Vartefter högen med mjölk, kött, lemonad, öl, bröd växte på bandet och kvinnan på andra sidan bara fortsatte ösa upp mera matvaror kunde hon inget annat än sucka. Hon skannade igenom fyra paket mjölk och lät dem åka vidare till andra ändan av bandet där en man redan ett bra tag stått och stirrat på henne. Mannen slet åt sig plastpåsarna och började plocka ner öl och lemonad i dem. Mannen hade bara plockat i hälften av den första påsen innan han ropade åt sin fru att ta en påse till. -De handlar så som om det inte alls fanns affärer efter ikväll! tänkte hon medan hon fortsatte skanna mera mat förbi sträckkodsläsaren.
Jobbet hon tagit på Supermarketen var inte precis drömyrket, men det drygade ut kassan långt mera än studiestödet. Det kunde vara rätt stressigt mellan varven, speciellt på Fredag eftermiddag-kväll när ALLA skulle handla. Stressen klarade hon av, inga problem. Värre var det med dessa män, likt han som nyss plockat varor, som stod och stirrade. De trodde tydligen att det var helt ok att stirra på henne där hon satt. Hon hade nog lärt sig att koppla bort och strunta i dem. Första veckan hade dock varit tufft. Det som närmast störde henne var det faktum att hon kände sig iakttagen, utvärderad. Det kändes som om männen granskade henne från topp till tå. Hon hade diskuterat detta med sina föräldrar när hon varit och hälsat på, men det hade hon inget för. Hennes mamma tyckte hon kunde skära ner på sminket och inte ha håret utsläppt och stylat för mycket. Men vadå?! Inte skall hon väl behöva förfula sig för att få vara ifred!
Sen tänkte hon på barnfamiljerna. Denna skara av människor som nästan utan undantag alltid hade bråttom, barnen var nästan alltid trötta och föräldrarna nästan alltid lite småstressade. Hon funderade om det skulle gå att ställa det annorlunda. Måste de handla på Fredagkväll, efter en lång vecka på dagis och jobb? Varför inte på Torsdag? Maten de sålde på Supermarketen, hennes arbetsplats, stod sig gott och väl över helgen fast den blev hämtad på Torsdagkväll. -Hallo! Vad väntar du på?! Ljudet av en kvinna som ropade strax framför henne väckte henne ur dagdrömmarna. En mjölk, sallad, tomat... klick, klick lät det i kassaapparaten. Och sen dessa otacksamma människor som tycker det är helt ok att snäsa och ropa åt kassapersonalen. Hon kände hur det kröp uppför ryggen. Kvinnan framför henne babblade vidare om hur slö hon var. Kvinnan påstod att de inte har tid att vänta på henne.
-Men då tycker jag Ni kom hit lite väl sent! hörde hon sig själv säga åt kvinnan. En iskall tystnad uppstod. Kvinnan framför henne stirrade rakt in i hennes ögon. -Vad i hela...! ropade kvinnan åt henne. Vad heter du? Jag skall minsann prata med din förman!
-Jag heter Caroline. Med C. Och jag tycker inte du behöver vara ohövlig mot mig. Jag sköter bara mitt jobb. Min förman heter Karin, med K, och hon jobbar i Infon för tillfället.
Den kvällen, efter avslutat pass ringde hon sin förman, Karin med K, och sade upp sig. Karin berättade att en frustrerad kvinna med två bångstyriga barn kommit till henne och spytt galla, men hon inte tagit nån notis om klagomålet. Karin med K förstod dock hur frustrerad Caroline, med C, kände sig. Karin lovade skriva det bästa av arbetsintyg och avslutade samtalet med ett "Kram, trevlig helg."
Ikväll när jag likt många andra var och handlade tänkte jag lite på dessa, oftast unga flickor, som sitter i kassan och får ta emot en det ena, en det andra. Har själv jobbat i affär och fått vara klagomur för folks frustration. Vad är det för samhälle vi lever i där det är helt ok att klaga och skälla ut andra människor för att de sköter sitt jobb? Nästa gång Ni är i affären och Ni tycker kassakön går långsamt eller känner frustration för att en viss ostsort råkar vara slut, tänk på hur det skulle vara att stå på andra sidan disken...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar