Baksmälla på nyktert huvud. Roger Pontare och soffan har samma budskap.

Kanske det finns andra som har samma tankar. Tankarna kring att återgå till jobbet efter semestern. Stod själv i beråd att börja jobba efter två veckor betald ledighet. Har två veckor till en bit in i Augusti. Men mer om det senare. Min semester har varit rätt fylld med allt möjligt. Och, det skall sägas, två veckor är rätt lång tid... Not!
Igår, Måndag 22.7.2013, åkte jag då tillbaka. Var väl lite nervös för arbetsmängden som kunde tänkas möta mig. Till min glädje var det inte helt omöjligt. Vi hade tydligen rätt lugna dagar haft, och måndagen blev därför rätt passande "första"dag. Mot eftermiddagen hände däremot nånting.Håret på mina armar reste sig, jag började frysa och skaka, huvudet värkte. Nu påminner de symtomen ganska långt om en högst ordinär förkylning. Men att jag samtidigt svettades ymnigt, hjärtat slog snabbare en en 600cc Supersportmotorcyckel på fullgas och jag samtidigt började gråta.Symptomen var alltför bekanta.
I min panik över vad som skedde i mig lyckades jag även såra min hustru med oskäliga beskyllningar. Att jag sen blev än mer trött och ledsen av det skedda förstår Ni säkert. Natten blev en blandning av att ha ett hotellrum i en torktumlare, där varm luft och hetta blandades av hinkar av iskallt vatten som sköljde över mitt förvirrade kranium. Allting detta inkapslat i torktumlarens 1400varv/per minut. Att jag efter högst två timmar sömn försökte stiga upp för att åka till jobbet gick väl inte riktigt bra. Medelade min förman om att jag kommer lite senare idag. Kokade lite kaffe och satte mig vid köksbordet med en tidning. En biltidning från 2012 var det första jag fått tag i, och den luslästes från pärm till pärm. Efter en dryg timme kände jag att nu eller aldrig. Vevade igång min gamla surhink till bil och åkte iväg. Men de tjugo kilometrarna till jobbet blev en mardröm. Lika koncentrerad som en pensionär som söker P-plats utanför Supermarketen med specialpris på kaffe vinglade jag mig iväg till jobbet. Hur som kom jag mig fram, för att möta en lätt bekymrad chef. Han tyckte att jag helst skulle svänga om, för min uppenbarelse var tydligen rätt anskrämlig. Vi satte oss ner och diskuterade ett tag medan min puls så småningom sjönk. Att han sen frågade om jag behöver skjuts hem kändes lite hemskt. Inte utan att man själv blev lite rädd.

Har nu haft en het träff med vår kära soffa och känner väl mig lite piggare. Men kan inte annat än tycka att hela känslan påminner om en baksmälla. Så här dåligt har jag inte mått sedan påsken 2012, när jag bröt ihop fullständigt och blev sjukskriven. Med baksmälla menar jag inte känslan av alkohol som går ur kroppen och påminner om det idiotiska i gårdagens uppförande, utan mer hur mitt humör och mående sakta men säkert blivit bättre, för att nu med en smäll ta ett stort kliv tillbaka.
För tillfället vet jag inte vad som händer, men det känns skönt att våldsamt hacka på tangenterna för att putsa ur min överhettade hjärna. Hav överseende med mitt något förvirrade uttryckssätt. Tror inte, och har för all del inte heller som avsikt, att detta skrivande skall vinna pris för sitt närmast perfekt sammansatta innehåll. Nej, kära vänner, detta är mer en oas för undertecknad, där jag ömsom viskar, ömsom spyr ur mig halvsanningar och helsanningar om mitt liv och de mina runt omkring mig. Kan nu konstatera att soffan likt vindarna i Roger Pontare´s Melodifestivalbidrag viskar mitt namn. Skall inte göra henne besviken.

Tack för ordet, ha en bra dag