När jag var liten brukade jag tillverka evighetsmaskiner. Åtminstone kallade jag dem så. Det var inte så mycket maskineri, egentligen. Jag tog ett tomt papper, skrev "vänd" och ritade en pil som pekade till höger. På andra sidan skrev jag "vänd" och ritade en pil till höger. Där var min evighetsmaskin...
Steg upp i morse, Lördag, klockan visade 07.15. Det var tyst och mörkt, förutom treåringens tumlande mellan mig och hustrun. Hon hade nyss kommit tassande från sitt rum. (3-åringen, inte hustrun, alltså) Det vettiga hade varit att försöka somna om, men där gick jag bet. Känner stressen komma krypande, känns som om jag inte hinner med allt idag, fast dagen knappt börjat. I planerna ingår att åka till föräldrarnas hus och fortsätta tömningen av garaget. Har lovat dottern, sexåringen, att hon skall få hänga med. Inbillar mig att det kan vara nyttigt för henne att se farmor och farfars tomma hus. Se att nu börjar det vara tömt. Att deras saker, deras liv, fortsätter i lägenheten dit de håller på att flytta. Så långt allt bra. Problemet härrör närmast i mig själv. Var dit igår också. Pappa och jag tömde det sista från garagevinden, samt förde en lätt fullastad kärra till avstjälpningsplatsen. När kvällen kom var jag så trött, mådde så illa, så jag blev tvungen att lägga mig en stund innan jag vågade köra hem. När jag sen kommit hem var jag så uppe i varv att det gick en två-tre timmar innan jag kunde tänka på att lägga mig.
Min mamma och pappa är lätt oroliga för mig. De säger att jag skall stanna hemma och vila, ta det lite lugnt. Men om det inte går? Om det där att stanna hemma och vila stressar än mera? Förstår nog mina föräldrar. De kräver absolut ingenting av mig. Finns inga måsten. De vill gärna ha mig/oss där och hjälpa till. Men de vill inte se att jag stressar för deras skull. Men, när jag stressar än mera om jag lämnar hemma och "vilar". Inbillar mig själv att det känns bättre att vara där och hjälpa till. Vet nog att i går mot slutet gick allt i slow-motion, men jag tuggade på.
Dottern har ställt till med disco till kvällen. Hon har bjudit hem några av sina kompisar från dagis. Det blir chips, skum belysning och musik. Det kommer säkert att bli jättekul. Men det gör att dagen krymper i andra ändan. Vi måste åka hem tillbaka ganska fort. Skulle själv var beredd att sätta mig i bilen på en gång och åka iväg, för att börja tömma garaget när det ljusnar. Men resten av familjen sover. Därför känner jag att dagen krymper från början också...
Du som läser detta kanske skakar på huvudet och funderar hur jag är funtad, egentligen. Men, skall jag vara helt ärlig, det funderar jag själv också. Inser nog själv att det inte går att hålla på så här, tänka så här. Men där emellan från att "veta" hur man borde leva till att faktiskt göra så, där emellan är en ganska lång bit.
Har många olika tankar, funderingar om hur jag borde och inte borde göra. Både vardagliga små beslut, skall jag stöda S-kedjan eller K-kedjan när jag köper min liter mjölk på väg hem från jobbet, men också större, mer viktiga saker har alltid åtminstone två sidor. Ofta skulle min evighetsmaskin från när jag var liten behövas för att få rätsida på saker och ting. Fungerar inte en sak, var god "vänd"...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar