Tänk Dig en helt vanlig vardagsförmiddag. Du går på trottoaren och möter en person, någon Du aldrig förr träffat. När Era blickar möts känner Du någonting märkligt inombords. Du vet inte vad, men känner att Du måste träffa personen igen. Alternativt har Du en närbutik där det jobbar två personer. Den butiken besöker Du ofta, men blir fumlig, glad och upprymd endast om den ena är där, men inte om den andra sitter i kassan. Varför är det så? Och vad gör att Du vill träffa dem igen och igen?
Minns fortfarande vad frun min hade på sig när jag träffade Henne första gången. Och den blåa skjortan Hon hade när jag smörade ner mig fullständigt har jag förbjudit Henne att slänga. Men varför fastnade jag för Henne? Visst, kan ösa superlativ ur en aldrig sinande brunn om personligheten, utseendet, omtanken och medmänskligheten... Men, faktum kvarstår, varför blev det vi? Hon måste ju defacto ha ett gott öga till mig också. Snart gifta i tio år, två barn och ett hus vi byggt tillsammans. Visst får man under en sån tidsperiod uppleva både nöd och lust, men upplever att det mest varit lust. Ganska lite nöd, när jag tänker efter..
Det är redan ett tag sen mina föräldrar klarerade att de överlevt fyrtio års äktenskap. Vad gör att de stannat hos varandra? Att just de hittade varandra gör väl att just jag blev till. Att just jag blev till, och blev som jag blev gjorde väl att min fru och jag hittade varann, och därmed blev mina barn som de blev. Låter det krångligt? Det tycker jag åtminstone.
Det här livet vi lever och människomöten vi upplever tycker jag är väldigt intressant. Det är ju inte bara kärlek och lust som drar människor till varann. Vi har väl alla, mer eller mindre, kompisar och bekanta man gärna umgås med. Har själv en rätt stor krets av människor jag "känner". Känner på det viset att jag hälsar på dem, stannar till och pratar när vi träffas. Men sen har jag också kompisar som är närmare. Till exempel en som nyss var och hälsade på. Honom har jag känt i 20 år. Fast vi har ganska olika livssituationer, ganska olika liv har vi ändå en relation som fungerar. Efter 20 år är det helt ok att be honom hålla käften om så önskas. Men varför umgås jag med honom? Många andra som jag lärde känna samtidigt vet jag inte vad de sysslar med idag.
Det är väl det som kallas personkemi. Men varifrån får vi den? Kan vi som människor påverka personkemin? Kan vi bestämma att ett förhållande, vänskaps eller annat, skall fungera om personkemin inte är där? Kan personkemin vara där, men andra faktorer göra att det inte fungerar?
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar