Solen stekte redan hett från en molnfri himmel. Klockan var inte ens nio när de kom upp från sitt morgondopp. På randiga handdukar lade de sig och lät solen och den svaga brisen torka sina kroppar. Det var första dagen på deras första, gemensamma semester. Sommarstugan som hans föräldrar ägde var inte stor. Det var ett rum med ett litet kök och ett sovloft. Stugan hade gått i arv i flera generationer. Den byggdes till att börja med som jakt- och fiskestuga av hans farfars far.
När de nu låg och solade på bryggan och slängde han en blick på sin flickvän, lät blicken vandra över hennes profil. Den uppnosigt trubbiga näsan som övergick i en mun med läppar mjuka som en viskning. Hakan med hacket hon fått som liten. Ett minne från hennes upptäckarglädje. Själv var hon inte speciellt förtjust i sin lite deformerade haka, men bordshörnet hade varit hårt, och som fyraåring hade farten, upptäckarglädjen varit stor. Han tyckte dock hakan var helt underbar. Gav en karaktär åt ansiktet som han bara älskade. Blicken vandrade vidare nerför halsen till...
-Jonas! Vad tänker du på?
-Dig.. mumlade han fram. Han harklade sig. Han hade helt klart varit någon annanstans.Hon log.
-Borde vi klippa gräset nu på morgonen? Innan det blir för varmt?
Att hon ens kom på tanken om gräsklippning, när det var så här behagligt här på bryggan! Det måste vara detta de kallar för multi-tasking, tänkte han. I och för sig helt bra tanke, men klippa gräs var det sista han tänkte på. Han hade ju semester! Hon hade dock redan hoppat upp och gått upp till stugan. Han låg kvar ett tag innan han hörde ljudet av en bil. När han tittade upp såg han den enögda Corollan köra upp till björken som avgränsade gräsmattan och parkeringen. Skall det vara så svårt att få bytt en brännare?! svor han för sig själv. Nu var det väl kanske inte den mörka strålkastaren på sin pappas bil som var det största problemet. Problemet var väl mera att med den enögda Corollan kom även slutet på lugnet. Han räknade sakta upp till tio, väntade att få höra Hej! Vad fint väder vi har idag! När han kommit till tio hade han fortfarande inte hört någonting. Istället såg han sin far komma ensam gående mot honom.
Hans pappas vanligtvis strålande uppenbarelse var idag inte alls strålande. Axlarna hängde, ansiktet grått och ögonen rödsprängda. Jonas var snabbt på fötter.
-Vad har hänt? Var är mamma?
-Mamma ligger på intensiven. Hon blev påkörd igår kväll när hon kom cyklande från kiosken. Medvetslös men läkarna säger det är stabilt. Läkarna kämpade hela natten med inre blödningar, men de påstår att de stoppat de värsta.
-Va! Varför ringde du inte??!!
-Du svarade aldrig. sa hans far med en hes röst. Jonas erinerade sig gårkvällen. Han hade satt sin Iphone på tyst. Nätet hade ändå ingen täckning på villan, så telefonen fick ligga kvar i bilen. Han hade väl ändå semester....
-Men... Vi måste ju åka till sjukhuset! Jonas bara skakade. Susanna hade kommit ut från stugan och hört alltihopa.
-Åk! Sa hon. Jag stänger här och kommer efter.
Jonas och pappa småsprang upp till den enögda Corollan och åkte iväg till sjukhuset. De satt tysta i bilen. Det enda som hördes var när gruset smattrade i hjulhusen. Jonas hade tagit nycklarna av sin pappa. Han körde hårt. Hans pappa som vanligtvis förmanade honom angående hans aktiva körstil sa ingenting. Väl framme vid sjukhuset gick de in, tog hissen till tredje våningen och gick in genom en stor glasdörr.
-Är detta sen dörren till himmelen eller helvetet? tänkte Jonas när han skakande gick in. När sköterskan såg dem kom hon genast fram och sa: Kom. Detta är sevärt!
När de gått in i rum nummer 9 såg Jonas och pappa tre tomma sängar, samt en fjärde med draperiet utdraget. Försiktigt gick de runt den fjärde sängen och där låg Jonas´mamma.
-Hej. Vad fint väder vi har idag...
Mamma hade vaknat till från medvetslösheten. Hon såg väldigt liten och mörbultad ut där hon låg. Slangar med dropp och alla möjliga mediciner och elände hängde som bläckfiskben från hennes armar.
-Vad gör du här? frågade hon sin son. Skulle inte du och Susanna vara på villan denna vecka? Ni har ju semester och allt!
Gråtande ramlade Jonas på knä bredvid sin mammas säng. Mamma hade vaknat till strax efter pappa åkt iväg för att hämta Jonas. Hon var mörbultad men skulle klara sig. Det värsta var hennes vänstra knä. Det var spräckt och gipsat och en lång konvalecens väntade. Men hon levde.
I Jonas huvud hade allt möjligt hunnit cirkulera. Ifall mamma inte skulle klarat sig. Hur det då skulle gå för pappa. Hur han bannat sig själv att han låtit telefonen ligga kvar i bilen. Varför mamma alltid skall cykla överallt, fast hon vet hon har problem med balansen. Han tänkte på hur allt i ett trollslag kan vända. Och han tänkte även på att det inte varit hennes tur ännu...
Denna semester, Jonas och Susannas första gemensamma, blev inte alls som planerat. Den blev helt annorlunda. Istället för sommarstuga, sola och bada och Pina Colada blev det mycket spring vid hans mamma och pappa, mycket ärenden att sköta. Semestern som skulle spenderas så mycket som möjligt bort från stan blev i själva verket en semester i stan. När de nu trettio år senare ser tillbaka på sitt liv tillsammans var detta den bästa av semestrar!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar