Vi hade pappa på besök Lördag-kväll. Sittande vid köksbordet med kaffe och nygräddade chokladmuffins var det ganska så trevligt. Dottern sprang runt och letade efter ett ark med tatueringar. Ni vet, sådana man applicerar på valbar plats på kroppen och fäster med vatten. Hon hade fått dessa någonstans och var ivrig att visa sin farfar dessa mästerverk. När hon sökte i arbetsrummet var hon och steg snett, hon hade inte ens satt på belysningen. Ett serveringsfat i glas, som ingen av oss så här i efterhand förstår vad det gjorde där, stod på golvet och dotterns steg ner på detta. Det gick naturligtvis i bitar, samtidigt som det skar ett djupt snitt under dottern vänstra stortå. Utan att gå in på detaljer var blodsutgjutelsen riklig, dottern blev rätt panikslagen. Jag blev också rätt nervös, när jag tänker efter..
Vi insåg rätt snart att våra plåster hemma inte skulle fungera och när farfar hade paketerat foten med en blå handduk och dotterns halsduk bar vi ut henne till bilen. Hälsocentralen stänger tio, och ingen av oss var speciellt intresserad av att åka in till akuten. Med en gråtande dotter i baksätet brydde jag mig strunt i hastighetsbestämmelser, och rätt snart var vi på hälsocentralen. Där blev hon inspekterad av två olika läkare, men deras frågande ansiktsuttryck gjorde att jag befarade det värsta: det blev remiss till Centralsjukhuset. Trots löfte om att vi skall få gå in så fort som möjligt blev det tre timmar väntetid i ett väntrum med fantastiskt obekväma bänkar. Tror ibland de som har hand om anskaffningen av möbler till väntrum på sjukhus har en lite sadistisk läggning, eller så är det min kropp det är fel på. Mig kan det väl aldrig vara nått fel på, så då återstår bara alternativ ett. Hursomhelst slutade jag räkna efter fjärde ambulansen som kom in. En stor tröst i sammanhanget var att dotterns somnade. Både den överförfriskade herremannen med blodig käke och den lilla pojken som kom in med ambulans var sådant min djupsinniga dotter hade lämnat att fundera på, så att hon sov kändes skönt. När vi äntligen hörde dotterns namn var klockan efter ett på natten. En riktigt trevlig läkare och en ännu trevligare skötare tog hand om oss, och fyra stygn och en tejpad fot senare fick vi åka hem. Hemkomna möttes vi av en syn som värmde våra trötta själar. Farfar och den yngre dottern låg på en madrass i vardagsrummet. Min pappas gråa, sträva hår stod som en tuppkam rakt ut, dottern låg på magen med baken högst upp.
Som en passande grand finale på en annorlunda Lördagskväll började den förkylda dottern, den yngre alltså, med någonting som hon förvisso haft förr men aldrig är vidare trevligt, falsk krupp kallar läkarna det. Hostande, rosslande. Vi tog upp sovrumsfönstret och lät den ljuvliga snålblåsten dra in, och rätt snart var även dotterns andning tillbaka till det normala och vi fick äntligen söka oss till sängs. Det är säkert tio år sen jag varit ute "på stan" på Lördagskvällen, men om jag minns rätt var det betydligt roligare än så här...
Såhär i efterhand får vi vara nöjda att det inte varit allvarligare än det var. Foten kommer att läka, vi är alla hemma och tillsammans. Ja, frun är ju inte hemma då. Hon drar en tårtkurs i helgen, så hon fick vackert stiga upp trots den sena Lördagskvällen. Tror hon fick räkna minuter istället för timmar på hur mycket sömn hon fått i natt. Det känns som om det är lite jämntjockt hos oss för tillfället, så jag tror jag avrundar detta inlägg här. Finns risk det börjar radas upp självömkan och annat oväsentligt om jag fortsätter.
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar