Sittande vid fönstret i kammaren kunde man se ner mot vägen. När hon var liten var det här hennes favoritplats.En plats där hon ofta satt efter skolan och drömde sig bort. Vägen som gick upp till huset skymdes av ett krön, och otaliga är de gånger hon hittat på olika alternativ på vad som fanns på andra sidan krönet. Att vägen var av grus och inte som nu asfalterad gjorde att man varma, torra sommardagar visste att någon kom innan man ens såg bilen. Dammolnet som steg upp tyckte hon alltid var vackert. Molnet gav ju löfte om att någon var på kommande. Ofta var denna någon hennes pappa. Alltid vid samma tid dök den ljusblå folkvagnen upp över krönet. När pappa såg henne i fönstret tutade han två gånger, tre gånger om det var fredag. Fast det inte var dammigt hade hon lärt sig känna igen ljudet av pappas folkvagn på lång väg. Mamma tyckte alltid han kunde försöka få bilen gå lite tystare, hon trodde mamma skämdes lite över den bullriga bilen. Men pappa sa alltid: Det skall få låta lite! Man måste få veta motorn är igång!
Den bullriga folkvagnen byttes sedemera in till en röd. En bil hon aldrig gillat. Den var för vanlig. Inte alls passande pappa. Pappa hade bytt jobb och behövde bilen i tjänsten. Då hade hon tyckt det var lite tufft att pappa hade tjänstebil, fast hon inte gillade den. Visst hade det varit roligt när hon första gången berättat för kompisarna om pappas tjänstebil. Men det roliga gick ganska fort över. Pappas nya tjänstebil kunde ju inte tuta. Eller, visst kunde den tuta. Pappa hade nog visat. Men när han kom hem om kvällarna, betydligt senare än då han körde den blåa bilen, då tutade han aldrig. Fast hon vinkade frenetiskt tutade han aldrig.
Vid tiden för den blåa bilen brukade pappa alltid springa upp till henne när han kom in. Sen bar han ner henne längs de smala trapporna till mamma som oftast stod i köket och förberedde maten. Allt som oftast brukade hon och pappa sen smyga upp på mamma och börja kittla henne. När pappa hade kört med den röda bilen ett tag gick han allt som oftast rätt in i köket när han kom hem. Fast mamma gjorde mat gick pappa oftast till kylskåpet, tog en knäckebrödssmörgås utan smör, men med skinka och gick och satte sig vid TV:n. När mamma hade maten klar och hon sprang in till sin far hade han oftast somnat i fåtöljen. TV:n var på men ingen tittade. När hon sen växt upp och börjat jobba var det hennes pappa som fixat jobbet åt henne. Det kändes till först lite svårt att ta emot jobbet. Hennes pappa var nämligen VD på företaget. Hon visste inte riktigt om hon fått det på grund av sina talanger eller för att pappa var VD.
Hon valde dock att ta jobbet och med idogt arbete arbetade hon sig uppåt. När hon nu gick runt i det tomma hus hon växt upp i fick hon en klump i halsen. Hon tänkte på sin egen familj. På sin son, nyss fyllda fem, på hennes make som hon visste fick dra det tyngsta lasset hemma. Hon hade blivit likadan som sin far. I och för sig med goda avsikter. Han ville ge sin familj, sin flicka, en god framtid. Visst, det hade hon fått. Ekonomiskt hade hon och maken det rätt bra, Volvon på parkeringen betalade firman och huset de bodde i skulle vara färdigbetalat inom tre år, fast det inte var speciellt länge sen de köpt det. Men, då, vandrande runt i barndomshemmet var det pappa med folkvagnen hon saknade, inte så mycket pappa med den röda bilen.
Med en djup suck stängde hon ytterdörren bakom sig för sista gången. I morgon skulle hon lämna över nycklarna åt de nya ägarna. Det var en ung familj med två barn. Det gladde henne. När hon sen satt i bilen och tittade upp mot huset hände plötsligt något. Hon tog upp sin telefon ur fickan och skrev ett mail till sina anställda. "Inkommande fredag, fredagen den 15 juli tar vi alla eftermiddagskaffe klockan 13.00. Efter det stänger vi våra datorer, släcker lamporna och åker hem. PS. Har ni barn hemma, tuta tre gånger med bilen när ni kommer hem. :) DS. undertecknat: Lena Swartling, VD"
Inser att denna text ganska långt påverkas av min egen situation. Mina föräldrar har sålt sitt hus och håller på att flytta. Min pappa var, och i allra högsta grad är, en pappa med blå folkvagn. Pappan som tutade, bar mig upp och ner, var där för oss. Det är nånting jag bär med mig dagligen. Vill försöka vara pappan med den blå folkvagnen för mina egna döttrar. Ikväll, på simkurs med den yngre, kände jag hur viktigt det var. Då, just då, var jag pappan med den blå folkvagnen. Gjorde mig gott.
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar