fredag 29 mars 2013

Skärtorsdagen 2012

Nu kanske man har mjölkat ämnet till lust och leda, men känner ändock att jag vill lite reflektera över året som gått. Vårvinten hade varit väldigt tung, och på skärtorsdagen sökte jag hjälp. Skickade mail till arbetshälsovården och "vår" hälsovårdare ringde upp mig. Vi pratade ett ögonblick och hon frågade om jag kunde komma dit, hon hade tid om en timme. Sagt och gjort, jag åkte dit, efter att ha lättat på trycket åt min förman. Blev kanske lite förvånad över det faktum att han inte var förvånad, inte ens lite. Han påstod att det både syntes och märktes på mig att allt inte stod rätt till. Fast jag själv var fullständigt utmattad trodde jag i min enfald att det inte märktes utåt. Trodde bara frun visste, ...Yeah right!

Hälsovårdaren var lindrigt sagt bekymrad över mig, och funderade på vad som lett mig dit där jag var. Hon funderade även om jag klarade av att vänta på läkartid, det fanns inga tider förrän till eftermiddagen. Oj! tänkte jag då, vad är det som händer, egentligen?! Inte är det väl så illa att några timmar jobb inte skulle klaras av? Likväl, åkte tillbaka till jobbet och pratade lite mer med min förman samt mina arbetskamrater. Kände att jag hade ett väldigt bra uppbackning därifrån, någonting som visade sig vara ett stort stöd genom det hela.  Läkarbesöket på eftermiddagen kom, och där pratade jag ut om saker som jag inte ens vetat att det har snurrat i hjärnkontoret på mig. Han ansåg att jag behövde vila, och skrev ett intyg på två veckor. Va! Två veckor sjukledighet! Jag som "bara" ville få hjälp med att orka lite bättre. Det sade jag åt läkaren också, men han sa att jag kommer ett halvår för sent för att bara äta en c-vitaminkur och bli en ny man. Veckorna som gick var lite av en dvala. Jag steg upp när frun steg upp på morgnarna, hjälpte till med att ställa barnen, men sen när de åkte iväg gick jag rakt till sängs igen. Flera gånger när frun ringde hem från jobbet, oberoende var det tio på förmiddagen eller klockan två på eftermiddagen, fick hon väcka mig. Sova, sova, och sen sov jag lite till. Så här i efterhand kan konstateras att Augusti blev en bra månad, när saker och ting började svänga. Visst, både bättre och sämre dagar upplevdes både före och efter Augusti, men de bättre dagarna hade tagit överhanden.

I oktober gick jag tillbaka till jobbet. Började med tre-dagars arbetsvecka. I december ökade jag sen till fyra dagar, för att sen börja med fulltid. Tycker själv det har fungerat bra. Visst har man fortfarande dagar där skorna är fyllda med bly, kroppen värker som om man blivit överkörd av en Scania gruslastbil och närminnet bara är frånvarande. Närminnet är en sak som inte fungerat till hundra procent genom det hela. Vårvintern före jag blev sjukskriven var det en hel del som inte blev skött som det borde skötas på jobbet, det glömdes bort, helt enkelt.

Fortfarande har jag dagar när jag tycker det är tungt. När man tycker barnen bråkar mera än vanligt, vi har mera disk än vanligt hemma. Det brukar dock ordna sig, förr eller senare. Tack vare en förstående och underbar fru som lyckas stiga in när mina krafter sinar så fungerar vardagen hos oss. Och visst, den där underbara solen som visar sig allt oftare, allt längre om dagarna gör sitt till för humöret.

Kan konstatera att året som varit har varit det tyngsta jag varit med om. Men, samtidigt, det har lärt mig otroligt mycket. Dels om mig själv och dels om saker och ting runt omkring mig.
Är både starkare och en bättre människa idag en då, när jag skärtorsdagen 2012 sökte hjälp.

Mathias, en utbränd man, som dock börjar få mer skinn på benen...

Tack för ordet, ha en bra dag.

2 kommentarer:

  1. Intressant att läsa din "story" då jag själv för några år sedan var i samma situation.

    Freddie Wadling summerar min "comeback" rätt bra här :) http://www.youtube.com/watch?v=zu1YKUgzvAU

    SvaraRadera
  2. Tack! Att någon läst och kanske även tagit till sig av det jag skrivit betyder väldigt mycket! :)

    SvaraRadera