lördag 27 december 2014

två meter sjuttio centimeter av livet

Julen. Ett trevligt ord. Synonymer med ordet Julen kan vara nästan lika många som det finns människor. Vissa av oss ser julen som en familjehögtid. Mig själv inberäknad. Andra kanske ser den som en liten extrasemester. Några dagar bort från vardagen med kanske lite gott att äta och dricka. Vill inte säga att någonting är mer rätt än det andra. Mer en reflektion.
Efter en lång höst såg jag och frun fram emot att tillsammans med döttrarna få lite kvalitetstid under julen. Bara få vara tillsammans. Och såhär långt tycker jag nog att det gått vägen. När julklappar och annat julstök och bök var ur världen så blev det en trevlig jul.
Men. Alltid dessa men...

Julannandag gick jag med en riktigt olustig känsla. Dagen hade vi tillbringat hos mina föräldrar. Ätit gott (igen..) och haft det allmänt trevligt. Till kvällen skar det sig lite för mig, dock. Jag gick från fönster till fönster. Tittade i kylskåpet fast jag inte alls var hungrig. Olustig, helt enkelt. Kände mig både på G och totalt urlakad. Lite dr Jekyl vs. mr Hyde.
Vi har ett arbetsrum på nedre våningen. Det är ca 16 kvadrat och innehåller dels ett skrivbord men också ett rätt stort sybord för fruns symaskiner. Det är också ett så kallat Oh Shit!-rum. Oh Shit! i det sammanhanget att det är ett rum man gärna slänger in saker i och stänger dörren när det kommer gäster... ;)

Vi hade en rätt bra ordning i huset sådär annars, men arbetsrummet hade lite lämnat. Där och då, julannandagen, kände jag att jag bara måste börja på. Efter tretton år tillsammans känner frun mig såpass bra att Hon lät mig hållas. Hon och döttrarna lämnade att titta på TV och jag fullständigt löpte amok i arbetsrummet. Jag sorterade papper och räkningar, torkade av hyllor och utan pardon öppnade jag även skjutdörrarna till det allra heligaste: SKRUBBEN! Vi har en del av en vägg som jag har gjort om till skåp. Minns jag inte fullständigt fel är det 270cm brett och täckt av fyra skjutdörrar med spegel. Inuti finns väggskenor med djupa hyllor. Många hyllor. Det är en skrubb som rymmer precis hur mycket som helst. Av vad som helst.

Igår tog jag då mod till mig och började sortera. Mappar för sig. Lådor för julpynt, lite kläder. Rätt snart hade jag rivit ur halva skrubben och plockat in alltihop igen i en åtminstone lite bättre ordning. Tyckte själv att det gick som i ett nafs. Klockan sade dock någonting helt annat. Tre timmar hade jag bökat på.
Är idag rätt så nöjd med vad jag åstadkom. Samtidigt är jag idag riktigt sliten. Det värker överallt. Axlar, armar, ben, huvud... Ett av mina problem är ju att jag många ggr springer huvudstupa in i saker och ting. 100% fart rätt i betongen bara..
Borde ju ha förstått att sluta lite tidigare. Kanske inte sätta tre timmar av en kväll på att städa och sortera. Kanske bara en timme? Men nej. Inte jag inte...

Slåss dagligen med mitt trötta huvud och min trötta kropp. Försöker dagligen hålla koll på kroppens signaler som säger när det är bra att vara igång. Och minst lika viktigt, när kropp och själ behöver vila. Igår struntade jag tydligen i den röda lampan som ilsket skrek ut sin vanmakt, sirenerna tjöt. Jag hade i min stilla idioti lyckats stänga av allting och bara koncentrerade mig på projektet för dagen.
Idag får jag sona för det. Big Time. Svettas ymnigt och hjärtat hotar att hoppa ut ur munnen på mig. Rätt nöjd för det jag fick gjort, men ledsen för hur jag kört mig såpass slut att jag inte orkar vara uppe.
Hoppas lite att min terapeut inte läser detta. Hon har nämligen från första början försökt hjälpa mig att hitta och lära känna igen kroppens signaler. Nu gick det ju bara lite sådär...
Så, vad ska jag mer säga om detta? Finns väl kanske inte så väldigt mycket att säga. Ett litet baksteg på min färd mot en bättre morgondag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.


2 kommentarer: