Fattig Knegare

Jag är fattig knegare, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Säljer verktyg, hämtar barnen, gräver och bär.
Fostrar trotsig dotter, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig knegare, och jag har aldrig tuggat snus.
Och när lörda'n kommer, är för trött för ett rus.
Sen, när jag väl lagt mig, vill ej mot mina demoner slåss.
Vila hos min hustru vill jag hellre, förstås.

Sen, så kommer sönda'n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig knegare, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min hammare, och jag spikar, får sår.
Jag kör min gamla diesel och den luktar gammalt hö.
Bygger, klipper gräs, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig knegare invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig knegare, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig knegare, är Du välkommen här.
Därför, fattig knegare, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig knegare står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig knegare, nu får du vila ut