fredag 15 maj 2020

Mjölken är slut

Med ett litet ryck öppnar jag kylskåpsdörren. Ketchup, smör, ost och lite skinka. Samt en öppnad burk med majonnäs. Enligt min mening har jag nyss varit till butiken. Med knogarna släpande i marken under den oerhörda tyngd som fyra kassar med mat ändå för med sig så skulle man tycka att det borde finnas någonting kvar i kylskåpet. Men nej. Vi har ingen mjölk. Och smörpaketet som jag nämnde i början av mina skrifter var just bara det, ett smörpaket. Skulle inte ha räckt till för att tillgodose en halv skiva knäckebröd med erfoderlig mängd. Jag handlade ju nyss..
Säkert fler av Er som känner igen sig i åtminstone delar av min inledning. När barnen, kanske även föräldrar, varit hemma så har det satt helt andra proportioner och krav på kylskåpet. Vi har tre barn. Frun som jobbar som lärare har jobbat hemifrån. Själv har jag inte lyckats hitta något nytt jobb ännu. Så fem personer under samma plåttak. Fem personer betyder i runda slängar femtio fingrar i brödkorgen. Då kan kylskåpet ibland vara tomt. Fast man tycker att man nyss varit till butiken.

Nu har skolorna öppnat igen. Är det hög tid? Är det för tidigt? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att tiden som varit är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Absurd på alla sätt och vis. Jag vet att jag och min familj är en fluglort i sammanhanget och jag vet också att vi absolut inte varit ensamma om detta. Men jag väljer i mitt inlägg att berätta om oss. Berätta om vår familj och om vad dessa två månader har fört med sig för oss.
Jag lyfter på hatten åt min hustru. Hon har haft det riktigt tufft med distansundervisningen. Det där med åtta timmars arbetsdag är inget som lärarna kunnat anamma i dessa tider. När de inte kunnat ha undervisningen på plats i klassrummen för sina elever har det krävt en hel del extra i materialtillverkning och förberedelser för att ha någonting att presentera för kottarna följande dag.

Men tillbaka till vårt kylskåp. För att vårt lilla samhälle, vår familj, skulle fungera under vardagarna så försökte jag göra det lilla jag kunde. Hålla kylskåpet fyllt och ugnen och stekpannan varm. Är inget proffs inom offentlig förvaltning men tänker mig upplägget lite såhär: Samhället Vår familj! har bestått av kommun- och undervisningsdirektör Hustrun, arbetsgrupper Barnen och jag själv som Bespisningsansvarig. I det stora hela har vårt miniatyrsamhälle funkat helt okej. Bespisningsansvariga har ibland upplevt både frustration och ide`torka men då har kommundirektör Hustrun ofta haft ett ess eller två i rockärmen. Och, igen utan allt för stor insyn i funktionen hos offentlig förvaltning, det är väl så som ett samhälle skall fungera? Alla ha sina egna roller men tillsammans bildar man en fungerande helhet.

Sen tänkte jag också nämna arbetsgrupperna Barnen. Även dem lyfter jag på hatten för. När 11 och 13-åringar fråntas sina hobbyer, sin fotboll, sina kompisar, sina vanliga liv så ställer det nog en stor press på både dem och resten av samhället (familjen). Jag är riktigt stolt över dem och hur de har kunnat anamma livet och den stundtals rätt tröga rytmen som vi har haft här hemma. Visst, vi har nog ropat åt varandra. Vi har smällt i dörrar, kanske även muttrat bakom varandras ryggar. Men samhället som sådant har vi fått att fungera. Vi har hittat någonting som vi kunnat ta fasta på när det har varit tungt. Kanske sett en film tillsammans, tagit en promenad i skogen eller byggt nått pussel.

Vi är kanske inte helt ur skogen ännu med detta virus. Jag har inte någon vit rock med en liten ficklampa och penna i bröstfickan, eller framför allt heller ingen kristallkula, men jag känner ändå för att säga att vi har tagit oss igenom en period av matchen. Är det två, tre, eller fyra perioder vet jag inte. Men perioden vi har gått igenom är jag både stolt och tacksam över att ha fått tillbringa i just det samhälle som jag har varit medlem i.

Tack för ordet. Ha en bra dag.



bestått av kommundirektör Hystrun,

lördag 7 mars 2020

Tredje gången gillt

Vi tackar för Ert intresse för vårt företag. Tyvärr har vi för tillfället alls ingen nytta av Er..
Tack för att Du sökt tjänsten hos oss. Denna gång föll valet på en annan person (.cause U suck..)
Vi sänder härmed ut ett universiellt NEJTACK!! brev till i princip alla sökande av den lediganslagna tjänsten. Den var vald redan för länge sedan, men det är kutym att man lediganslår innan man anställer..

En både tjock och sarkastisk början på dagens blogginlägg. Skall vi vara ärliga så är det inte riktigt såhär bedrövligt. Jag har haft både givande och intressanta diskussioner med flera arbetsgivare. Det har dock inte riktigt nappat ännu. Inte så att jag känner mig helt ute. Men det skall sägas, det är tungt att få mail där man får reda på att man nu är tillbaka på ruta ett. Att någon annan blivit vald i mitt ställe. Till saken hör att jag kanske inte alltid gått igång på gällande jobb heller. Jag söker jobb på bred front. Ni vet hur man med vissa hästar använder skygglappar för ögonen? Sådana svarta som gör att hästen ser framåt, och inte ser så mycket vad som sker runt omkring? De skygglapparna har jag slängt i soptunnan. Jag försöker ha ett öppet sinneslag och tänka brett.

Hade ett väldigt givande samtal med en arbetsgivare. Vi satt länge och disskuterade, både personliga och självklart jobbrelaterade ämnen. Kändes nog som att vi var på väg mot en bra lösning. Jag valde dock att dra i handbromsen och parkera min jobbansökan. Jobbet som sådant hade absolut inga större fel. Det var dock inte riktigt rätt. Visste att hade jag börjat på nämnda arbetsplats hade jag förr eller senare börjat söka mig bort. Vän av ordning kanske säger: VA?! Tackade du nej?! Du är arbetslös och hade fått jobb Svar ja. Jag tackade nej. Jag sade åt representanten av företaget att det inte känns rätt, vare sig för dem eller för mig. Att de skulle satsa tid och pengar på att skola upp mig för uppgifter som jag inte går in för till hundra procent. Det skulle vara slöseri av resurser på flera plan.  Hade samvetets alla kval där jag såg bilder av mina barn, min familj flimra förbi och där något inom mig sade: ta jobbet. Ta det och börja förtjäna uppehälle åt din familj.
Samtidigt sade samma röst att jag inte skulle ta jobbet. Att jag skulle hitta ett jobb som jag verkligen ville ha. Att det sist och slutligen är någonting som man gör en tredjedel av dygnets timmar. Är på jobb.. Ifall man inte trivs så är det inte i långa loppet någon bra lösning. En trött och frustrerad pappa är ingen kul och trevlig pappa. Men en motiverad, om än ibland efter dagens förvärv lite trött pappa, är i min värld en betydligt bättre prick att ha med sig. Hänger Ni med hur jag tänker?

Hur som helst, tillbaka till ruta ett. Vi kämpar vidare. Har en bra känsla idag. Tror att detta kommer att lösa sig så småningom. Har ett par ansökningar inne. Gör sådana små projekt här hemma som kanske inte annars blir gjorda. Som att utföra service och fixa med motorcykeln i garaget. Vadå?! Trodde Ni att jag skulle sortera klädskåp och tapetsera om..? :)

Har kanske inte så mycket mer på agendan idag.
Tack för ordet. Ha ett bra liv.

lördag 25 januari 2020

Har storleken ingen betydelse?

Det går hit, det går dit, den startar på en kick det är en makalös manick. Kanske inte helt ordagrant, men ungefär så gick texten när Professorn beskrev sin Evighetsmaskin. Finns på Youtube ifall Du inte hört den förr. Den är bra!
Nu var det kanske inte så mycket barnsånger som skulle behandlas idag. Men texten i sig är relevant. Det går hit, det går dit..
Har inte hittat något jobb ännu. Har sökt ett par, mest för att. Men har inte desto mer något att berätta om. Har lön från gamla jobbet ännu, men det tar ju också slut vad det lider. Dagar när man tycker att allt är dåligt så funderar man ju självklart på familjen, på ekonomin. Sen tycker man också, dagar när solen skiner och humöret är rätt så bra, att det fixar sig. Det ordnar sig. Jag har nytt jobb på kommande. Vet bara inte när, eller var ännu.
Kanske kunde man prioritera annorlunda. Men vi köpte ett nytt TV. Vi har två apparater och den ena hade börjat rulla bilden och vägrade visa kanaler. Netflix fungerar av någon anledning?! Hur som helst, vi köpte ett nytt. Absolut ingen värsting med välvd ruta och extra allt. Men när vi funderade mellan två stycken så tog vi den större. 6" större och x-antal Euron dyrare. Vi skulle bra ha klarat oss med den mindre. När det kommer till kritan så skulle vi ha klarat oss helt utan nytt TV också.

Så: Har storleken någon betydelse? Har det någon betydelse, det att vi köpte ett nytt TV?

Tänker lite såhär. Vi har kanske inte så mycket pengar. Men vi klarar oss bra. Vi klarar oss bra, även om vi köpte ett TV. Fast jag inte har något jobb för tillfället. Tänker hellre att, hur barnsligt det än må låta, att det känns bättre med ett nytt TV. Känns kanske lättare att hålla humöret uppe med ett nytt TV. Inte så mycket att jag tänker ligga på soffan hela dagarna under en filt och titta på TV. Nä, har sällan på Tv:n dagtid. Men kanske mer att man känner sig mer hel, mer som en karl, när man kunde hämta hem ett TV till familjen. Då är det också lättare att söka nya jobb, när man känner sig mer hel.

Kan hända att Ni tycker att jag läser in väl mycket i vår platta apparat. Att jag gör en hel åsna av en fjäder, eller hur ordspråket nu gick. Men vet ni vad? Jag vågar nästan påstå att all Ni som är pappor därute kan åtminstone till en viss del relatera till vad jag påstår. Är väl lite ett arv som hänger kvar från när grottmänniskorna bodde spartanskt och mannen i huset gick ut och jagade för att släpa hem dinosaurier och älgar åt barn och familj att äta av. Jag hämtar inte hem några älgar. Handlar mat i butik. Och TV-apparater.
Sådana tankar idag.

Tack för ordet. Ha ett fint liv.

fredag 17 januari 2020

detta skulle inte drabba mig. Eller en krux i statistiken

Hade haft en gnagande känsla av att detta inte kommer att gå helt smärtfritt förbi. Hade varit med om det 3-4 gånger redan. Men nu kom det mycket närmare, mycket mer överhängande. Blev kallad till min förman. Hans förman satt också i samma kontor för dagen. Hade suttit många gånger på samma stol som jag nu blev erbjuden. Vi hade alltid haft ett gott sammarbete med min förman. Följaktligen hade det alltid varit enkelt att bara gå in i hans kontor, slänga upp fötterna på bordet och framföra mina tankar och åsikter. Idag var det lite mer annorlunda. Luften var lite tjockare, belysningen inte lika klar, liksom lite mer unket. Visste nog redan innan vad som komma skulle.
"Det här är en av de dagar man hellre hade stannat hemma." Jo visst. Jag höll fullt och fast vid orden som mn chef sade. "Den här gången drabbas du. Vi blir tvungna att låta dig gå.."

Vi hade haft samarbetsförhandlingar flera gånger på företaget jag jobbade för. Börsnoterade företag som går kräftgång framåt med sämre lönsamhet blir tvungna att ta till metoder för att minska på kostnader när inkomsterna inte är vad de borde. Denna gång var det jag och en annan som stod för kostnaden. Varken vill eller kan skriva desto mer om hur saker hänger ihop i dylika sammanhang. Faktum kvarstår. Jag fick packa ihop mina tillhörigheter, lämna telefon och nycklar på skrivbordet och gå hem. Sparkad. Avskedad. Bortsparad. Entledigad. Bortrationaliserad. Jag hade blivit en i statistiken. En i statistiken över arbetslösa i Finland.

Och hur känns det då? Skit. Fyra bokstäver som även beskriver det som lämnar mäniskan när all näring ur söndagsmiddagen har bivit taget tillvara. Men som också beskriver en känsla. Ber om ursäkt för min något neandertaliska utformning av mitt tillstånd. Men skit. Det är lite så det känns. Vet innerst inne att jag inte har gjort något fel. Vet att jag inte har varken stulit från jobbet, kommit för sent eller sålt varor på minus.Vet att jag var, och är, åtminstone ganska omtyckt av kolleger och kunder. Det är inte där felet låg. Det var på ett högre plan. Bortom min möjlighet att påverka utgången. Men S..t. det är så det känns.

Har lämnat in ett par jobbansökningar. Har funderat, svängt och vridit på min situation. Funderar på vad jag skulle vilja göra. om jag bara kunde peka och säga: detta ska jag börja med. Har också haft dagar där jag bara gått ut i garaget och städat arbetsbänken. För att det just då behövde göras. Sade en dag åt frun att jag skall gå ut ofta på promenader. Försöka få frisk luft, lite motion och kanske med det ett lättare sinnelag.
-Hur har det gått med det då tycker du? Sådär. Blir en konstig känsla när man inte vet om man ska börja jobba om två veckor, en månad eller två. då är det lätt att gräva ner sig i sin situation och inte få någonting alls till stånd. Skulle man inte gräva ner sig i sin situation så skuylle det finnas större möjligheter att påverka den samma. sådär i teorin är det ju så. Och Ni som varit eller är i en dylik situation kan säkert relatera. Hjärnan och kroppen är komplex på det viset.

Försöker att göra middag på kvällarna när frun kommer från jobbet. Försöker att åtminstone få det gjort. Hon ser dock rätt snart igenom hur det står till. Ibland spelar jag musik på hög volym, grytorna puttrar och jag har tömt diskbänken och skurat toaletten. Men tyvärr kommer det också de dagar när det inte spelar någon musik. Plattorna på spisen är kalla och jag har "städat arbetsbänken i garaget" istället för att skura toaletter och diskbänkar. Då hjälps vi åt med middagen. Eller rättare sagt, Hon gör den. Jag hjälper till..

Vet inte helt fick jag sagt vad jag menade med detta inlägg- Vet inte helt vad jag menade säga heller. Tänkte kanske bara berätta hur det står till, här vid köksbordet. Har en kompis på intågande nu. Han kör buss och har en lucka mellan körningarna och har en påse bullar med sig. Det är kaffepaus. Vi får återkomma när vi har något att återkomma till.

Tack för ordet. Ha ett bra liv.

söndag 18 augusti 2019

Den ultimata sanningen om livet på och vid sidan av sociala medier

Hur tänkte jag nu? Håller först en nästan halvt års paus från bloggen för att sedan slänga upp en sådan laddad rubrik. Ultimata sanningen..? Vad är då det? Nå, vi försöker att bena ut lite hur jag tänkte.

-Idag har jag deltagit i Stockholm maraton. en gammal dröm går i uppfyllelse!
-Sätter upp en bild på vår treåring som nyss lärt sig räkna till 45.
-Hade en underbar mc-tur till Geiranger i veckan. Fina fjäll.
-Min bil glänser. Lönade sig att sätta tre timmar i gaaget idag.
-Ett glas vitt på flygplatsen i Helsingfors inför solsemestern.
-Titta! Fick en gädda som vägde 4,8 kg på kastspöt. Det var vikten på endast huvudet.. 

Ett litet accplock på väldigt vanliga inlägg på Facebook och Instagram. Alla trevliga inlägg som betyder mycket för personen som satt upp text och bild. Någonting som de väldigt gärna vill dela med sig av åt sina vänner. (och alla andra som följer deras konton) Det är väl så som Zuckerberg &Co hade tänkt det till att börja med. Allt detta är ju bra. Men en tanke som slog mig här och som jag, kanske helt onödigt, lämnat lite att fundera på. Vilket avstamp ger våra inlägg? Vilken bild får de som följer mig på Instagram av de inlägg som jag sätter upp?

Sätter någon mest upp bilder från fotbollsmatcher där han/hon följer sitt favoritlag så kanske man frågar sig, gör personen inget annat än går på fotboll? Sätter någon upp bilder på dennes joggingturer och bilder på sin pulsklocka för att denne är stolt över de preststioner den utför, gör de inget annat än att ränna runt på vägarna? osv.

Fotbollsmatcherna till exempel. De är kanske en gång i veckan. Där emellan gör man något helt annat. Jobbar. Gör mat. Klipper gräs. För barnen på ischokeyträningarna eller fiolkurs. Det är inget som personen i fråga känner att denne vill sätta upp. Fotbollen är intresset som personen vill sätta upp på Instagram. Vill visa vilka färger som gäller och vill visa och diskutera inspark och offside med likasinnade sociala mediepersoner?

Att treåringen ovan lärt sig att räkna till 45 år en milstolpe för barnet. Modern/fadern är stolta över det. De jobbar också. Klipper också gräs. För troligen även de treåringens äldre syskon på hockeyträning eller fiolkurs. Med det var räknandet som man ville berätta om. Det som där och då var viktigt. Sen, om man riktigt vill botanisera i tänkbara situationer, kanske nämnda treåring är ett barn som låtit vänta på sig? Kanske det tog ett tag innan syskonet kom till världen? Kanske till och med en jobbig graviditet där familjen känner hur livet segrar? Hur treåringen trots alla odds defacto gör lysande framsteg och det är något jättestort att denne klarat av fyra tiotal och fem ental? Då är räknandet nått viktig, även om följare kanske tycker: OCH?! Sen kan det ju också vara så enkelt att pappan suttit med telefon i näven och scrollat igenom Facebook medan barnet plötsligt börjar räkna. Då har det i stunden varit ett passande inlägg på sociala medier? Vad vet jag? 

Undertecknad, personen som huserar på denna blogg då? Hur ser det ut för honom? Jobbar vardagar, frun likaså. Har tre barn tillsammans. Våra liv kretsar ganska långt kring vardagen, att få pusslet med jobb, barnen och deras hobbyer, hus och hem..livet. Ingenting ovanligt. De som följer mig på Facebook och Instagram ser hur mina inlägg rätt ofta kretsar kring mitt stora intresse, motorcyklar. Har även en hel del inlägg om döttrarnas fotboll. Men hojen, den Andra Quinnan, Hondan, det är den som förutom familjen äger  mitt största intresse. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag ofta har upp bilder och inlägg på mina utflykter på och med min lilla gröna mc. Ofta..? Sen är ju frågan, vad är ofta? Har inte botaniserat bakåt i mina egna inlägg desto mer. Kan inte på rak arm säga hur ofta, hur mycket jag satt upp inlägg gällande mina körningar. Betyder det att jag inte gör någonting annat än att köra motorcykel? Lämnar jag fru och barn vind för våg precis varje kväll och är ute och leker?! Det måste ju bara så. Mina inlägg tyder ju på det. Jag gör ju inget annat..
Har fått flera kommentraer som tyder på att så är fallet. Att jag mest är ute och flänger.

Det är lite här som vi kommer in på den röda tråden i mitt blogginlägg. Vilket avstamp lämnar vi med hur vi lever på Facebook? Vilka tankar för våra bilder med sig på Instagram? Jag kan säga att jag gärna skulle ta en lite längre resa med min mc.Köra mer. Antingen med frun bakpå. Eller ensam. Kanske med en kompis. För tillfället gör jag inte det. Jag tar en sväng en kväll. Eller en tidig Söndagsmorgon. Det är terapi för mig. Skönt är bara förnamnet. Då är det viktigt för mig. Någonting jag gärna delar med mig av åt de som vill läsa om det. Resten får bara scrolla vidare. Då är det väl helt logiskt att jag "inte gör så mycket annat än att köra hoj" Mina inlägg tyder ju på det.
Jag jobbar också. Klipper gräs. För barn på träning..

Vän av ordning kanske frågar nu: i vilket skede ska herrn avslöja den ultimata sanningen? Har vi läst igenom det här såhärpass lång så vill vi också veta svaret. Mmm.. Nä. Ni får inget svar. Inte av mig åtminstone. Kan bara konstatera att det är ett intressant ämne. Att källkritik, eftertanke om vad och hur man uppför sig "socialt" är otroligt viktigt. Tänkte att jag nu efter att ha skrivit detta klart ska sätta upp en bild på där jag fixat min söndriga blinkers på motorcykeln i garaget. Men frågan lyder, tror läsaren att jag tillbringar hela söndagen i garaget med hojen? Fast bilden är tagen igår på eftermifddagen när jag för ett ögonblick gick in från mina trädgårdssysslor i skydd undan regnskuren..? Vad ger våra liv för avstamp? Socialt, men även på "riktigt"..?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 30 mars 2019

En evighet. En kort sekund

Parkerade vår Renault Laguna utanför snabbmatsrestaurangen. Ur bilbarnstolen hör jag vår dotter fråga: mamma? Jag svarar: Mamma är kvar på BB med din lillasyster. Vi åker dit sen. Ser i bakspegeln hur underläppen på dottern darrar, vibrerar lite. Ser hur de små lungorna samlar in luft. Vet med mig att detta nu är lugnet före stormen... MAAAAMMMAAAA!!! Ur baksätet, forftfarande fastspänd i bilstolen vrålar dotern rakt ut. Ser hur paret som går förbi vår bil liksom hoppar till av avgrundsvrålet som plötsligt skär igenom luften. Mina förklaringar om att lillasyster inte riktigt ännu, drygt ett dygn gammal, kan äta hamburgare vinner föga poäng hos den milt sagt arga damen i baksätet. Efter åtta förklaringsförsök och tio, nej tjugo, sch!, vi åker tillbaka sen! så har dottern slutligen beslutat sig för att åtminstone för tillfället ge med sig och lugna ner sig.
En pappa med värkande öron och dunkande huvud går nu med lätta steg in på rstaurangen

Min yngsta dotter är nu två år gammal. historien i "preludiet" har dock inget med henne att göra. Nej, den lätt arga damen i bilstolen fyller snart tretton. Hon tittar på hockey på TV:n nu och har precis lackat sina naglar. Den som då var nyfödd har nyss fyllt tio och spelar idag fotbollsturnering.Tiden går fort. Ni som har barn kan säkert relatera till följande. Barnen fyller ett, tre sju tretton, femton och aderton. Där emellan tycks tiden gå jättefort. Först när man som jag gör idag låter tankarna gå tillbaka som man märker vad allt som har hänt. Vad allt som man får vara med om.
Detta att jag fick tankarna att börja vandra var det att mellantjejen fyllde tio. En stor händelse. Tvåsiffrigt. Tyckte jag också när det begav sig. Då när Ryssland var synonymt med Gorbatjov och man var cool när man kunde lyssna på C-kassetter i sin Sony Walkman.
Minns att jag var rätt medtagen när den mellersta dottern föddes. Hade inte riktigt förstått då ännu hur det var ställt och hur jag mådde. Hade fortfarande tron på att en stor mugg kaffe hjälpte mot allt och att det var full fart framåt som gällde.
Säkert också det som gör att dessa tio år känns som typ 4. Eller fem.
Jag VET att frun hade en stor roll i att ta hand om våra två döttrar. Jag var nu mest bara med. Även om man kanske inte ska använda sina barn som något att fullfölja sig själv genom kan jag nog erkänna att så var fallet mellan varven. Det var ju de som lyfte upp mig när jag bara låg. De som många gånger fick mig att inse att livet går vidare. Så ja! Jag HAR dragit personlig vinning av mina kottar.
Är väl lite så här det fungerar. Ibland går livet lite snabbare. Ibland går det kanske lite långsammare. Idag står jag mestadels upp. Även om jag själv somnade idag när jag lade tvååringen så står jag mestadels upp. Livet snurrar på. med rätt full rulle med tre barn varav två har rätt tidskrävande hobbyer, en använder potta (ibland..) och sånt. Vanliga grejer. Livet.
Känner att detta inlägg är kanske varken välformullerat eller väl genomtänkt. Vet inte helt förstår ni vad jag pratar om. Har lite huvudet fullt ibland av tankar och funderingar. Ibland till och med väl mycket. Och vid dylika tillfällen, som nu denna tioårsdag, är det lätt att man tittar tillbaka. Kommentera gärna om det var luddigt..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 22 december 2018

Köra motorcykel och fira jul

Retar mig lite på myggan som likt en kamikazepilot från ett krig för nått tag sedan beslutat sig för att avsluta sina dagar mot mitt visir. Mitt i synfältet. Men vägen är känd. Vet att efter den där halvdåliga lagningen tvärs över vägen kommer min lilla Honda att liksom ruska på axlarna lite, för att berätta att det är dags att tänka på retardationen. Men vet också att om jag bara håller stumt kommer axelruskningen att bara stanna vid just en ruskning. Vi är rätt bra överens, jag och min lilla gröna. Efter den halvdåliga lagningen tvärs över vägen kan man hålla på gasen ett halvt ögonblick ännu innan det är dags att resa sig upp lite i sadeln. Samtidigt nyper jag åt bromshandtaget och känner hur magen lämnar kvar där någonstans bakom mig. Man puschar det breda Renthalstyret en uns till höger och Hondan lägger sig genast ner och den tvära vänsterkurvan blir lika skön ikväll som den var sist jag åkte här. Redan vid inbromsningen hade jag tryckt ner växelväljaren ett par hack och har nu hela det feta vridmoment som bara en tvåcylindrig 500-kubikare kan erbjuda vid ett direkt kommando från höger näve. Så fortsätter vi. Kurva efter kurva. Backe upp, backe ner Vet att jag kanske håller en medelhastighet som kanske skulle ge myndigheterna en orsak att plocka fram papper och skrivmaskin. Kanske inte ändå någon sax för att klippa det kort som jag har i plånboken. Försöker hålla körningen på den nivån att myndigheterna vid kontakt behåller saxen i bilen. Billigare och hälsosammare så. Fast det är klart. Ibland kan det ivra till. Ibland. Ni vet när kvällen är skön. Vägen helt perfekt för humöret och hojen under en spinner som en nymatad katt liggande på soffan hos mormor. Då kan det bita i. Ibland..

Det är väl så här det är. Livet. Vi människor har en grundfrihet att göra lite som vi vill. Men också ett ansvar. Både gentemot oss själva och våra medmänniskor. En hastighetsbegränsning. En STOP-skylt eller ett rödljus om man så vill.  Liknelsen mellan en sommarkväll i juli och Livet ter sig kanske lite märklig nu när julen står för dörren. Temperaturen ute är under fryspunkten och vi har någon centimeter snö. Som den sommarmänniska och framför allt motorcykelnörd jag är väljer jag att ta liknelsen vid mc-körning. oberoende av årstid.

Att jag valde att ta upp detta nu är väl just detta med julen. Sitter i soffan hemma. TV:n visar störtlopp, barnen pysslar någonting och frun bakar pepparkakor. Vi kommer att ha en rätt lugn jul. Tända ljus på gravgårdar. Kolla på Kalle-anka och äta allt för mycket. Tillbringa tid tillsammans. Kommer att bli sena kvällar, ohälsosam mat, Jämför jag vår familjs jul med motorcykelkörning så är det kanske en Söndagstur på en glänsande customhoj där mesta tiden går åt till att äta glass. Fast det kan bli en fullgasacceleration när man väl åker vidare.
Men vet också att många människors jul kan jämföras med att köra Suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis. Där och då kommer jag kanske in på min tanke. Retardation. STOP-skyltar och lagar. Kanske inte så farligt att ha en liten överhastighet bara det är tryggt för både dig och alla andra inblandade. Men linjen mellan vad som är tryggt och inte kan vara hårfin.

Vet att det i detta nu är många barn som bara får finna sig i att det "körs suzuki gsxr på bakhjulet förbi ett dagis". Det är bara så när det är jul. Ville bara ägna detta en tanke. Inget ont om en Suzuki gsxr.!Eller att köra på bakhjulet heller för den delen. Skulle gärna ha en Suzuki gsxr750, årsmodell 2001-2004. Ni vet den där med den spetsiga bakdelen? Nähä, inte det? Spelar ingen roll i sammanhanget. Skulle gärna köra gsxr, även på bakhjulet ibland. Dock inte förbi dagis. Där skulle jag vilja köra lugnare. Förstår ni vad jag flummar om? Ville bara säga att Ni som kör sportmotorcykel under julhelgen.. kör försiktigt. Ni har barnen och medmänniskorna på bönpallen bakom.

Kanske Du som nu läser detta tycker att jag förösker vara präktig? Sitter och klappar mig själv på axeln? Det bjuder jag på i såfall. Vill bara att vi vuxna ska ge våra barn en God jul och ett Gott Nytt År. Köra motorcykel är kul! Det gör jag så ofta jag kan. både med och utan barn bakpå. Det är dock alltid på deras nåder. Julen vill jag att ska bli en tid där barnen får vara barn. Får glädjen och viljan att flera gånger vilja åka mc med sin pappa. Jul eller Juli.

Tack för ordet. Ha en bra Jul.