Med ljudliga snarkningar som extra krydda fortsatte han. Han var några år äldre än mig och besatte redan den ädla konsten att läsa och skriva. Ganska ofta satt vi hemma på hos honom, på trappan till deras hus, och han läste ur någon vältummad Tex Willer-bok. Tex Willer var hjälten som slogs mot indianer, skurkar och all världens orättvisor. Mest mot indianerna, dock. Att han, min kompis, inte Tex Willer då, hade ljudliga snarkningar emellanåt när han läste blev jag upplyst om att berodde på allergi. Hans mamma ville att han skulle snyta sig, men det hade varken han eller jag tid med. Inte när Tex var inblandad. Var det sen gräs- eller pollen, eller någon annan allergi låter jag vara osagt. Ofta spelade vi också fotboll, eller Bollen på sin plats.Det fanns många bra gömställen hemma på deras gårdsplan. Ibland, när vi andra gömde oss i deras garage och han aldrig hittade oss brukade han jaga oss och dela ut björnkramar, som han kallade dem. När vi sen växte och blev äldre började vi kanske lite glida ifrån varann. Åldersskillnaden gjorde att vi kanske hade olika uppfattning om vad som var rolig och vettig sysselsättning. Jag umgicks mer med en annan pojke, en som var i min ålder, och han hade andra som gick i samma klass som honom. Vi bodde rätt så nära varann, så visst träffades vi, men det blev mindre och mindre. En naturlig utveckling när barn blir äldre och åldras enligt sin egen ålder. Minns inte i vilken ålder han flyttade för att studera, troligen var det efter studenten. Vi träffades kanske sporadiskt nån gång och uppgraderade varann om livets gång. Att han flyttat utomlands, gift sig var sen saker jag fick höra av min mamma. Kan erkänna att jag inte vet vad hans fru heter, eller ens vet hur hon ser ut. Än mindre vet jag något om hans barn. Vad jag däremot vet, är att livet kanske inte varit honom och hans familj vidare lätt eller rättvist. För något år sedan drabbades han av en sjukdom, en våldsam sort som sakta bröt ner honom. Han hade väl någon uppsving emellanåt, när han mådde bättre och livet tedde sig bättre. Men tyvärr drog sjukdomen det längsta strået och hans kropp tog slut.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.
Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar