tisdag 2 april 2013

Ett eller två R spelar väl ingen roll?

Har gått och funderat på en sak, egentligen redan en längre tid. Vet inte om andra än jag funderat i dessa banor. Men i mitt tycke är det intressant fenomen och som sådant är det värt att ta upp. Fenomenet stavas Parförhållande. Eller mera specifikt: hur parförhållanden kanske ändras, men även hur man med en tredje person pratar om och framhåller sin partner.
Vi har väl alla pratat med någon nyförälskad. Någon som med superlativ framhållit föremålet för sin fascination på alla möjliga sätt. Troligtvis har vi också själva varit den nyförälskade. Jag har i alla fall varit en sån. (varit/är..) Men sen? När den värsta förälskelsen lagt sig? Vad händer då? Personligen upplever jag att ganska många framhäver sin partner, om kanske inte negativt så i alla fall inte heller positivt. I något skede blir gullet, sötnos, käringen istället kärringen. Att man i mitten av ordet sätter till ett R. När/varför händer det? I vilket skede blir människan man valt att dela sitt liv med, kanske skaffat gemensamma barn med en kärring?!

Åtminstone jag definierar begreppet käring som den kära, hjärtats utvalda, medan kärring är en dam som kanske är både gnatig och tung att ha att göra med. Påfallande ofta får man höra att kärringen sade så, tyckte så. Inte alltid i särskilt positiva ordalag. Tycker bara det är tråkigt att man skall prata så. Man har ju trots allt själv valt henne till livskamrat. Eller? Troligtvis är det inte så illa som det låter. Inser själv att det kanske inte alltid är en dans på rosa moln med rosenblad i skira skurar över oss människor. Nog kan vardagen vara tung. Och många av dem som kallar sin partner för kärring kanske, och förhoppningsvis, har en lite mjukare jargong när de pratar själva med personen i fråga.

Bland annat vid ett tillfälle när det i en grupp med många gifta män blev tal om semestrar hade flera av dem den uppfattningen att kärringen har planerat än det ena, än det andra. Att det till och med känns skönt att deras semestrar inte riktigt sammanfaller så man inte behöver tillbringa hela semestern med hustrun. Visst, så långt är jag med, att man vill göra saker och ting själv. Inte har jag själv heller tänkt tillbringa fyra semesterveckor inom en meters räckhåll från frun. Skall väl åka lite MC också! :)

Men det jag försöker framhålla i detta kanske något flummiga inlägg är hur många män framhåller sina äkta hälfter som något katten släpat in, något nödvändigt ont. Minns att jag vid detta tillfälle slängde ur mig: "Och jag som gifte mig med min hustru för att jag älskar henne och vill umgås med henne! Tänk så olika det kan vara!"
Det blev rätt tyst vid kaffe bordet...
Men för att återgå till rubriken. När jag pratar om min fru kallar jag henne oftast för just frun, hystrun (ett uttryck från Vi på Saltkråkan) eller helt enkelt vid hennes namn. Ordet kärringen har jag inte tagit i min mun, hoppas att jag klarar av att undvika det också!

Vet inte om någon av Er alls funderat i dessa banor. Känns bara som om det är lite respektlöst att prata om modern till sina barn i sådana åtminstone i mina öron negativa ordalag som kärring.

Nu har min fru, min käring kommit ur duschen efter ett träningspass. Barnen sover och tror vi kommer snart göra det samma. Vi skall bara ta tio minuter, pratande vid köksbordet, hystrun och jag.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar