De stora baselementen i högtalarna gjorde att det vibrerade i golvet. Det golv som för bara sex timmar sen stod pall för ett dussin pojkars spring med klubbor efter en liten plastboll. Nu fanns inga plastbollar på golvet. De svettiga tonåringarna hade förhoppningsvis duschat emellan, men var svettiga på nytt. Skoldisco i högstadiet. Var själv en rätt flitig besökare av dessa evenemang. Känslorna som bubblade i en trettonårings innersta väsen var både kraftiga och turbulenta. Minns speciellt en kväll där en flicka hade fångat mitt intresse. Hade nog sett henne förut, men ikväll, klädd i en mörkröd t-skirt med dobber skrivet med stora bokstäver, ljusa jeans och det blonda, raka håret i en lång hästsvans. Hon var så söt!
Visste bara förnamnet på henne, men hade beslutat mig för att gå fram och prata. Nu, nu, nää... Går och dricker lemonad istället. Provar igen senare. Det där senare kom aldrig. Lamporna tändes i gymnastiksalen, alla fick söka sig mot ytterdörren. På cykelparkeringen såg jag henne igen, pratande med sina kompisar. Hon mötte min blick och jag fann det som bäst att trampa hemåt. Muttrande, tandagnisslande kom jag sen hem och satte mig i soffan med pappa och mamma.
Att jag aldrig pratade med henne, flickan vars namn började på M, spelar idag ingen roll. Men då! Det hade stärkt en tonårings urusla självförtroende att bara ha få sagt: Hej! Hur går det? Ska vi dansa? Tror knappast jag är ensam om att ha upplevt dylika situationer.
Började tänka lite längre ikväll. Vi går alla här på jorden, vissa längre, andra kortare. Vi vet aldrig när den sista dansen är, när lampan tänds (eller släcks..) och vi får söka oss hemåt. Om flickan med hästsvans försvinner, bildligt talat, vet vi aldrig. Har jag sagt åt mina nära och kära vad jag känner för dem? Vet de redan? Ikväll när dottern stod och bakade en kaka hon skulle ge sin morfar imorgon lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon log och jag frågade om hon visste varför jag gjorde så. -För att du tycker om mig! löd hennes omedelbara svar. Känns skönt att veta att nånting man säger sjunker in...
Men bror min då? Vet han att jag tycker om honom? Han och jag är lika lika som en björn och en myra, som en Mercedes och en Citroen. Säger han upp säger jag ner. Kort sagt: olika. Men jag tycker om honom. Inte kan jag ju börja springa runt och krama mina vänner och pussa dem till höger och vänster. Nä, det var inte heller tanken. Tanken var mer att lära sig uppskatta det man har runt omkring sig, när vi ännu har det. Är själv inte speciellt duktig på det, men vill försöka bättra mig.
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar