fredag 25 december 2015

Ingenting är värt Ingenting. Åtminstone Någonting.

Vad gör du? brukar jag ibland fråga mina barn. Ibland sitter de och ritar, stickar, bygger Lego.. helt normala saker. Vad gör du?-frågan kan säkert då kännas obefogad för dem.
"-Inget. Ingenting särskilt." är rätt vanliga svar på faderns spörsmål. Om jag sen utvecklar min fråga och fortsätter med: -vad ritar du? -vad bygger du? kan svaren bli mer utvecklade, mer beskrivande.

Juldagen 25.12.2015
-Vad gör du? leker vi att läsaren, i detta fall Du, ställer som fråga till denna bloggs skribent.
-Inget. Ingenting särskilt. är det väldigt uttömmande svaret jag har att ge. Inget är det jag gör där jag sitter i soffan med datorn i knäet. Ingenting särskilt är det jag upplever mig göra där jag sitter och tittar på mina döttrars Legobygge på mattan framför mig.
Vi brukar hålla Juldagen som en Ingenting särskilt-dag hos oss. Vi tillbringar dagen tillsammans. Tar den lite som den kommer. Ofta leker vi med barnens julklappar. Vi kanske tittar på någon film. Ingenting särskilt.
Brukar tycka att Juldagens Ingenting särskilt är en bra dag. Skönt att bara vara, utan måsten eller inbokade planer. Med två arbetande föräldrar, två barns skola/förskola och kvällshobbyer är denna Ingenting särskilt-dag riktigt trevlig.

Anser att vi alla behöver göra ingenting. Åtminstone små stunder emellanåt. Om vi alltid gör Någonting och aldrig stannar upp, reflekterar, gör Ingenting, kan ju också Någonting bli ogjort. Vi blir för upptagna med Någonting för att kunna uppskatta Ingenting. Med en dåres envishet hävdar och tror jag att Ingenting är det som ger oss människor kraft för att kunna utföra Någonting. Hänger Ni med?

Fanns en tid i mitt liv där just Ingenting var något okänt. Där jag hade svårt att koppla av och kunna göra Ingenting. Där jag utförde Någonting hela tiden. Åtminstone mellan öronen pågick kampen med att få utfört Någonting. Det gick ju en stund...
Börjar så småningom klara av att åtminstone i små intervaller kunna göra Ingenting. Kunna som nu sitta och göra ingenting. (förbise det faktum att jag samtidigt uppdaterar bloggen..) Sitter och tittar ut och beundrar månen. Den hänger på bästa iaktagningshöjd utanför fönstret och visar sig från sin bästa sida. Rund och vacker. För en stund sedan var den lätt döljd, men nu tittar den fram igen i all sin prakt.

Vad i hela friden har då månen med mitt Ingenting att göra? På vilket vis kan månens utseende styrka vad jag försökt och försöker säga? Månen säger rätt mycket faktiskt. Skulle man hela tiden göra Någonting kanske man skulle se att månen finns utanför fönstret. Man skulle kanske mitt i utförandet av Någonting reflektera över att det blivit mörkt ute. Kanske även se att det är månljust. Men nu, när jag sitter och gör Ingenting kan jag även urskilja hur fin den är, månen. Hur vacker den är och hur mönstret på den triggar fantasin om både "Mångubben" och hur det kan ha varit när herr Armstrong tog sina första stapplande steg. Ur Ingenting föds som oftast Någonting. Ur Någonting kan det dock också ofta bli till Ingenting. Åtminstone om Någonting allt som oftast tar överhanden om en. Då kan det till sist bli till just Ingenting.
För mycket Någonting hela tiden blir till sist till Ingenting. Åtminstone om det blir för mycket.Men gör man bara Ingenting blir ju inte heller Någonting gjort..?!
Knepig sits vi människor sitter i. Det som kan vara passande mycket Någonting för någon kan vara för mycket för någon annan. Och då blir det ju till Ingenting. Intressant och knepigt på samma gång.

Ska kanske inte lägga upp någon doktorsavhandling i det här ämnet. Åtminstone inte här och nu. Konstaterar bara att en dag av Ingenting passar mig som hand i handske idag. Jag har efter middagen slumrat en halvtimme på soffan. Jag har sett hur vacker månen är utanför fönstret.
Kort sagt: -Ingenting är värt Ingenting..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 19 december 2015

599cc glädjetjut och vetskapen om en ny morgondag.

Vredet på styrets vänstra sida drog jag emot mig. Nyckeln vreds till läge on och mätarbelysningen slår på. Drar ett djupt andetag och trycker in startknappen. Batteriet hade fortfarande bra med ström och startmotorn drog rund de fyra kolvarna i cylindrarna. Visst, fick ta om proceduren ett par gånger, men snart gick den luftkylda motorcykelmotorn. Justerade tomgången med choke-reglaget samtidigt som leendet blev bara bredare. Tänk vad glad en karl kan bli av att få lyssna på en motor!

Är en av de första att själv titulera mig motornörd, inte tu tal om det. Sången i mc-motorn som sådan är mumma för mitt musikaliska sinne. Men, jag känner att det ligger något mer i det här. Det ligger något mer i hur jag blev fylld av välbehag idag. Har ingen vidare värme i garaget och hade heller inga långkalsonger, inte ens mössa och handskar på mig.  Likväl var jag helt varm inombords när jag gick in tillbaka. Jag är helt medveten om att både Januari och Februari, troligen även Mars och halva April kommer att gå innan den blå Suzukin igen får beta av mark. Men när jag nu varmkört Henne och vi fått tillbringa lite tid tillsammans fick jag känna att det är något på gång. Det finns så att säga ett liv även efter detta.

Trots att livet nog går sin gilla gång så kan jag nog erkänna att det går lite på halvfart såhär vintertid. Brunbjörnen är ju på det viset smart att han går och lägger sig när det börjar tjuta kring knutarna och stiger upp först när småfåglarna börjar kvittra igen. Rätt smart.
Vi människor har också förstått att frysa ner kött och annat som vi vill spara. Sen tina upp det och ha färskt kött flera månader senare. Men oss själva fraktar vi nog runt, kanske i ren envishet, i denna kyla och mörker.

Vad yrar jag om nu då? Vad försöker jag säga med detta lätt virriga inlägg? Kanske det att jag är glad över att hitta ljusglimtar i tillvaron. Är det sen att lyssna på en mc-motor, få sitta på sängkanten bredvid dottern när hon precis ska somna, få gå och käka julbord på lunchen med jobbkompisen..
Vad som helst.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 12 december 2015

Yess! Äntligen ett nytt inlägg..

De halvknubbiga fingrarna flyter lite trevande över tangenterna och jag känner hur yr och osäker jag känner mig. Ser även att min vänsterhand saknar ringar på vänster ringfinger. Det blev så när jag hjälpte frun kavla marsipan till ett par tårtor Hon ska ha färdigställda till i morgon. Ja, jag tog av mig dem när jag började kavla och ingenting annat...Tillbaka till cyklingen. Man hoppas ju att det är som när man väl lärt sig att cykla. Får se hur det går. När jag lärde mig att cykla fick jag nog både ett och två sår på armar och ben innan det satt och min pappa kunde släppa helt. När man väl fått tjing på det hela och farten ökade började såren komma på nytt. En av mina tidiga idoler var svensken Håkan Carlqvist som körde Motocross på det tidiga åttiotalet. När jag lekte Håkan var farten kanske ibland högre än kunskapsnivån och både plåster och gråt kunde ta sig till flera nya nivåer. Hoppas att det här med att skriva i min blogg är lite som när man väl lärt sig att cykla. Fast utan både skavsår, plåster och gråt. Motocross är jag dock fortfarande intresserad av...

Nåväl, Hej på Dig! du som antingen i misstag eller med berått mod valt att gå in på min sida.
Det har nu gått uppskattningsvis en hel evighet sedan jag sist uppdaterat här. Många liter vatten har flutit under broarna sedan sist och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt var jag ska börja. Har roat mig med att läsa gamla inlägg och kan konstatera att det ganska långt har kretsat kring min familj, min utbrändhet och i vilka kulörer allt detta har format mitt och min familjs liv. Både deprimerande men samtidigt också för mig en ganska intressant läsning. Jag ser ju själv hur jag har mått och hur det har tagit sig uttryck i mina skriverier.

När jag i mitt inlägg 14.2.2015 berättade om att jag skulle börja jobba igen var det med en skräckblandad förtjusning. Efter min långa tid hemma kändes det både jobbigt och svårt. Fast samtidigt spännande och kul. Efter att jag nu fått jobba och hålla igång känner jag att det är dags med en liten resume´. Det har varit tungt. Mycket tungt. Många är de morgnar när jag känt att det här går inte, jag orkar inte. Men det har gått. En dag i taget, Måndag har blivit Tisdag och snart har det blivit Fredag. Sen Måndag igen. Kan inte nog tacka den vackra varelse som sovit vid min sida, stigit upp vid min sida och även gråtit och skrattat vid min sida.

Vill nu inte sitta och slå mig för bröstet och påstå att livet leker och allting är bara tårta med glass och choklad. Nä, inte alls. Men resan jag nu gjort har faktiskt innehållit flera skopor glass än leverlåda, om Ni förstår hur jag menar. Jag kämpar varje dag med att orka, med att känna att jag räcker till. Men jag kan säga att oftast vinner jag över de negativa känslorna, vilket inte alltid varit fallet när jag varit riktigt nere.
Nu är det lördag kväll. TV:n står på och både jag och barnen sitter och käkar godis. Frun färdigställer ett par tårtor till ett dop imorgon. Såkallad Perus-meininki hos oss.
Trevligt att Du orkade läsa till punkt! Om Ni vill, kan och vågar så ska jag försöka uppdatera lite oftare. Over and Out!

Tack för ordet. Ha en bra dag.