Vi, du och jag, har kanske nått en ålder där vi betecknar oss som vuxna. Vi betalar skatt, ser på nyheterna, diskuterar vädret, kort sagt, vi är vuxna. Vi har våra tankar och funderingar. Vi värdesätter olika saker, helt beroende på tycke och smak. Men grunderna har vi kanske någotsånär likadana. Jag pratar om grundtryggheten där vi har tak över huvudet, mat på bordet och rena, sköna lakan i sängen. Vackert så, men... -Hur känns det då när man är sex år gammal?
Vår äldsta dotter, sex år gammal, går i förskolan, har haft lite dåligt flyt den senaste tiden. Först drog hon på sig en rejäl förkylning som gjorde att hon fick stanna hemma från både simskola och förskola/dagis. När hon väl var på bättringsvägen var det dags för bakslag nummer två. Summan av många faktorer, lite elände och en hel del otur samt en ivrig flicka gjorde att olyckan var framme. En glasbricka i tre våningar, Ni vet en sån med en pinne i mitten och glastallrikar i tre våningar hade i ett kort ögonblick av hjärnsläpp blivit nedlyft på golvet. Givetvis steg dottern på denna i mörkret och två av tre tallrikar gick i bitar, samt skar upp ett rejält hack i den lätt besvikna dotterns fot. Vi har idag, en dryg vecka efter fadäsen med brickan, varit till sjukhuset och tagit bort fyra stygn ur den något uppgivna dotterns fot. Pausen från simskolan som hon hoppades skulle vara temporär har nu escalerat till att hon fått slopa simskolan helt. Vidare har hon på grund av sin bandagerade fot haft lite problem med skorna, vilket gjort att hon istället för dagis tillbringat dagarna med mormor och morfar. Mormor har annars dagbarn, så lekkamrater har funnits, men när de gått ut har dottern suttit inne med foten i vädret.
Det är väl att säga det lindrigt, men hennes humör har inte varit det bästa. Hon som lever för förskolan och sina kompisar där har haft väldigt svårt med situationen. På kvällarna har vi, frun och jag, haft lite problem att stimulera en flicka med tristess lysande i ögonen. Nåväl, i dag efter vi tagit bort stygnen körde jag henne till dagis. När vi parkerad på gården dök fyra rödbrusiga ansikten upp på andra sidan staketet. Det hejades och vinkades någonting kolosalt, glädjen i både deras ögon och dotterns var uppenbar. Inte utan att det stack till i hjärtat på en annars lättrörd fader.
Dotterns oro över att de andra barnen skulle bråka med henne på grund av att hennes vänstra sko var tre storlekar större och i en annan färg blåste bort snabbare än en löning, och leken var i full gång innan jag hann lämna dagiset. Det var en glad pappa som körde tillbaka mot staden och sitt jobb.
På grund av denna händelse fick jag en liten eftertanke. Barnen har så otroligt mycket som händer och sker i deras liv, saker vi kanske inte ens lägger märke till. Allt vad som dottern gör, tänker och funderar på på dagarna på dagis är livsviktigt för henne. När det sen rubbats så abrupt som det nu gjort, blev hennes värld upp och ner. Åtminstone jag kommer försöka vara mer lyhörd på vad som händer med döttrarna framledes, smått som stort...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar