Hade haft en gnagande känsla av att detta inte kommer att gå helt smärtfritt förbi. Hade varit med om det 3-4 gånger redan. Men nu kom det mycket närmare, mycket mer överhängande. Blev kallad till min förman. Hans förman satt också i samma kontor för dagen. Hade suttit många gånger på samma stol som jag nu blev erbjuden. Vi hade alltid haft ett gott sammarbete med min förman. Följaktligen hade det alltid varit enkelt att bara gå in i hans kontor, slänga upp fötterna på bordet och framföra mina tankar och åsikter. Idag var det lite mer annorlunda. Luften var lite tjockare, belysningen inte lika klar, liksom lite mer unket. Visste nog redan innan vad som komma skulle.
"Det här är en av de dagar man hellre hade stannat hemma." Jo visst. Jag höll fullt och fast vid orden som mn chef sade. "Den här gången drabbas du. Vi blir tvungna att låta dig gå.."
Vi hade haft samarbetsförhandlingar flera gånger på företaget jag jobbade för. Börsnoterade företag som går kräftgång framåt med sämre lönsamhet blir tvungna att ta till metoder för att minska på kostnader när inkomsterna inte är vad de borde. Denna gång var det jag och en annan som stod för kostnaden. Varken vill eller kan skriva desto mer om hur saker hänger ihop i dylika sammanhang. Faktum kvarstår. Jag fick packa ihop mina tillhörigheter, lämna telefon och nycklar på skrivbordet och gå hem. Sparkad. Avskedad. Bortsparad. Entledigad. Bortrationaliserad. Jag hade blivit en i statistiken. En i statistiken över arbetslösa i Finland.
Och hur känns det då? Skit. Fyra bokstäver som även beskriver det som lämnar mäniskan när all näring ur söndagsmiddagen har bivit taget tillvara. Men som också beskriver en känsla. Ber om ursäkt för min något neandertaliska utformning av mitt tillstånd. Men skit. Det är lite så det känns. Vet innerst inne att jag inte har gjort något fel. Vet att jag inte har varken stulit från jobbet, kommit för sent eller sålt varor på minus.Vet att jag var, och är, åtminstone ganska omtyckt av kolleger och kunder. Det är inte där felet låg. Det var på ett högre plan. Bortom min möjlighet att påverka utgången. Men S..t. det är så det känns.
Har lämnat in ett par jobbansökningar. Har funderat, svängt och vridit på min situation. Funderar på vad jag skulle vilja göra. om jag bara kunde peka och säga: detta ska jag börja med. Har också haft dagar där jag bara gått ut i garaget och städat arbetsbänken. För att det just då behövde göras. Sade en dag åt frun att jag skall gå ut ofta på promenader. Försöka få frisk luft, lite motion och kanske med det ett lättare sinnelag.
-Hur har det gått med det då tycker du? Sådär. Blir en konstig känsla när man inte vet om man ska börja jobba om två veckor, en månad eller två. då är det lätt att gräva ner sig i sin situation och inte få någonting alls till stånd. Skulle man inte gräva ner sig i sin situation så skuylle det finnas större möjligheter att påverka den samma. sådär i teorin är det ju så. Och Ni som varit eller är i en dylik situation kan säkert relatera. Hjärnan och kroppen är komplex på det viset.
Försöker att göra middag på kvällarna när frun kommer från jobbet. Försöker att åtminstone få det gjort. Hon ser dock rätt snart igenom hur det står till. Ibland spelar jag musik på hög volym, grytorna puttrar och jag har tömt diskbänken och skurat toaletten. Men tyvärr kommer det också de dagar när det inte spelar någon musik. Plattorna på spisen är kalla och jag har "städat arbetsbänken i garaget" istället för att skura toaletter och diskbänkar. Då hjälps vi åt med middagen. Eller rättare sagt, Hon gör den. Jag hjälper till..
Vet inte helt fick jag sagt vad jag menade med detta inlägg- Vet inte helt vad jag menade säga heller. Tänkte kanske bara berätta hur det står till, här vid köksbordet. Har en kompis på intågande nu. Han kör buss och har en lucka mellan körningarna och har en påse bullar med sig. Det är kaffepaus. Vi får återkomma när vi har något att återkomma till.
Tack för ordet. Ha ett bra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar