Både Willie Nelson, Elvis Presley och Samuelssons fungerar

Visst kan det vara märkligt. hur två människor bara möts, och liksom bara passar ihop. Hur två kroppar, själar tillsammans bildar en enhet. Har inte riktigt förstått detta. Jag vet att det stämmer, dock. Är själv ett levande bevis på att så kan vara. Vi, min fru och jag, firar tio år tillsammans som ett gift par inkommande sommar. Helt fel kan det ju inte vara...

En liten detalj där jag och min kompis lite skiljer oss åt är vår musik. Ja, inte så lite heller, för den delen. Visst, vi har sånt vi gärna lyssnar på tillsammans. Men när vi lyssnar själva, utan den andra parten, då är det en milsvid skillnad. Till exempel har Hon lite svårt för mina Vesa-Matti Loiri, Kari Tapio och Mamba. Men på mitten möts vi, där vi gärna båda lyssnar på till exempel Björn Skifs eller Sanna Nielsen. Annat vi gärna lyssnade på tillsammans när vi väntade vårt första barn är sånt jag gärna skulle spela idag. Men Hon, å andra sidan, kanske inte alltid vill, på grund av att Hon kanske inte alltid mådde så bra vid ovannämnda tillfälle. ;)

Igår kväll hände något. Vet inte riktigt hur det kom till, men plötsligt var det där. Frun huserade i köket. Hon hade bakat en tårta hon skulle ta med till klassträffen idag. Det är en träff mellan de damer och herrar som höll ihop under lärarstudierna. Hur som helst. Själv satt/halvlåg jag i soffan och slappade med läsplattan. Plötsligt hörde jag hur Hon först smågnolande, sen lite högre började sjunga i köket. (vi har ett stugkök, där kök och vardagsrum sitter ihop, utan mellanvägg) Hon hade datorn på arbetsbänken och laptopen var inloggad på Spotify. Musiken som spelades upp var sådant jag aldrig själv skulle spela, men när hon spelar den blir det så verkligt, så Hon! helt enkelt. De tre Led-lamporna ovanför arbetsbänken formade ett ljus kring Hennes huvud som gjorde att jag osökt började tänka på Moder Teresa, alternativt jungfru Maria. Läsplattan jag haft i famnen gled ur mina händer, och jag lämnade att sitta och titta på Henne.  Sången hon gnolade sjönk rakt in i mitt hjärta. Den satte sig som nysnö över åkrarna på bakgården, eller som kinuskisås över en stor skål vaniljglass! (och strössel, lite vispgrädde, färska jordgubbar..)

Detta, att efter ett decennium tillsammans få uppleva något så starkt som jag gjorde igår kväll är helt underbart. Det är inte utan att man blir spak när man tänker på´t. I dagens karga samhälle, där separationer och skilsmässor är vardagsmat känner jag stor vördnad, stor tacksamhet för att vi har det vi har tillsammans. När Hon nu gick ut genom dörren för att åka iväg på sin klassträff, och jag sitter här i köket med resultatet av vår kärlek, våra döttrar, är det lätt att dra på smilbanden.
Jag har det bättre än jag förtjänar, som min mammas morbror brukar säga. :)

måndag morgon
Tack för ordet, ha en bra dag.