torsdag 11 juli 2013

Alla dagar, alla år



De sträva, knutiga fingrarna svepte försiktigt över det nyhyvlade träet. För en oinvigd kanske det var slätt, men Peters erfarna fingrar kände både fåror och gropar. Han startade upp den gamla hyveln en gång till. Belysningen i taket flammade till när strömmen inte riktigt räckte till för att driva allt. Hon hade många gånger sagt åt honom att ta dit en elektriker för att se över systemen, men det hade aldrig blivit av. Efter att bräderna hade åkt ett varv till genom hyveln tittade han upp på den dammiga urtavlan ovanför dörren och konstaterade att det började bli sent. Med en suck drog han ur stickkontakten ur väggen och tittade sig omkring inne i verkstaden. Det såg ut precis som vanligt. Längst bort låg en hög med paneler, förvisso sorterade men likväl lätt utspridda. Vid de dammiga fönstren hängde blåvita gardiner. Han hade aldrig förstått vitsen med gardiner i en snickeriverkstad, men hon tyckte det skulle se hemtrevligare ut. Visst hade hon rätt, men gardinerna hade nog mått bra av ett varv i tvättmaskinen. Pelarborrmaskinen och bandsågen innanför dörren var ett fynd han gjort på en auktion för cirka tio år sen. Det var en granne som sålde bort huset för att flytta närmare civilisationen, som han sade. Grannen hade nog försökt få Peter att tänka över sitt boende, men förgäves.
-Tror knappast grannarna i höghuset tycker om att jag startar hyveln klockan halv tio på kvällen! Hade Peter skojat bort resonemanget. Det var här han bodde. Inget skulle ändra på det. Han släckte lampan och lät ögonen vänja sig med mörkret utanför. När han började skönja siluetterna av huset steg han ut och stängde dörren efter sig. I den sena höstkvällen började han småfrysa lite. De femtio metrarna fram till huset kändes långt ikväll, det erkände han, fast bara tyst för sig själv.
Med en suck satte han sig vid köksbordet,  tände en cigarett och knäppte händerna. Inte för att be, han var inte alls vidare troende av sig. Att knäppa händerna vid köksbordet var närmast något han börjat med när frun gick bort. Kändes tryggt, på nått vis. Hon hade alltid knäppt händerna vid köksbordet på kvällen innan de gick och lade sig. Han hade många gånger frågat varför, men hon hade aldrig sagt nått. När han nu satt ensam vid bordet kändes det bra att fortsätta.
Följande morgon gick Peter på nytt till verkstaden. Bräderna från igår låg kvar vid hyveln. Den här gången gick de igenom Peters noggranna granskning, och det började bli dags för montering.  Efter att han sågat, tappat och limmat började sängen äntligen ta form. Ritningarna, tjugo år gamla, hade han blivit tvungen att beräkna om. Sängen, som varit tänkt som deras gemensamma hade aldrig blivit av. Det hade alltid varit andra projekt som kommit emellan. Trappräcken, utemöbler, allt möjligt. Det strandade i att Peter alltid haft svårt att säga nej. När han nu tittade på den nymålade, färdiga sängen var det inte utan att det stack till i honom.
Peter gick in i huset, pluggade i telefonen och slog numret. ”Hej Farfar!” Lät en sprudlande glad stämma i andra änden. Efter att de småpratat om diverse allt möjligt kunde han inte hålla på det längre:
”Linn! Vet du vad? Sängen är klar.” På kvällen kom Linn och hämtade sängen. I bilen sov Sebastian, fyra månader gammal. Sebastian visste inte om det än, men han skulle få världens bästa säng...

Tack för ordet, ha en bra dag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar