måndag 9 februari 2015

En blå kaffeburk fylld med hopp

Måndag. Ett väldigt känsloladdat ord. Lite som Fredag och Lördag. Fast oftast inte i lika glada tongångar. Många har en ledig helg bakom sig och ställer sig redo för en ny arbetsvecka. Hakor rakas, barnens kläder som igår kväll var helt klara har nu plötsligt gömt en strumpa eller ett par kalsonger.. standard förfarande i en barnfamilj.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.

Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.

Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.

Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!

Tack för ordet. Ha en bra dag.





5 kommentarer:

  1. HOPPAS PÅ DET SOM ÄR BÄST FÖR DEJ.h.else

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Else! :)
      -Mathias

      Radera
  2. Många fler borde komma till den insikten som du,och jag,kommit till..Vi behöver inte jämföra oss med andra..Gör det som är viktigt för dej.Som du mår bra av,inte grannen....Lycka Till på jobbet :)
    -G-

    SvaraRadera
  3. Stor kram och ett varmt lycka till <3

    SvaraRadera
  4. Tack ska Ni ha för era kommentarer! Roligt att få respons på det man lägger upp.
    -Mathias

    SvaraRadera