Telefonen skrällde till på armstödet till soffan bredvid mig. På displayen stod "pappa" och jag svarade. Han frågade om jag hade möjligt att komma med och hämta ett skåp. Han påstod att arbetsrummet/flygplansverkstaden han har hemma påminde om Beirut och att lite förvaring inte hade skadat. Sagt och gjort. Vi kopplade på släpvagnen och åkte iväg. Det blev en hel del snarvel under tiden vi körde. Lite bilar, en hel del möbler, inköp av nya skidor... lite allt möjligt. Vi besökte några olika affärer innan vi åkte tillbaka till den första. (varför är det nästan alltid så..?)
Ett passande vitt skåp kom med hem. Vi bar in paketen i föräldrarnas lägenhet och jag åkte hem. Dit lämnade han med skruvmejsel, x-antal bruna paket och en troligtvis svårbegriplig beskrivning. Jag lovade återkomma mot eftermiddagen när mästerverket skulle lyftas på plats. När jag kommit in här hemma slogs jag plötsligt av tanken:
Vet pappa om att jag tycker om honom? Vet han om att jag tyckte det var skoj att åka iväg, bara han och jag? Och mamma? Min vana trogen slängde jag lite käft med henne under tiden vi bar in det nya skåpet. De syrliga, retsamma kommentarer jag slängde ur mig med saker som: "det som inte mamma har, det finns inte". Det är ord som kommer lite av sig själv. Vi (jag, mestadels) pratar ganska mycket strunt, men vi säger kanske inte så ofta att man tycker om någon.Lite av misstag kom jag in på Olle Ljungström - Jag och min far. På Youtube snurrade den ett par varv. Förhoppningsvis behöver jag inte på en väldigt lång tid stämma in i hans sorgliga sång. Pappa har i något skede lovat att han skall leva till hundra, och det är ett löfte han måste hålla, tycker jag. Det vad jag kanske något flummigt försöker komma fram till i detta blogginlägg är väl:
-Ta hand om varandra! Kramas lite mera!
Jag och min far
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar