite så här det fungerar. Ibland går livet lite snabbare. Ibland går det kanske lite långsammare. Idag står jag mestadels upp. Även om jag själv somnade idag när jag lade tvååringen så står jag mestadels upp. Livet snurrar på. med rätt full rulle med tre barn varav två har rätt tidskrävande hobbyer, en använder potta (ibland..) och sånt. Vanliga grejer. Livet.
Känner att detta inlägg är kanske varken välformullerat eller väl genomtänkt. Vet inte helt förstår ni vad jag pratar om. Har lite huvudet fullt ibland av tankar och funderingar. Ibland till och med väl mycket. Och vid dylika tillfällen, som nu denna tioårsdag, är det lätt att man tittar tillbaka. Kommentera gärna om det var luddigt..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 22 december 2018

Köra motorcykel och fira jul

Retar mig lite på myggan som likt en kamikazepilot från ett krig för nått tag sedan beslutat sig för att avsluta sina dagar mot mitt visir. Mitt i synfältet. Men vägen är känd. Vet att efter den där halvdåliga lagningen tvärs över vägen kommer min lilla Honda att liksom ruska på axlarna lite, för att berätta att det är dags att tänka på retardationen. Men vet också att om jag bara håller stumt kommer axelruskningen att bara stanna vid just en ruskning. Vi är rätt bra överens, jag och min lilla gröna. Efter den halvdåliga lagningen tvärs över vägen kan man hålla på gasen ett halvt ögonblick ännu innan det är dags att resa sig upp lite i sadeln. Samtidigt nyper jag åt bromshandtaget och känner hur magen lämnar kvar där någonstans bakom mig. Man puschar det breda Renthalstyret en uns till höger och Hondan lägger sig genast ner och den tvära vänsterkurvan blir lika skön ikväll som den var sist jag åkte här. Redan vid inbromsningen hade jag tryckt ner växelväljaren ett par hack och har nu hela det feta vridmoment som bara en tvåcylindrig 500-kubikare kan erbjuda vid ett direkt kommando från höger näve. Så fortsätter vi. Kurva efter kurva. Backe upp, backe ner Vet att jag kanske håller en medelhastighet som kanske skulle ge myndigheterna en orsak att plocka fram papper och skrivmaskin. Kanske inte ändå någon sax för att klippa det kort som jag har i plånboken. Försöker hålla körningen på den nivån att myndigheterna vid kontakt behåller saxen i bilen. Billigare och hälsosammare så. Fast det är klart. Ibland kan det ivra till. Ibland. Ni vet när kvällen är skön. Vägen helt perfekt för humöret och hojen under en spinner som en nymatad katt liggande på soffan hos mormor. Då kan det bita i. Ibland..

Det är väl så här det är. Livet. Vi människor har en grundfrihet att göra lite som vi vill. Men också ett ansvar. Både gentemot oss själva och våra medmänniskor. En hastighetsbegränsning. En STOP-skylt eller ett rödljus om man så vill.  Liknelsen mellan en sommarkväll i juli och Livet ter sig kanske lite märklig nu när julen står för dörren. Temperaturen ute är under fryspunkten och vi har någon centimeter snö. Som den sommarmänniska och framför allt motorcykelnörd jag är väljer jag att ta liknelsen vid mc-körning. oberoende av årstid.

Att jag valde att ta upp detta nu är väl just detta med julen. Sitter i soffan hemma. TV:n visar störtlopp, barnen pysslar någonting och frun bakar pepparkakor. Vi kommer att ha en rätt lugn jul. Tända ljus på gravgårdar. Kolla på Kalle-anka och äta allt för mycket. Tillbringa tid tillsammans. Kommer att bli sena kvällar, ohälsosam mat, Jämför jag vår familjs jul med motorcykelkörning så är det kanske en Söndagstur på en glänsande customhoj där mesta tiden går åt till att äta glass. Fast det kan bli en fullgasacceleration när man väl åker vidare.
Men vet också att många människors jul kan jämföras med att köra Suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis. Där och då kommer jag kanske in på min tanke. Retardation. STOP-skyltar och lagar. Kanske inte så farligt att ha en liten överhastighet bara det är tryggt för både dig och alla andra inblandade. Men linjen mellan vad som är tryggt och inte kan vara hårfin.

Vet att det i detta nu är många barn som bara får finna sig i att det "körs suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis". Det är bara så när det är jul. Ville bara ägna detta en tanke. Inget ont om en Suzuki gsxr.!Eller att köra på bakhjulet heller för den delen. Skulle gärna ha en Suzuki gsxr750, årsmodell 2001-2004. Ni vet den där med den spetsiga bakdelen? Nähä, inte det? Spelar ingen roll i sammanhanget. Skulle gärna köra gsxr, även på bakhjulet ibland. Dock inte förbi dagis. Där skulle jag vilja köra lugnare. Förstår ni vad jag flummar om? Ville bara säga att Ni som kör sportmotorcykel under julhelgen.. kör försiktigt. Ni har barnen och medmänniskorna på bönpallen bakom.

Kanske Du som nu läser detta tycker att jag förösker vara präktig? Sitter och klappar mig själv på axeln? Det bjuder jag på i såfall. Vill bara att vi vuxna ska ge våra barn en God jul och ett Gott Nytt År. Köra motorcykel är kul! Det gör jag så ofta jag kan. både med och utan barn bakpå. Det är dock alltid på deras nåder. Julen vill jag att ska bli en tid där barnen får vara barn. Får glädjen och viljan att flera gånger vilja åka mc med sin pappa. Jul eller Juli.

Tack för ordet. Ha en bra Jul.

onsdag 17 oktober 2018

Man flu

"Man flu is a phrase that refers to the idea that men, when they have a cold, exaggerate and claim they have the flu. While a commonly-used phrase in much of the English speaking world, there is a continuing discussion over the scientific basis"

Tänkte nu inte gå desto mer in på området. Man flu. Vill bara konstatera att det existerar. Genomlider det själv för tillfället. Varit hemma från jobbet. Legat på soffan. Hostat. Snörvlat. Tyckt lite småsynd om mig själv

Vi har haft lite fullt upp på jobbet nu under hösten. Jobbar i en liten grupp på 6-7 personer där vi alla har våra egna uppgifter. Egentligen hela sommaren har det escalerat mer och mer och nu under hösten har det bara fortsatt. Ett positivt problem, javisst. När vi jobbar med försäljning och kundbetjäning så är det självklart ett positivt problem att vi har mer och mer att göra. Det är nu som jag så småningom kommer fram till problemet.

Är någon frånvarande så täcker de andra upp för dem. Men det betyder många gånger att det kan bli på bekostnad av egna göromål skjuts upp på framtiden. Kände att jag inte alls skulle ha tid med Man flu. Inte ha tid att ligga på soffan hemma och stirra i taket..  Är man borta en dag så är det mer att ta ikapp nästa. Så är det bara. 

Det jag också vet att det inte lönar sig att fundera på ogjort jobb när man själv är hemma. Varken Man flu eller något annat heller blir bättre av att fundera på det på förhand. Betyder dock inte att man inte gör det. Förstår ni hur jag menar?

Kan bara konstatera att Man flu existerar. Addera den till känslan av att inte riktigt räcka till, att inte klara av sina åtaganden.. ja då är soppan klar. Det här är väl också ett led i min superman-självbild. Denna bild jag har av mig själv av att alltifd finnas till. Räcka till. Klara av. Då blir även en Man flu lite småstressig. Clark Kent hade väl ingen flunssa..?! Då borde inte jag ha det heller.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

söndag 16 september 2018

Sommaren är kort fast inte mycket ens regnat bort

Datorfläkt. Denna lilla snurra som ska förse en bärbar dator med kylning och förhindra att hela maskineriet får en total härdsmälta och att data blir till en oförståelig gröt. Tycker ibland att den där lilla snurran är lite arrogant. Den snurrar och låter, liksom för att berätta att den är beredd, redo för allt som jag vill slänga på den. I vanliga fall är det inte störande alls. Men till exempel när du sitter med en bunt räkningar bredvid dig och försöker fundera hur i hela friden ska man få kvitterat dessa?! Då känns den där fläkten lite arrogant. Eller som nu, när du vid morgonkaffet kände att du hade något jääätteviktigt att skriva ner men sen när datorn, och fläkten, väl är igång så är det bara tomt. Också då känns det som att fläkten är lite arrogant...

När man nu tittar ut genom fönstret och ser hur daggen dröjer sig kvar i gräs och buskar och temperaturen envist håller sig under 20 grader Celsius så får man väl konstatera att sommaren börjar vara över. Veckor av högsommarvärme där man egentligen kunde ha haft en egen liten arrogant datorfläkt monterad över huvudet är väl nu ett minne blott.
Förutom dagg i gräs och buskar ser jag också annat, kanske inte lika vackert, utanför mitt fönster. Jag ser en lekstuga som fortsättningsvis har sin blekgula nyans och färgflagor som sakta bryter upp med sina paneler för att försöka hitta ett bättre liv någon annanstans. Den hade jag/vi tänkt måla i sommar.
Ser också hur gräs och ogräs har levt sina egna liv och liksom låtit rabatter och gräsmatta bara växa ihop till en symbios ganska svår att bryta. Röjsågen ligger lite småsårad på garagegolvet och funderar vad den har gjort för fel när jag inte har bjudit upp till dans så ofta som den har velat och omgivningarna skulle ha krävt denna sommar.  På tal om sårad. Min lilla gröna Honda står bredvid röjsågen i garaget även den. De har säkert haft långa förtoerliga samtal där de har funderat på vad de har gjort för fel när jag inte har lekt med dem desto mer.

Enda maskineriet som egentligen har varit igång något vidare är väl Briggs&Stratton-maskinen i vår gröna Rally-traktorgräsklippare. Men också den bara ibland där man med höga varv på motorn och klippbordet justerat rätt högt upp bara mejat ner det värsta

Det blev nu bara en sådan sommar. Min semester tillbringades mestadels på sommarstugan. Barnen tillbringade timtal i vattnet och själv satt/låg man på stranden och flämtade som en halvdöd gös på båtbottnen. Fanns varken ork eller inspiration till så mycket mer. Känslan sådär efteråt är kanske lite tvetydig. Å ena sidan har det varit ett sätt att försöka slappna av. Förutom barnens fotboll så har det inte blivit gjort så mycket mer. Försökt slappna av. Å andra sidan så känner jag en liten stress som kryper upp för ryggraden på mig nu när hösten är här. Ser på det ogjorda, det halvfärdiga som även denna sommar gör sig påmint. Har alltid haft svårt med hösten. Jag älskar färgerna, temperaturerna, men har svårt med hur sommarens känslor som jag har satt åt sidan så småningom kommer ikapp.

Hade en jättetung dag igår. Mådde faktiskt ganska dåligt. Hade ångest, något jag inte haft på väldigt länge. Såg hur resten av familjen kände igen mina symptom. Såg hur de både led med mig, men även var lite bekymrade över vart det här tar vägen. Tror.. nej, jag VET, att det inte tar vägen nånstans. Det var en sämre dag igår. Jag hade ångest. Jag hade en klump i halsen. Jag grät inombords.

Känner dock idag att jag har kontroll. Det var bara en sämre dag igår när allting bara ramlade över mig. Röjsåg, lekstuga.. U name it. Det är väl så här det är. Min depression, min ångest är nått jag bara får ha med mig. Igår ville den göra sig påmind. Är fortfarande trött och lite loj. Men ger den inte lika stort spelrum idag. Jag är "chef" över mig själv. När man har bättre dagar så har man bättre dagar. Men som igår så kan det komma sämre dagar. Jag VET att jag inte är riktigt 100%. Vete sjutton blir jag någonsin 100% igen. Men jag får köra på 85% då. eller 95%. Precis som med allt annat här i världen så blir det till vad man gör det till. Om man bara ger sig själv möjligheten att försöka se de bättre tillfällena så ser man dem. Inte ger de sämre tillfällena så mycket spelrum.

Det var väl kanske min grundtanke med detta inlägg. Att berätta om hur vi alla formulerar våra egna liv. Både direkt och indirekt. Medvetet, men, ack så viktigt, även omedvetet.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

måndag 28 maj 2018

Lev och låt leva. Dårar finns det gott om.

Det går upp det går ner, den startar på ett kick det är en makalös manick. Känns meningen igen? Kanske inte helt ordagrant, men någonting ditåt gick texten om professorns evighetsmaskin. Det nämndes också om att den om somrarna kan gå såpass varm att man kan koka gröt uppe i någon tratt. En sång jag tyckte mucket om som liten och även ännu idag fascineras av.
lite här vi kommer in på dagens agenda, den makalösa manicken. Hade flera dagar, kanske veckor vetat om att det var någonting lurt på gång. Kopplingspedalen hade varit trög och bilen släppte ur sig stönande ljud, liksom för att säga att jag mår dåligt. En dag var det då hänt. Kopplingen sade helt upp kontraktet med resten av bilen. Fick varken i eller ur några växlar. Bilen fick stå några dagar medan min far lade sin varsamma han över den. Sist och slutligen hade vi den på hjulen igen med ny koppling och andra tillhörande grunkor. Vilket var bra, för den andra bilen hade också kreverat. Kände tydligen någon sorts empati för sin kompis på parkeringen. Både ett och två pust och stön yttrades nog mellan mina och fruns gnisslande tänder.
Vi tog en sväg till stan med bilen med den fina kopplingen medan den andra stod hemma och väntade på sitt verkstadsbesök. Den skämdes inte ens..
Vi fixade rätt smidigt våra ärenden på stan. Spände fast vår yngsta i bilstolen, satte oss själva i framsätet. Tryckte in pedalen till vänster och vred på nyckeln.. nada. Inte ens ett klick. Nytt försök med samma klena resultat. Ett par pust och tre stön senare hade jag och hustrun skuffat ut kärran ur parkeringsfickan. Händelsevis var det nedförsbacke och det tog inte många meter rullande innan vi hade igång eländet.
Efter diverse felsökning kom vi fram till att nu hade startmotorn gett upp. Undertecknad var också på väg att göra det samma. Hittade dock rätt snart en ny startmotor och snart gick det igen som med professorns manick. Blev en makalös manick. Typ.

Vad ville jag då säga med detta? Att jag har en makalös manick? Nej bevare oss från dylika uttalanden. Det vågar jag inte. Inte efter denna månads eskapader. Funderade mer på en annan sak. En bekant till mig lät påskina att vi skulle gjort mest rätt i att skruva registerskyltarna av bilen och slängt den på en skrot. Köpt en ny. En bättre.
Visst, håller med. Skulle vara skönt med en ny/nyare. En bättre. Men började tänka. Det kostar rätt mycket beskattade medel att köpa en bil. Skulle bli en begagnad hur som helst. En ny har vi inte möjlighet med nu. Köper vi en begagnad bil, om än bättre än den vi har, är den knappast perfekt. Knappast utan fel och brister eller helt utan behov av service.
Dit går också nån vacker sedel, förutom de vackra sedlar vi då redan skulle ha satt för att få den finare bilen. Nu hade vi redan en bil. Om än lite defekt. Den hade, om nån händelsevis läst mitt föregående inlägg redan fått bättre begagnade sommardäck under. Så att vi nu blev tvungna att sätta lite tid och pengar på den för att få igång den igen var ändå ett bra drag. Åtminstone i min bok. Nu är ju detta väldigt olika på situationer, på olika människor och användningsområden. Ingenting som är rätt för oss är per automatik rätt för någon annan. Hängde ni med?

Slutklämmen på mitt virrvarr av tekniskt mumlande och mitt framhållande av att vi minsann gjort rätt är, Kanske det. Kanske var det rätt. För oss. Kanske inte. Vi känner så. Vi tycker att det var rätt. Att någon annan gjort helt annorlunda i en dylik sits kan också vara rätt. För dem. Har ofta tänkt i dessa banor senaste tiden. Försöker skärpa mig. Tänka att det inte är min sak vad och hur någon annan sköter sitt. Lika lite som det är någon annans sak hur vi sköter våra göromål. Lev och låt leva. Det finns rum för många olika får i vår herres hage. Även bässar och fårskallar..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

fredag 20 april 2018

Min Peugeot fick nya däck. Men fruns Lejon har fortfarande gamla slöa klor i tassarna.

Vi har en bil. Den behöver däck. Bor man sen längs våra breddgrader behöver man två omgångar däck. En omgång vintertid, så kallade vinterdäck och sen en i mitt tycke trevligare omgång, sommardäck för den roligare delen av året. Det blir åtta däck tillsammans. Men det slutar sen inte där. Vi har en till bil. Den behöver lika många omgångar däck. Det är sexton stycken däck det. Började en dag gå igenom skicket på de svarta gummiblandingarna och det jag såg var rent ut sagt inget vidare. Av dessa sexton däck var tolv stycken i behov av förnyelse. Tolv. Det kostar en del pengar att skaffa tolv däck.
Hade dock en rätt bra flax med den äldre bilen vi har. Hittade en omgång bara lätt begagnade däck med fälgar och allt på en för mig välbesökt köp- och säljsida. Köpte dem och satte sen direkt ut mina gamla dåliga däck på samma annonsforum. De blev sålda!? Jag hamnade ut med ett några tior för att lugnt kunna köra vidare mot sommarsolen.
-Tjing! Som min mellersta dotter brukar säga när hon tycker att hon gjort något bra. Det var "bara" den andra bilen kvar då. Det lär inte gå lika enkelt.
(läs, lika förmånligt..)

Det är kanske någonstans här som jag kommer in på dagens ämne. Positivt tänkande vs negativt dito. När man vill tänka positivt så fick jag skaffat bra däck till en total kostnad av 35,-. Det är jag riktigt nöjd med. Men väljer jag att tänka negativt så fokuserar jag på att det fortfarande behövs åtta nya däck åt den andra bilen. Det är jag inte alls lika nöjd med.

Hur ska man tackla sånt här då? Hur ska vi människor ställa våra hjärnor, våra tankar så vi mest är fyllda av tankar på de fina däck vi faktiskt har runt omkring oss? Varför väljer vi altför ofta att tänka på de däck vi har vars mönster börjar sjunga på det sista? Visst, ur trafiksäkerhetssynvinkel måste man hålla koll på sina dåliga svålar för att kunna byta ut dem vid behov. Men det var kanske mer en liknelse. Ni vet förhoppningsvis vad jag menar.

Ja jag har inte några bra svar på den här frågan. Hade Du som läser hoppats på det så kommer jag att göra Dig besviken. Tyvärr. Kände mest att jag ville lyfta fram tanken. Vet att jag brottas med positivt vs negativt tänkande varje dag. Väger över till endera sidan beroende på hur livet går i övrigt.

Ska nu stänga ner datorn så småningom. Är lite törstig. Vet att vi har en halvtom Pepsi i kylskåpet. Nej, vänta lite. Den är inte halvtom. den är halvfull..

Tack för ordet. Ha en bra dag.