När jag kom hem från jobbet och svängde in på gårdsplanen hade frugan redan hunnit hämta barnen. På trappan utanför satt katten och väntade jag skulle släppa in honom. När jag gick in möttes jag av en annan katt som kilade ut, tätt följ av en treåring som tydligen "lekte" med den. Barnen hade även en batalj om nån docka, frassen som kom in tillsammans med mig var hungrig, och visade med all önskvärd tydlighet att så var fallet. I bakgrunden snurrade Barnkanalen som nån satt igång på hög volym, utan att för den skull desto mer följa vad som där hände. Kort sagt, det var rätt livat.
Kan erkänna att jag suckade tyst för mig själv. Fann det bäst att gå direkt till köket och börja förbereda maten. Hittar jag någon stekpanna? Jaha, skall bara diska den först.Kändes jämntjockt..
Men där med diskborsten och stekpannan i högsta hugg kände jag plötsligt hur två små händer kramade om mitt ben. Vaknade upp ur det lätt stressade stadie jag befann mig i och plockade upp en väldigt kramig treåring. Där stod vi sen ett tag, bara kramades och myste. Plötsligt hördes inte den skräniga TV:n och berget av disk tycktes krympa inför mina ögon. När så även fruns och min blick möttes, och jag visste vad hon sade utan att ett ord yttrats, då kändes det bra.
Och vi fick ju maten på bordet idag också, barnens batalj om dockan har de glömt, volymen på TV:n kan man faktiskt justera, och nu när kaffekokaren puttrar hemtrevligt så är det rätt ok att heta Mathias.
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar