Finns en lite knepig situation som jag valt att reflektera över. Eller valt och valt, mer har det dykt upp i mitt undermedvetna mellan varven. Är själv en vuxen man med ansvar. I mina barns ögon säkert världsvan och duktig. (yeah, right..) Och nog är man det. Då, när man köper kaffe på specialpris, gärna ligger på soffan om kvällarna, ibland höjer volymen på TV:n när nyheterna står på, då är man ju vuxen. Men sen, när man är i kontakt med sina egna föräldrar? Vad händer då?
Då är man ju både barn och vuxen, eller? I en mammas ögon slutar man väl inte vara deras lille pöjk. Vill inte påskina att mina föräldrar skulle hantera mig som en liten pojke. Så är det inte alls, och det är inte det de handlar om. Nä, även om man är vuxen är man deras pojke, och det känns bra. När man var barn fick man styrka och säkerhet hemifrån och det tror jag inte upphör bara sådär. Har nog haft många och goda samtal med föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Det är en styrka man lär sig uppskatta lite på nytt när man växt upp. De flesta har väl en period i sitt liv när de vet bäst själv, men vet Ni vad? Jag har lärt mig att jag inte alltid vet bäst. Då är en vis mor ibland lösningen.
För att gå tillbaka till inledningen och den röda tråd jag åtminstone försökt följa: -Kan man vara barn och vuxen på samma gång? Kan man vara stora starka karl´n och samtidigt vara pöjk?
Sanningen är väl kanske någonstans där mitt emellan. Den här cyklen som är livet bygger lite på att allting hänger ihop. Barn blir vuxna, vuxna blir gamla. Barn till de vuxna som sett på när de andra vuxna blivit gamla växer samtidigt upp och blir vuxna, får egna barn...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar