Vad gör du? brukar jag ibland fråga mina barn. Ibland sitter de och ritar, stickar, bygger Lego.. helt normala saker. Vad gör du?-frågan kan säkert då kännas obefogad för dem.
"-Inget. Ingenting särskilt." är rätt vanliga svar på faderns spörsmål. Om jag sen utvecklar min fråga och fortsätter med: -vad ritar du? -vad bygger du? kan svaren bli mer utvecklade, mer beskrivande.
Juldagen 25.12.2015
-Vad gör du? leker vi att läsaren, i detta fall Du, ställer som fråga till denna bloggs skribent.
-Inget. Ingenting särskilt. är det väldigt uttömmande svaret jag har att ge. Inget är det jag gör där jag sitter i soffan med datorn i knäet. Ingenting särskilt är det jag upplever mig göra där jag sitter och tittar på mina döttrars Legobygge på mattan framför mig.
Vi brukar hålla Juldagen som en Ingenting särskilt-dag hos oss. Vi tillbringar dagen tillsammans. Tar den lite som den kommer. Ofta leker vi med barnens julklappar. Vi kanske tittar på någon film. Ingenting särskilt.
Brukar tycka att Juldagens Ingenting särskilt är en bra dag. Skönt att bara vara, utan måsten eller inbokade planer. Med två arbetande föräldrar, två barns skola/förskola och kvällshobbyer är denna Ingenting särskilt-dag riktigt trevlig.
Anser att vi alla behöver göra ingenting. Åtminstone små stunder emellanåt. Om vi alltid gör Någonting och aldrig stannar upp, reflekterar, gör Ingenting, kan ju också Någonting bli ogjort. Vi blir för upptagna med Någonting för att kunna uppskatta Ingenting. Med en dåres envishet hävdar och tror jag att Ingenting är det som ger oss människor kraft för att kunna utföra Någonting. Hänger Ni med?
Fanns en tid i mitt liv där just Ingenting var något okänt. Där jag hade svårt att koppla av och kunna göra Ingenting. Där jag utförde Någonting hela tiden. Åtminstone mellan öronen pågick kampen med att få utfört Någonting. Det gick ju en stund...
Börjar så småningom klara av att åtminstone i små intervaller kunna göra Ingenting. Kunna som nu sitta och göra ingenting. (förbise det faktum att jag samtidigt uppdaterar bloggen..) Sitter och tittar ut och beundrar månen. Den hänger på bästa iaktagningshöjd utanför fönstret och visar sig från sin bästa sida. Rund och vacker. För en stund sedan var den lätt döljd, men nu tittar den fram igen i all sin prakt.
Vad i hela friden har då månen med mitt Ingenting att göra? På vilket vis kan månens utseende styrka vad jag försökt och försöker säga? Månen säger rätt mycket faktiskt. Skulle man hela tiden göra Någonting kanske man skulle se att månen finns utanför fönstret. Man skulle kanske mitt i utförandet av Någonting reflektera över att det blivit mörkt ute. Kanske även se att det är månljust. Men nu, när jag sitter och gör Ingenting kan jag även urskilja hur fin den är, månen. Hur vacker den är och hur mönstret på den triggar fantasin om både "Mångubben" och hur det kan ha varit när herr Armstrong tog sina första stapplande steg. Ur Ingenting föds som oftast Någonting. Ur Någonting kan det dock också ofta bli till Ingenting. Åtminstone om Någonting allt som oftast tar överhanden om en. Då kan det till sist bli till just Ingenting.
För mycket Någonting hela tiden blir till sist till Ingenting. Åtminstone om det blir för mycket.Men gör man bara Ingenting blir ju inte heller Någonting gjort..?!
Knepig sits vi människor sitter i. Det som kan vara passande mycket Någonting för någon kan vara för mycket för någon annan. Och då blir det ju till Ingenting. Intressant och knepigt på samma gång.
Ska kanske inte lägga upp någon doktorsavhandling i det här ämnet. Åtminstone inte här och nu. Konstaterar bara att en dag av Ingenting passar mig som hand i handske idag. Jag har efter middagen slumrat en halvtimme på soffan. Jag har sett hur vacker månen är utanför fönstret.
Kort sagt: -Ingenting är värt Ingenting..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar