De halvknubbiga fingrarna flyter lite trevande över tangenterna och jag känner hur yr och osäker jag känner mig. Ser även att min vänsterhand saknar ringar på vänster ringfinger. Det blev så när jag hjälpte frun kavla marsipan till ett par tårtor Hon ska ha färdigställda till i morgon. Ja, jag tog av mig dem när jag började kavla och ingenting annat...Tillbaka till cyklingen. Man hoppas ju att det är som när man väl lärt sig att cykla. Får se hur det går. När jag lärde mig att cykla fick jag nog både ett och två sår på armar och ben innan det satt och min pappa kunde släppa helt. När man väl fått tjing på det hela och farten ökade började såren komma på nytt. En av mina tidiga idoler var svensken Håkan Carlqvist som körde Motocross på det tidiga åttiotalet. När jag lekte Håkan var farten kanske ibland högre än kunskapsnivån och både plåster och gråt kunde ta sig till flera nya nivåer. Hoppas att det här med att skriva i min blogg är lite som när man väl lärt sig att cykla. Fast utan både skavsår, plåster och gråt. Motocross är jag dock fortfarande intresserad av...
Nåväl, Hej på Dig! du som antingen i misstag eller med berått mod valt att gå in på min sida.
Det har nu gått uppskattningsvis en hel evighet sedan jag sist uppdaterat här. Många liter vatten har flutit under broarna sedan sist och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt var jag ska börja. Har roat mig med att läsa gamla inlägg och kan konstatera att det ganska långt har kretsat kring min familj, min utbrändhet och i vilka kulörer allt detta har format mitt och min familjs liv. Både deprimerande men samtidigt också för mig en ganska intressant läsning. Jag ser ju själv hur jag har mått och hur det har tagit sig uttryck i mina skriverier.
När jag i mitt inlägg 14.2.2015 berättade om att jag skulle börja jobba igen var det med en skräckblandad förtjusning. Efter min långa tid hemma kändes det både jobbigt och svårt. Fast samtidigt spännande och kul. Efter att jag nu fått jobba och hålla igång känner jag att det är dags med en liten resume´. Det har varit tungt. Mycket tungt. Många är de morgnar när jag känt att det här går inte, jag orkar inte. Men det har gått. En dag i taget, Måndag har blivit Tisdag och snart har det blivit Fredag. Sen Måndag igen. Kan inte nog tacka den vackra varelse som sovit vid min sida, stigit upp vid min sida och även gråtit och skrattat vid min sida.
Vill nu inte sitta och slå mig för bröstet och påstå att livet leker och allting är bara tårta med glass och choklad. Nä, inte alls. Men resan jag nu gjort har faktiskt innehållit flera skopor glass än leverlåda, om Ni förstår hur jag menar. Jag kämpar varje dag med att orka, med att känna att jag räcker till. Men jag kan säga att oftast vinner jag över de negativa känslorna, vilket inte alltid varit fallet när jag varit riktigt nere.
Nu är det lördag kväll. TV:n står på och både jag och barnen sitter och käkar godis. Frun färdigställer ett par tårtor till ett dop imorgon. Såkallad Perus-meininki hos oss.
Trevligt att Du orkade läsa till punkt! Om Ni vill, kan och vågar så ska jag försöka uppdatera lite oftare. Over and Out!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar