lördag 14 februari 2015

Det vackra i det enkla, skidskytte och konsten att bara vara

Såg nyss ut genom köksfönstret och såg hur frun backade ut bilen från under biltaket. I baksätet satt den yngre dottern iförd svarta collegebyxor, långa blåa strumpor med skydd under. Som sig bör hos oss på lördag så är det fotboll på agendan. Den yngre med träning på förmiddagen och den äldre med träning på kvällen. Vi vet så att säga vad vi ska göra.
Nu hade jag inte tänkt behandla fotboll och träningar idag. Nej, det är väl ingen högoddsare det som jag tänkte på. vändagen. Valentines Day. Har inte riktigt på klart vem denne Valentine var. Ska vi vara ärliga så orkar jag inte riktigt bry mig såpass mycket att jag skulle ta reda på det heller. Tänkte mer på detta med vändagen, så som den firas här i Österbotten. Folk tar hem tulpan- och rosbuketter. Kanske choklad. Eller bjuder sin vän/sina vänner på mat. Vackert så. Saker som borde beivras mer i vardagen. Kanske lite där skon klämmer. Eller, inte klämmer någon sko, sådär egentligen. Men min tanke är mer som följer:
-Behöver vi en vändag? Behöver vi en dag där vi tänker extra på våra nära och kära? Innan Ni helt tappar besinningen... Visst behöver vi det! Åtminstone när samhället är byggt upp som det är. Ett samhälle där de flesta har mig, mitt och jag i främsta rummet behövs verkligen en dag där man kan stanna upp och tänka efter lite. Hur man väljer att fira/spendera den är väl upp till va och en. Vill man boka bord på restaurang, kanske gå på bio på tumanhand, ta en promenad med sin respektive medan barnen bygger Lego... allt funkar. Sen har vi då de andra vännerna. De som inte är hjärtevänner i egentlig menig. Nej, de som är kompisar, vänner. De som man tycker om, kanske delar vissa intressen med, kanske jobbar med eller gått i skola samtidigt som. Ibland kan det kanske hända att dessa vänner bara finns till där i bakgrunden. De lever sina liv på sitt håll, när Ni lever Era liv. Ibland ser Ni kanske en uppdatering via Facebook/Instagram och Ni slänger några ord. På vändagen då skickar Ni eventuellt iväg en hälsning. Så funkar det.
Hos oss blev eller blir det inget extra denna vändag. Jag har inte tagit hem några blomster. Vi har inte desto mer tagit extra hand om varandra. Eller... vänta nu. I morse när jag vaknade stod dottern vid sängkanten och pockade på uppmärksamhet. Enligt henne hade vår äldsta katt, en präktig gubbe vid namn Rolf, hoppat upp i hennes säng och försökte äta upp hennes händer. Kan rakt ut säga att så är inte fallet. Visst, att han hoppat upp i sängen, det köper jag. Också det faktum att han nafsar och vill bli omskött. Men äta upp händerna... njaa. Mer var väl det faktum att dottern ville stiga upp. Som socker på moset kom den andra damen in i vårt sovrum och beklagade sig att vi hade väckt henne. På något övernaturligt sätt lyckades frun få flickorna att gå igång på ideèn att gå ner och titta på TV. Bara de två..
Följaktligen fick vi en halvtimme till. En halvtimme av närhet. Vi somnade båda om. Tillsammans. Sen var det riktigt skönt att möta dagen tillsammans.
Barnen har båda varit på kalas nu på eftermiddagen. Vi hade huset helt för oss själva. Då passade vi på! Vi slängde oss på varsin soffa och slötittade på skidskytte på TV... Vändagsmys.

Tack för ordet. Ha en bra (vän)dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar