De sträva, knutiga fingrarna svepte försiktigt över det
nyhyvlade träet. För en oinvigd kanske det var slätt, men Peters erfarna
fingrar kände både fåror och gropar. Han startade upp den gamla hyveln en gång
till. Belysningen i taket flammade till när strömmen inte riktigt räckte till för
att driva allt. Hon hade många gånger sagt åt honom att ta dit en elektriker
för att se över systemen, men det hade aldrig blivit av. Efter att bräderna
hade åkt ett varv till genom hyveln tittade han upp på den dammiga urtavlan
ovanför dörren och konstaterade att det började bli sent. Med en suck drog han
ur stickkontakten ur väggen och tittade sig omkring inne i verkstaden. Det såg
ut precis som vanligt. Längst bort låg en hög med paneler, förvisso sorterade
men likväl lätt utspridda. Vid de dammiga fönstren hängde blåvita gardiner. Han
hade aldrig förstått vitsen med gardiner i en snickeriverkstad, men hon tyckte
det skulle se hemtrevligare ut. Visst hade hon rätt, men gardinerna hade nog
mått bra av ett varv i tvättmaskinen. Pelarborrmaskinen och bandsågen innanför
dörren var ett fynd han gjort på en auktion för cirka tio år sen. Det var en
granne som sålde bort huset för att flytta närmare civilisationen, som han
sade. Grannen hade nog försökt få Peter att tänka över sitt boende, men
förgäves.
-Tror knappast grannarna i höghuset tycker om att jag
startar hyveln klockan halv tio på kvällen! Hade Peter skojat bort
resonemanget. Det var här han bodde. Inget skulle ändra på det. Han släckte
lampan och lät ögonen vänja sig med mörkret utanför. När han började skönja
siluetterna av huset steg han ut och stängde dörren efter sig. I den sena
höstkvällen började han småfrysa lite. De femtio metrarna fram till huset
kändes långt ikväll, det erkände han, fast bara tyst för sig själv.
Med en suck satte han sig vid köksbordet, tände en cigarett och knäppte händerna. Inte
för att be, han var inte alls vidare troende av sig. Att knäppa händerna vid
köksbordet var närmast något han börjat med när frun gick bort. Kändes tryggt,
på nått vis. Hon hade alltid knäppt händerna vid köksbordet på kvällen innan de
gick och lade sig. Han hade många gånger frågat varför, men hon hade aldrig
sagt nått. När han nu satt ensam vid bordet kändes det bra att fortsätta.
Följande morgon gick Peter på nytt till verkstaden. Bräderna
från igår låg kvar vid hyveln. Den här gången gick de igenom Peters noggranna
granskning, och det började bli dags för montering. Efter att han sågat, tappat och limmat började
sängen äntligen ta form. Ritningarna, tjugo år gamla, hade han blivit tvungen
att beräkna om. Sängen, som varit tänkt som deras gemensamma hade aldrig blivit
av. Det hade alltid varit andra projekt som kommit emellan. Trappräcken,
utemöbler, allt möjligt. Det strandade i att Peter alltid haft svårt att säga
nej. När han nu tittade på den nymålade, färdiga sängen var det inte utan att
det stack till i honom.
Peter gick in i huset, pluggade i telefonen och slog numret.
”Hej Farfar!” Lät en sprudlande glad stämma i andra änden. Efter att de
småpratat om diverse allt möjligt kunde han inte hålla på det längre:
”Linn! Vet du vad? Sängen är klar.” På kvällen kom Linn och
hämtade sängen. I bilen sov Sebastian, fyra månader gammal. Sebastian visste
inte om det än, men han skulle få världens bästa säng...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar