söndag 12 februari 2017

En body med bilar på

Hon sluter sina ögon och blåser sakta ut luft genom munnen. Jag pausar mig själv i mitt prat och väntar ut det hela. Det var en sammandragning. En av många. Frun har haft sammandragningar ett bra tag nu. Men jag har börjat vänja mig. Jag vet ju att det "ska vara så". Det är ju först senare, när det blir mer frekvent som jag får börja skärpa till mig. Jag kan ju trots allt pausa, vänta tills det går över. Det är ju eventuellt frun som har det lite jobbigare...
Vi går ju som sagt var i väntans tider. Fruns vackra mage blir vackrare och vackrare. Precis när man tycker att nu kan den väl inte bli så mycket större... då växer den lite till!? Fast det är väl rätt viktiga veckor i ett litet barns liv, dessa sista veckor innan de gör sin ankomst. Armar, ben, tår och ögon. De börjar ju förhoppningsvis sitta på plats. Det ska dock växa till sig lite till. Bli mer inställt på ett liv utanför mammans skyddande mage.
Det är ju där min roll också kommer in. Visst, jag har en tydlig roll nu också. Kanske hjälpa med en strumpa som ska dras på. Eller lägga ut en hand när Hon ska stiga upp ur soffan. Sådana saker som en väntande fader har på sin agenda. Men sen då?
När vi har druckit vårt kaffe på BB. Jag har fått tvätta mitt barn första gången under övervakning av barnmorskan och snörat på en blöja. Snörat på..? Ni hör hur van och duktig jag låter..
Vad sen då? När vi vinkat adjö till damerna på avdelningen, spänt fast vårt mirakel i bilstolen och jag i bakspegeln ser tre (TRE!) barn i baksätet. Då är man trebarnsfar. Det har jag aldrig varit. Väldigt nytt. Väldigt spännande.
Jag har kanske varit rätt naiv under graviditeten. Tyckt att jag nog ska klara av ett litet barn. Tyckt att jag nog vet hur man byter blöjor, lägger barnet att sova, rapar... Vadå? Gammal skåpmat...
Nu överdriver jag mitt skrivande lite. Men mest så att Ni förstår hur jag menar. Jag har liksom inte varit vidare nervös. Känt mig rätt lugn. Åtminstone efter att de första veckorna gått och jag fått vara med på det första ultraljudet och sett att det ligger ett litet liv där i min livskamrats mage. Känt mig riktigt glad. Uppsluppen. Inte alls nervös. Men sen hände något.
Vi fick hem Mammalådan från Folkpensionsanstalten. En stor låda med babykläder, blöjor och filtar som alla blivande mammor i Finland kan få. Om de vill ha den. Man kan ta en summa pengar istället också. Nå, hur som helst. Vi satt och plockade i lådan. Tittade på bodyn, byxor i små, väldigt små storlekar. Häftigt och kul. Men inte ens då ramlade polletten ner riktigt. Annat blev det senare. Vi var och hälsade på fruns syster med make. Och son. Vi fick en liten present av dem. En body med bilar på. När vi kom hem lämnade jag att titta på bodyn en stund. Den var fin. Men det som då kröp upp på mig var, att vi snart ska ha en liten människa inne i den här bodyn!? Tummade och svängde på bodyn och kände hur något salt rann ner för mina kinder. Jag ska bli pappa. Vi ska ha ett barn.
Känns riktigt häftigt. Att jag har två döttrar från förut spelar egentligen ingen roll i sammanhanget. Det är ändå ett till liv som kommer in i vårat. En till personlighet som både kräver och ger. Kräver mat, sömn, blöjor...tröst. Jo. Men som även kommer att sprida glädje som ringar på vattnet. Både hos oss och hos människorna omkring Honom/Henne. Föräldrar, syskon. Farmödrar och kusiner.
Såhär på sidan om kan jag dra en gåta för Er. Vet Ni vem som drar snabbare än Lucky Luke? Västernhjälten som drar sin revolver snabbare än sin egen skugga? Det är en farmor/mormor som drar fram bilder av barnbarnen ur handväskan.. ;) Den här gåtan drog jag för min mor när min bror blev far första gången. Hon tyckte säkert att det var riktigt roligt..
Såhär ser det ut nu. Solen ligger över trädtopparna ute och ger en viss känsla av att våren är på ankommande. Mina barn bråkar om en rulle tejp. Katten Rut ligger bredvid mig i soffan där jag sitter och jag funderar på resten av dagen. Sköna Söndag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

1 kommentar:

  1. Jag är så exalterad att min man är tillbaka efter att han lämnade mig för en annan kvinna. Min man och jag har varit gift i ca 7 år nu. Vi är lyckligtvis gift med två barn, en pojke och en tjej. För 3 månader sedan började jag märka något konstigt beteende från honom och några veckor senare fick jag reda på att min man ser någon. Han började komma hem sent från jobbet, han bryr sig knappast om mig eller barnen, Ibland går han ut och kommer inte ens tillbaka hem i ungefär 2-3 dagar. Jag gjorde allt jag kunde för att rätta till detta problem men allt till ingen nytta. Jag blev mycket orolig och behövde hjälp. När jag surfar på internet en dag kom jag över en webbplats som föreslog att Dr OGUNDU kan hjälpa till att lösa äktenskapsproblem, återställa brutna relationer och så vidare. Så jag kände att jag borde ge det ett försök. Jag kontaktade honom och berättade för mina problem och han berättade för mig vad jag skulle göra och det gjorde jag och han gjorde en stavning för mig. 24 timmar senare kom min man till mig och ber om ursäkt för de fel som han gjorde och lovar att aldrig göra det igen. Ända sedan dess har allt återgått till det normala. Jag och min familj lever tillsammans lyckligt igen. Allt tack till Dr OGUNDU. Om du har något problem kontakta honom och jag garanterar dig att han hjälper dig. Han kommer inte att göra dig besviken. Maila honom på: drogunduspellcaster@gmail.com
    1. Ta med din pojkvän tillbaka
    2. Ta med din man tillbaka
    3. Ta med din fru tillbaka
    4. Ta med din flickvän tillbaka
    5. Vinn lotteri
    6. Främjande på kontor
    7. hjälpa dig att bli gravid, om du letar efter livmoderns frukt
    8. Fullständig bot av någon form av sjukdom
    9. äktenskapsengagemang och så många fler.

    SvaraRadera